Även om det är i senaste laget att publicera en sk. "krönika" så här dags så kommer den här. Alla 14 sidor.
2013
har på många sätt varit ett bra år, samtidigt som det på många sätt varit ett
mindre bra år. Jag menar inte att det varit ett toppen år samtidigt som det
inte varit det sämsta året hittills. I enlighet med kalendern så börjar år 2013
med januari – och det är följaktligen där som jag börjar reflektera över året
som gått. Min yrkesverksamma bana, mer eller mindre, började den sjunde januari
med att jag åter igen efter cirka två veckors legal frånvaro (även känd som
julledighet) klev av bussen vid Solna Centrum. Som inskriven i
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska program ”Jobbgarantin för ungdomar”
gällde jobbcoach. Min tilldelade aktör var Ingeus som jag två dagar i veckan
spenderade fyra timmar hos där jag sökte jobb efter samma mall och rutiner som
om jag satt hemma. Men jag klagade inte, en busstur om cirkus 50 minuter varje
morgon samt eftermiddag passade mig bra därför att det var ett ypperligt
tillfälle att lyssna på musik och befinna mig i min egen värld.
Något
som jag ägnat mig åt sedan augusti 2011 och som redan visat sig inte vara
tillräckligt täckande var körkortet. Första gången jag skrev var den 16:e
oktober klockan 10, och jag kände mig förberedd med två gemomläsningar och ex
antal timmar spenderade på körkortonline.ses forum. Jag var redo att skriva
66/65 möjliga och belönas inte bara med ett godkänt utan också trafikverkets
finansiella tillskott på 1000 om jag inte missminner mig. Nervös och spänd gav
jag mig av till fd. Klarabergsviadukten och började. När sista frågan var
avklarad och jag tryckte på översikt förpassades mina valmöjligheter till sin
sista spets. Sista chansen att korrigera mina val och se till att klara av
provet. Vetskapen och magkänslan sa till mig att lita på mitt första val men
jag plöjde ändå igenom alla 70 akademiskt överkomplicerade frågorna innan jag
klickade på klar. Klumpen i magen som funnits där sedan morgonen gick sönder,
och tyvärr inte på grund av lycka, utan snarare sorg - 49 rätt av kravets 52.
Jag har aldrig fällt tårar på tunnelbanan så den här gången var premiär. Jag
hade uppkörningen kvar och allt hopp om ett lyckat slut var för stunden borta.
Den eftermiddagen som ironiskt nog var solig, knallade jag runt i Vaxholm utan
vare sig mål eller ambition. Knappt uppmuntrande, eller hur? Min körskolelärare
tyckte spåklart det var tråkigt speciellt med tanke på vilken marginal jag hade
och hur självsäker jag varit innan. Jag summerade mitt första teoriförsök (samt
första uppkörning) med slutsatsen att för mycket självkänsla kan skada och dra
ner en.
Nött
av nederlaget fortsatte jag träna, och trots att jag den dagen inte var på topp
så är jag inte den som ger upp, i första taget... Det positiva i tragedin är
att jag inte klarade av teorin och därför inte hade en tidspress att klara
uppkörning, som sedan skulle visa sig gå lika bra som teoriprovet. Nu ligger
dock den 16:e oktober förra året, och det är 2013 som ska summeras så vi ska
inte förkovra oss för mycket i fjolårets eskapader. Som ni kanske räknat ut så
fortsatte körkortsförsöken in på 2013, och ett avslut siktades icke. Men, som
jag tidigare sa, så är jag inte den typen som ger upp i första taget och bokade
därför ytterligare ett teori- och körprov som fastställdes till den 18:e samt
19:e december 2012. Efter en rannsakan av mig själv så bestämde jag mig för att
byta studieteknik. Istället för att råplugga in svaren på demoomgången eller
låsa in mig och begrava ansiktet i boken i en vecka innan provet så kändes det
bäst att sakta men metodiskt beta av ena avsnittet efter det andra. Lite drygt
en och en halv månad senare satt jag på tunnelbanan, och under nervöst betraktande
av alla som skulle till jobbet gick jag igenom detaljerna en sista gång. Jag
hade redan spenderat 1700 kronor på proven och kände att jag ville klara av det
speciellt nu när jag hade alla detaljer och alla korrekta svar på de minst sagt
akademiskt ställda frågorna. Strax innan T-centralen föll ögonen på en annons
för Charles Dickens ”A Christmas Carol”. Varför den fångade mitt intresse vet
jag inte men sekunden senare lämnade jag vagnen för att visa vad jag kunde, i
hopp om att klara det och vara ett steg närmare körkortet. Provet startade
klockan 10 prick, dörren låstes och den tvåfilade dörren omvandlades till
