Stensplitter är namnet på ett projekt som jag hållit på med sedan sista året i gymnasiet, som projektarbete. Meningen med projektarbetet var att man då skulle göra något som man lärt sig under sina tre år på skolan. Knyta ihop säcken kan man säga. Eftersom jag gick författarprogrammet och följaktligen älskade att skriva (vilket jag gör fortfarande) så var tanken på en bok med från början. "Bok" var samtidigt ett av de val som stod på lärarnas akta-dig-lista, med motiveringen att det krävdes en enorm portion disciplin för att genomföra det. Jag hade disciplin och en idé. Resultatet blev ett manus på 164 sidor, som berättade historien om två barndomsvänner och deras väg in på gymnasiet, kantat av allt som drabbar en tonåring i det livsskedet. Nu ska jag inte publicera hela boken här, det skulle vara att ge bort den helt och hållet, utan bara prologen. Den är fortfarande under korrekturläsning men jag vill ändå visa upp den för omvärlden. Nog babblat om det. Här kommer den.
Prolog
Solen stod högt på
himlen och kastade sina varma strålar över Vaxholms kyrka med omnejd, vilket
ledde till att hopen med elever som hastigt samlats utanför blev om än tröttare
än under promenaden dit. En kille klädd i ostruken, skrynklig blå skjorta med
tillhörande svarta jeans stod och trampade lite i gruset. Otåligheten i hans
ansikte var påtaglig, och då han såg sig omkring blev han ense om att det inte
bara var han vars tålamod började ta slut. Värmen gjorde honom dåsig och han
kände lätt huvudverk, huvudet vägde aningen tyngre än normalt. Skälet var nog
att han stannade uppe lite för sent kvällen innan.
”Elias!”
Killen
blev avbruten i sina tankar av att någon ropade på honom. Han lyfte huvudet och
svepte med blicken genom folkmassan, hittade personen som ropat och klev bort
till honom.
”Vad
är det, Calle?”, frågade han då han mötte den brunhårige, något rufsiga
kalufsens blick. ”Undrade bara om du skulle med på festen ikväll?”
”Vilken
fest?”, svarade Elias och drog handen håret, som snart behövde klippas. Kände
värmen som satt sig i det.
Grabben
framför honom, klädd i svart kavaj och blå skjorta, nickade ivrigt och
fortsatte:
”Klara
har avslutningsfest! Nior endast.”, sa han halvhögt för att överrösta en lärare
som nu börjat mala på om något totalt ointressant.
”Tid?”
”Åtta”
”Hos
henne?”
”Japp,
i föreningshuset, typ”.
”Har
inget annat för mig, jag dyker nog upp”.
Calle
log, mungiporna steg och blottade de vita tänderna.
Dörrarna
till kyrkan hade nu slagits upp och ett rop fick Elias att vända sig om. På
trappan stod en lärare och ropade halvilsket åt honom. Han vände sig till Calle
igen och la handen på hans vänstra axel.
”Kom
nu, majen ilsknar till”.
***
Tonerna
av Den blomstertid nu kommer fyllde kyrkans ovala rum, där skickliga sångröster
blandades med aningen amatörmässiga. Värmen var snudd på lika skoningslös
härinne som utanför, men det jämnade ut sig tack vare de öppna kyrkodörrarna.
Elias satt i främre, vänstra delen av bänkarna, intryckt mellan Calle och en
annan från klassen. Lojt bevakade han personerna framme vid altaret. Han sjöng
inte med, hade inte gjort det sedan slutet av tvåan, utan väntade bara otåligt
på att rektorn skulle bli klar med sitt traditionella tal, som enligt honom
själv var prestigefyllt men för eleverna lika tråkigt som skolan i övrigt.
”…
Då återstår bara att vi säger hej då, samlas gör ni utanför kyrkan med er
handledare.”
Elias
vaknade till av rektorns ord, och reste sig upp, och följde med resten av skolan
ut i värmen igen. Hettan slog emot honom i samma stund som han kom ut och
smidigt navigerade ner åt höger, bort mot klocktornet som minuterna innan hade
klingat för att ”välkomna sommaren”, som prästen uttryckt det.