enkelriktad med riktning utåt. Jag började svara på frågorna med den
noggrannhet som en som gjort samma sak förut och som lärt sig ett och annat sen
sist, besatt. När antalet obesvarade började bli kort infann sig känslan igen…,
antingen eller. Ja eller nej. Lyckas eller misslyckas. Jag svalde och försökte
tränga bort den de sista frågorna innan jag klickade mig vidare till översikt
och summerade mitt andra teoriprov. I samma sekund som jag tryckte på ”klar”
slängde jag handen för ögonen samtidigt som oron attackerade mig. Det var
sannerligen ett sanningens ögonblick. Skulle jag lyckas, eller inte? På samma
sätt som ett barn som är nyfiket kikar mellan fingrarna när det blivit ombett
att hålla för ögonen kunde jag inte hålla blicken i styr. Ett litet ögonkast
slapp igenom glipan – och det var med lättat hjärta jag lämnade rummet med ett
papper i handen signerat provvakten. Jag hade efter mycket noggrann genomgång
fått femtio fyra rätt av sextiofem, två poäng över kravets femtiotvå. Ingen
supervinst direkt men tillräckligt för att jag skulle vara godkänd i
trafikverkets ögon. Mitt leende räckte hela vägen hem och för varje gång jag
ägnade pappret med de vackraste orden jag läst på länge en blick så fick jag
åter igen en glädjeinjektion.
Efter
att jag kommit hem bar det av till min systers dåvarande skola, och när hon kom
ut mötte hon en bror vars uppsyn var minst sagt…, aningen kaxig. Pappa hade
bett mig ringa honom direkt efter provet men som ni kanske vet så är varken
trafikverkets än mindre Stockholms tunnelbana den optimala platsen för att
prata i telefon. Hur som helst så ringde jag så fort jag kommit hem. När jag
berättat att jag klarat det så blev det tyst i andra änden. Efter några
sekunder hörde jag ett glädjevrål på andra sidan tråden följt av ett grattis.
När han kom hem hade han med sig en Snickers som belöning, vilken jag glufsa i
mig, fortfarande under ruset orsakat av det goda resultatet. Uppkörningen dagen
efter gick dock inte lika smärtfritt. I skrivande stund har jag inte tillgång
till körkortsprotokollet men jag vill minnas att det rörde sig om idiotiska
misstag som jag inte gjorde då jag övningskörde, såsom strunta i en högerregel
(enligt instruktören, jag bedömde avståndet som tillräckligt för att hinna och
det blev ingen trafikmässig fara). Sen hade jag lite problem i en korsning där
en gammal dam kom gående, och gjorde intryck av att gå över vägen men blev
stående vid vägkanten som om hon ändrat sig. En kommentar från den extremt
stela instruktören och ett kryss i den röda rutan under ”bevis om körkort.”
Skit.
Åter
igen, det här utspelade sig förra året men har en anknytning till vad som komma
skulle så att jag tar upp det här. För faktum är att det skulle till
ytterligare ett försök som skulle visa sig ha samma slut som de två första samt
ha ungefär samma anledningar. Men, men…, efter det tredje försöket som var
inbokat den 30 januari så började tiden bli knapp om jag avsåg att lyckas inom
ramen för teorin, den gällde när allt kom omkring bara i två månader. Men mitt
psyke började ta rejäla smällar nu. Strax efter den sista uppkörningen hade jag
som de två första gångerna brutit ihop bredvid den mörkblåa bilen. Förbannade
inspektören och bad honom dra dit pepparn växer, trots att han bara gjorde sitt
jobb och att det inte var något personligt. Under färden tillbaka till
bilskolan så kom vi överens om en sak som såhär i efterhand var det mestadels
hans idé. Att jag skulle sluta på trafikskolan, boka ny tid för uppkörning
privat, och inte bara klara av det utan också komma och hälsa på efteråt, ”men
kortet i handen.”. Jag höll med även fast jag i mitt stilla (och väldigt arga
och besvikna) sinne bara ville avsluta allt ihop. Ge fingret åt allt vad
trafik, prov, vägverk, bilar, däck, trafikregler, inspektörer, lärare, tider
och körkort hette och bara åka hem. Gå under jorden i ett par veckor innan jag
åter igen gav mig ut för att fortsätta söka jobb. Men jag visste att ett
körkort utgjorde en stor skillnad, kunde kanske till och med ge mig ett jobb på
Statoil som jag var välkommen till ”när jag hade körkort” eftersom det troligen
var ett krav. Alla dessa krav…, lite tur i oturen hade jag dock, den tredje,
fjärde februari hade jag kallats till arbetsintervju av det företag som jag
blivit headhuntad av – Sector Alarm. Medan jag satt och väntade med en kopp
kaffe fick jag ett sms av pappa:
Jag
har bokat in en uppkörning den sjunde februari klockan 8:40. I Gävle.
He,
i Gävle. Hur tidigt var vi tvungna att åka då om vi skulle hinna till 8:40?
Men, ett sista försök till kortet och om det inte skulle fungera klippa av och
lägga ner. Jag hade varit väldigt tydlig med hur vi skulle göra. Den största
anledningen var mitt psyke som inte klarade två förluster till. Jag är väldigt
stark, jag är en kämpe men till och med den starkaste har en gräns, och min var
snart nådd. Kvällen innan klev jag in hos pappa, ja var tvungen att sova där om
vi skulle hinna i tid. Hinna i tid skulle vi om vi åkte från Vaxholm senast fem
på morgonen och inte stannade. Klockan fyra ringde väckarklockan och jag klev
upp, rätt likgiltig inför dagens prövning. En sak hade jag behållit genom alla
tre försök: ”Det är bara en körning som alla andra.” Även denna gång gick jag
in med samma inställning och det var nog därför jag var å lugn som jag faktiskt
var.
En
kopp kaffe och en smörgås var allt jag fick i mig innan vi packade kaffe,
bananer och fyra extra smörgåsar och gav oss av. Allt eftersom bilen rullade
närare T-huset i Gävle ökade oron över en helt annan sak. Till skillnad från
den här vintern som är grönare än Greenpeace så var förra en traditionsenlig
vit. Ganska rejält vit. För att inte säga för vit. Snön låg i enorma högar vid
sidan av vägen samtidigt som flingorna rasade ner. När vi kom ut på motorvägen
sänkte blåsten farten och insikten om att jag kanske inte fick köra på grund av
vädret bubblade under ytan. Vi parkerade längst med trottoaren utanför det röda
huset i Gävle, och jag öppnade bildörren med något darrig hand. När vi kommit
in i värmen och jag såg en stabilt byggd man komma gående med en iPad-liknande
platta i handen svalde jag. Nu gällde det. Han presenterade sig och drog igenom
all formalia som företrädde en uppkörning. Att han skulle sitta med, ge
instruktioner på var jag skulle köra. Höger, vänster eller om han höll tyst
rakt fram i en korsning. Jag fick fråga och han kunde ställa frågor. När vi var
klara skulle han göra en helhetsbedömning av körningen och avgöra om jag fick
kortet…, eller skulle gå under.
Jag
installerade mig i bilen, en röd manuellt växlad Volkswagen Plus befriad från
bilskoledekaler, och kramade om ratten. Justerade backspeglarna och sätet. På
ord från inspektören lade jag i backen och rullade iväg. Körningen i Gävle, där
jag aldrig tidigare kört, gick bra…, enligt mig. Jag körde lugnt, hade blicken
långt fram, rörlig och hade snudd på pervers koll i backspeglarna. Blicken
framåt. Vad gäller där framme? Rondell, korsning, järnvägsövergång? Vad gäller?
Hastigheten laglig. Håll hastigheten och släpp gasen i god tid. När du passerar
femtioskylten ska nålen stå på femtio och inte femtiotre. Inspektören guidade
mig genom det morgontrötta Gävle som sakta vaknade till efter nattens sömn.