”Snart
klara…”, sa Calle med förväntan i rösten.
”Japp,
snart fria.”, svarade Elias och stannade på gräsplätten utanför prästingången
till kyrkan, där has klass skulle mötas.
Calle
fortsatte förväntansfullt:
”Vet
du bad jag ska göra ikväll?” frågade han.
”Fest.”
svarade Elias ironiskt.
”Självklart,
Einstein…,”, Elias fick ett lätt slag i bakhuvudet. ” … men på festen?”
”Nej,
vad?”
Calle
såg ut som han knappt kunde bärga sig, som om den tunna kavajen inte kunde
hålla tillbaka all energi som samlats i kroppen. Ansiktet fick den där nyansen
av rodnad som Elias aldrig riktigt fått.
”Pröva
lyckan med Klara.”
”Kul,
vad tror du om det?” svarade Elias neutralt. Han var inte så intresserad av
kärlek.
”Fan,
visa lite känsla stoneface!”
Calle
reagerade på Elias svarston men gjorde ingen större sak av det utan svarade i
stället:
”Jag
tror det kommer gå bra, jag är kär och jag kan se det på henne, hon gillar
mig.”
Längre
hann han inte förrän tjejen i fråga dök upp, och kramade om Calle då hon fick
syn på honom.
”Hej
Calle!”, sa hon med ett leende och Elias märkte lyckan i rösten - Calle hade
inte fel.
”Hej
Klara…”, svarade Calle drömmande.
”Elias.”,
Klara nickade bekräftande mot honom.
”Klara.”,
Elias nickade tillbaka.
De
stod och småpratade medan resten av eleverna fyllde upp den torra gräsplätten,
Elias bakåtlutad mot kyrkans vägg och Calle med armen vilande över hans vänstra
axel. Elias kunde inte låta bli att tycka de var söta ihop, men hade aldrig
känt så för en tjej. Skulle sanningen fram så hade han aldrig kommit längre än
ytligt kamratskap när det gällde relationer till tjejer.
”Vad
tänker du på?”
Han
avbröts av Calles fråga.
”Ehh,
inget…”
I
samma stund rundade deras handledare, Rune, kyrkans knut. Elias hade aldrig
tyckt särskilt mycket om honom. Som tur var återstod bara några minuter och sen
skulle deras vägar aldrig korsas igen. Rune, som alltid använde en attityd som
doftade lärare av den gamla skolan, med principer och punktlighet i ryggmärgen,
ropade till klassen att de skulle samla sig innan han plockade fram
betygskuverten och sa med känsloneutral röst:
”Ja,
här slutar det. Vi har haft roliga år tillsammans…”
Några
grabbar från Elias klass flinade diskret åt Runes ord.
”…
men er resa har bara börjat. Jag hoppas att ni kommer få en rolig, utmanande
och spännande gymnasietid innan vuxenlivet börjar på allvar. Men då är ni väl
förberedda.”
Han
harklade sig innan han lyfte fram kuverten och började:
”Carl
Andersson.”
Calle
drog tillbaka armen och lämnade Klara ensam bredvid Elias och han kunde se hur
hennes ögon, lika sockersött som i Disney-filmerna tindrade efter honom. En
blick som knappast dolde hennes känslor. Elias såg på Calle hur han tog emot
kuvertet och slappt skakade hand med Rune samtidigt som han log fånigt mot
Elias. Blicken signalerade lång väg: ”Du kommer inte undan brorsan, snart är
det din tur”.
***
”Elias
Qvist”
Runes
monotona röst åter igen. På grund av hans efternamn hade han alltid legat sist
på klasslistan, och blev därför uppropad sist även den här gången. Den sista
gången. Elias klev fram till Rune, som med en gång räckte fram det sista
kuvertet och sträckte fram handen. För en sekund kände Elias att han ville
strunta i handslaget och bara vända på klacken, markera att det som en gång
varit en berg- och dalbana av press, spydiga kommentarer och otrevliga svar nu
var över. Men istället för att vända tog han handen och tittade Rune iskallt i
ögonen.