Genom rondeller, korsningar, svängar och trafikljus. Allt förflöt bra, snudd på
felfritt faktiskt. ’Snudd på’ därför att jag kom till ett övergångsställe var
början och slut gömde sig bakom två snöhögar mycket större än de som kantat
vägen på vägen dit. Dock höll jag rätt hastighet och därför behövde jag inte
panikbromsa (aka. Bromsa mig till en underkänning) men det krävde en lite
kraftigare bromsning som fick en att skjutas fram en aning i sätet. Bilen
stannade dock och kvinnan gick över. Crisis diverted å sido, när vi svängde in
på parkeringen igen fick jag parkera på vilken parkeringsplats som jag ville, men
blev hindrad när jag var på väg in på en plats som tydligen tillhörde en annan
publik installation. Lite justeringsarbete senare så stod bilen hyfsat
välparkerad på en plats tillhörande vägverket. Inspektören klottrade ner något
på sin padda innan han naglade fast blicken i min.
”Hur
gick det här då?”, frågade han nollställt.
Obekvämligheten
började bubbla igen och jag svalde hårt. Fick inte misslyckas nu. Då skulle det
vara över.
”Ganska
bra, skulle dock ha bromsat lite tidigare borta vid övergångsstället. Tyckte
dock inte att det blev någon risk.”, svarade jag och försökte se självsäker ut.
Han
lämnade min blick någon sekund utan att säga något. Bara ögonen som kallt
tittade på mig. Mer petande på plattan.
”Ja
du…”, sa han dröjande.
Blicken
gick från kall till iskall.
”Du
bromsade lite sent där borta. Bromsning måste du träna på (läs betoning på
måste)…, men det får du göra själv för du har klarat det!”
En
blixt av lättnad sköt genom kroppen. Från toppen till tårna. All nervositet,
depression, press och oro lämnade mig i det glädjevrål som jag släppte ut. Han
körde fram handen och jag skakade den. Äntligen slutade jag fred med en
auktoritet inom trafikverket istället för att placera honom på min svarta
lista.
”Ditt
leg gäller som körkort till dess att du får själva kortet.”, avslutade han och
klev ur.
Fortfarande
hög (vilket egentligen inte går så bra ihop med bilkörning) på glädje klev jag
ur bilen och tog ut jackan och hörlurarna från baksätet. Slängde en sista blick
på bilen som just gett mig mitt körkort och vände mig om mot T-huset där min
pappa väntade. Otåligt. Jag försökte gå in med nollställd min, försöka att inte
visa varken det ena eller det andra. Instruktören klev raka vägen in och
fortsatte med nästa att köra upp. Inte ens en blick åt pappas håll. Så fort jag
kom in, tittade han på mig. Jag förberedde mig snabbt på att få ge det glada
beskedet, kanske för att göra det med lite mer finess. Med en skamlöst
plagierad Happy Days-catchfrase spottade jag ut ett ”Eyyy!” och slog ut med
armarna. Tanken var att det skulle se smidigt ut, men efteråt fick jag pappas
uppfattning. Att det snarare lät som en blandning av ett glädjeskrik och ett
bröl från ett rovdjur som just fångat sitt byte. Sen gick inte min nollställda
stil heller så bra, jag hade glömt att nollställa en sak – ögonen… Så fort han
hade sett mig så såg han blicken som avslöjade allt. Vi lämnade huset
tillsammans och det var först då som instruktören nickade bekräftande mot
pappa. Mest troligt för att jag hade berättat det först.
Sen
var det ju det här med körningen. Nu fick jag köra själv utan att någon som
haft körkort i minst fem år och var minst 23 (om jag minns rätt) satt bredvid
samt att vi hade den där avlånga, rektangulära, gröna stämpeln i arslet, men
jag körde inte hem till Stockholm den där dagen. Hade jag kört hade en
överhängande risk för att vi inte skulle ha kommit hem närvarat, med tanke på
hur hög på lycka jag var och koncentration på körningen hade det kanske varit
si sidär med. Vi stannade vid en bensinmack för att förtära resten av frukosten
som vi hade med. Efter att jag hällt i min en kopp kaffe samt tryckt i mig så
mycket jag förmådde av min andra smörgås blev jag inskickad i butiken. Ut kom
jag med en påse bilar, kändes passande med tanke på situationen. När vi åter
satt oss själva i rullning hade jag en sak till att göra innan jag kunde sätta
en stor fet grön bock i körkortsrutan – besöka bilskolan som jag någon vecka
tidigare plus minus skrivits ut ifrån. Det sista jag och min lärare kommit
överens om var att jag skulle boka privat uppkörning och sen komma och hälsa på
då jag hade kortet. Lite drygt en timme senare, runt tio snåret, stövlade jag
in i Tibble Trafikskolas entré. Jag tog höger mot receptionen där ett bekant
ansikte väntade. Nu tänker säkert många av er att det var min lärare men icke!