”Lycka
till”, sa Rune, skakade hans hand och släppte.
Elias
nickade och återgick till den pratiga bunten av före detta klasskompisar som
väntade in honom.
”Då
får jag önska er trevligt sommarlov”, ropade Rune och med en gång skildrades
bunten, klasskompisar vars liv nu gick åt helt olika håll.
Phony McBrumBrum
Phony McBrumBrum startade och rullade ut från sitt garage, bekvämt placerat på gatan ovanför biltvätten, bredvid verkstaden. McBrumBrum lade i tvåan och rullade vidare bort mot verkstaden, där han arbetade med att hjälpa andra bilar att byta allt från bromsar till utnötta lameller. Hans lön passade bra i förhållande till arbetet. I slutet av varje månad fylldes hans underjordiska tank med 150 liter olja. 150 liter olja mot att han arbetade 60 verkstadstimmar i veckan, indragen lunch tre dagar i veckan samt att övertid tillhörde vanligheterna. McBrumBrum svängde vänster och in på personalparkeringen, intill verkstaden. Han hann knappt in genom garagedörrarna förrän han stoppades av chefen, en arrogant Hudson V8 från 50-talet.
“Inget arbete idag”, mullrade den blålackerade.
“Hurså?”, svarade McBrumBrum.
“Bilprovningen är här, de hotar att stänga ner hela stället om jag inte förbättrar förhållandena för er.”
“Så när kan vi börja arbeta igen?” undrade McBrumBrum, utan det innersta tvivel på faktumet.
“Imorgon som tidigast, jag ringer er om det händer något.”
“Om jag jobbar över...”
“Hit the road.” väste V8an, ord för ord.
Utan att invänta svar svängde han runt och rullade in i verkstaden igen. McBrumBrum stod kvar, funderade på vad han just fått höra. Han funderade en stund innan det slog honom. Han slog på en bredsväng, tryckte plattan i mattan och försvann. Äntligen skulle det bli ordning på bygget, äntligen skulle Hudson ut och någon annan bättre in.
Följande morgon samlade V8an till stormöte. I ett försök till engagemang och sympati talade han om att han var tvungen att avgå, som en följd av att förhållandena uppmärksammats, och underkänts av bilprovningen.
“Men lugna er”, började Hudson.
“En ersättare börjar imorgon, en kunnig SAAB 9-5.”
“Bergis en av ekonördarna”, skrockade en liten Fiat.
“Ska komma från rätt grill”, svarade Hudson.
“Vad ska vi göra resten av dagen då? Frågade BrumBrum.
“Jag vet inte. Jag bryr mig inte. Ta och lufta rören, sträck på ekrarna.”
Dagen därpå då den gula Saaben rullade in genom garagedörrarna möttes den av nyfikna blickar. McBrumBrum som nyfiket betraktade nykomlingen, tittade också på resten av gänget. Saaben, som enligt honom själv, drevs på biobränsle och ville inte bli särbehandlad pågrund av det.
“Bil som bil”, var hans slagord.
En Rostig gammal jänkare muttrade lite dovt bakom resten av bilarna.
Saaben började direkt med att sätta upp nya regler, eller “riktlinjer” som han själv påstod. Den gullackade bilen läste upp “riktlinjerna”, som innefattade att från och med nästa morgon skulle alla anställda infinna sig klockan åtta på morgonen, samt att bensinratsen klockan tio numer var inställd för att verkstaden istället kunde betjäna sina kunder på ett bättre tillvägagångssätt. Bilarna började såklart klaga då de fick reda på att dagen skulle börja tidigare plus att den första rasten var indragen. Saaben lugnade ner dem, och lovade att lunchen skulle läggas tidigare, och vara längre som plåster på såren. Bilarna lugnade ner sig något då de fick höra detta, men ställde sig ändå kritiska till den nyes styre.
“Kom ihåg, vi genomför dessa ändringar i syfte att öka den generella produktiviteten., vilket kommer kännas i oljetanken i slutet av månaden.” Var Saabens motivering.
***
“Jobbet”, svarade han. “Den där uppblåsta etanolsnobben har knappast gjort det bättre för oss.”
Han berättade vad Saaben hade gjort, och att nästan alla i hemlighet hade börjat informera utomstående om vad som pågick.
“Är han verkligen så mån om att öka produktiviteten? ”Undrade hans fru.
“Japp, men om det ska till sådana här metoder för att förbättra den så kommer jag att börja se mig om efter något nytt. Såhär kan det inte fortsätta”.
“Jag håller med, och den där lilla löneminskningen märks faktiskt av i hushållet. Inte för att vi går back, men ändå.”
”Framför allt kanske man ska ha lite sparat till den dagen då vridmomentet inte är som starkast längre.” Svarade BrumBrum och flinade ironiskt.
”Nu glömmer vi det här, du får ta hand om det på måndag.” Sa hans fru och tillsammans rullade de in i rummet bakom garaget.
***
”Så du kom på min plan.”
BrumBrum märkte att Saaben fällde ner ögonlock över lysena, och sen bytte till rött sken. Han svarade:
”Varför gör du såhär? Hade du behållit samma system som Hudson hade både du och jag kunnat tjäna på det.”
”För att jag inte är typen som arbetar bra tillsammans med andra. Jag arbetar hellre själv. Och kan jag inte arbeta själv, leder jag projektet.”
”Jag tyckte från början att Hudsons styre inte var det bästa, och när jag fick höra att du kom så trodde jag faktiskt på dig. Nu måste jag erkänna att Hudson styrde det här stället bättre. Bättre än du någonsin kunde göra.” Mullrade BrumBrum.
”Tyvärr kan du inte berätta hela din historia för pressen” mullrade Saaben hotfullt.
Innan BrumBrum han reagera hissades han upp i en automatisk lyft, som han stod på. Saaben höll fram rapporten och körde upp motorhuven i BrumBrums bensintank. BrumBrum vrålade av smärtan, som slaget orsakat.
”Skriv på”, väste Saaben. ”Nästa gång kanske tanken spricker.”
Saaben slog BrumBrum ännu en gång, och krampaktigt signerade BrumBrum rapporten.
”Snällt av dig att skriva på, nu kommer du ställas som ansvarig för min plan, medan jag försvinner härifrån. Visst, jag går miste om 500 liter olja, men vem vet? Kanske betalas de till mig som hittelön. Lönen för att sätta dit Bensinskingraren som polisen varit ute efter länge. Då slog det BrumBrum. Bensinskingraren hade lurat verkstad efter verkstad och polisen hade inte fått tag i honom. De visste dock att det var en Saab, men inte vilken färg, eller modell för den delen.
”Ha så kul på skroten”, ropade Saaben.
Kontoret släcktes och BrumBrum hörde hur porten låstes. Han hörde hur Saaben ringde resten av arbetslaget och gav de ledigt. Sen hur han ringde polisen:
”Bensinskingraren finns på verkstaden i Bilholmen.”
Minuten senare hörde BrumBrum hur Saaben lämnade byggnaden och motorljudet försvann i soluppgången.
”Du kommer inte undan”, mullrade BrumBrum innan han slog av motorn.
Epilog:
Bilholmens skrotupplag:
Längst in, mellan två SUV som saknade däck och med krossade vindrutor, låg ett hoptryckt vrak. Däcken var borta, liksom ena framdörren. Vindrutan förvandlad till ett kristalltäcke, en stor skrynklig dekal på motorhuven. ”Condemned”. Det enda som egentligen fanns kvar, och som gick att läsa – var den böjda registreringsskylten som låg på marken framför:
McBrumBrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag vill inte ha något skräp, dessa typer av kommentarer kommer helt utan vidare ignoreras och definitivt inte publiceras.