Det var en annan administrativ hjärna som jag pratat rejält mycket med under
min tid där, och som var väl inläst på hur många gånger jag besviken kommit
tillbaka hem till skolan efter uppkörningarna.
Ӏr
du här för att boka ny uppkörning?”, var det första hon frågade när den
uppenbara förvåningen över att jag var tillbaka…, igen…, lagt sig.
”Nej.”,
svarade jag och log hemlighetsfullt.
”Har
du redan tagit det?”, frågade hon.
”Japp.”,
svarade jag och vi båda sprack upp i ett leende.
”Grattis!
Var körde du upp?”, frågade hon efter att vi kramats över disken.
”Gävle.”
Leendet
försvann och två stora ögon stirrade tillbaka, överraskade av det högst
oförväntade. Jag drog hela historien om att vi lämnat Vaxholm klockan cirka fem
timmar tidigare.
”Var
håller Mr. G hus då?”, frågade jag sen.
”Ska
se här.”, svarade hon och knappade på tangentbordet innan hon tittade på
klockan.
”Han
är ute och kör.”
”När
kommer han tillbaka?”
”Om
en och en halv timme.”
”Då
kommer jag tillbaka om en och en halv timme.”, svarade jag och tillsammans med
pappa som dittills bara hade skakat tass och sen stått tyst lämnade vi
byggnaden.
En
och en halv timme senare klev vi in i gen och den här gången möttes jag av min gamla
lärare som uppenbarligen redan blivit delgiven nyheten, för han smålog och
frågade om man fick säga grattis.
”Det
får man.”, svarade jag och en kram senare så var min körkortsutbildning
officiellt avklarad.
När jag sitter
och skriver det här så har det gått exakt 11 månader sedan dessa händelser, och
kom just på att jag firar ett år med kortet om en månad. För er som är
införstådda och kan hur länge en prövotid för ett normalt B-kort gäller har ni
redan räknat ut att halva min prövotid då är avklarad, och jag bara har
ytterligare ett år innan jag får ”börja leka ordentligt”. Skämt å sido, jag har
kämpat för hårt för det här kortet för att låta det försvinna och så är det med
det.
”Ska
jag tolka avsaknaden av glädjerop som att det inte gick?”
Raden
kom från min bästa kompis (och enligt andra, andra hälft) som var en utav de få
som visste om att jag skulle köra upp. Jag hade inte direkt skrikit det på
Facebook med tanke på att jag inte ville skylta med ytterligare ett eventuellt
nederlag. Ivrig att svara med cool som en katt väntade jag till dess att vi
stannad utanför XXL sport och vildmark i Arninge. Där ringde jag honom.
”Har
du tid?”, frågade jag i vetskapen om att han hade en mattelektion att
koncentrera sig på.
”Har
rast i fem minuter till.”, svarade han spänt.
Jag
hörde att han var lika ivrig som jag att få reda på resultatet. Kan vara därför
att han var den enda bortsett från mina föräldrar som kände till planerna jag
hade om kortet fortfarande saknades.
”Jag
gjorde det. Jag har kortet.”, svarade jag och log in i telefonen.
Det
blev tyst. Om det berodde på förvåning eller var lite tid för att komponera en
gratulation får vi aldrig reda på.
”Fan
grattis bro…”, sa han sen, med en suck av lättnad.
Resten
av dagen förflöt genom att jag, förutom att glädja mig och snudd på tjatade
hål… okej, tjatade hål, i öron på pappa, spelade och när mörkret föll började
ringa runt för att sprida nyheten. Och
såklart, såhär skrev jag på Facebook under eftermiddagen:
“The greatest trick the devil ever pulled, was to convince me I couldn't
do it. Första gången gick det inte. Inte andra eller
tredje.
And like that,
SÅ GJORDE JAG DET!!
JAG HAR KÖRKORT!!!!
Tack alla mina underbara vänner som fanns där
för mig, speciellt på slutet!”
Samma dag gjorde jag också min första körnig. Helt själv.
Tillbaka till vardagen. Lite drygt en vecka senare kom ett
mycket efterlängtat brev från Transportstyrelsen innehållande budskapet om att
ett kort fanns att hämta.
”Fuck yeah!”, tänkte jag tyst för mig själv och tog bussen
ner på stan.
Jag kliver av vid Söderhamnsplan, korsar gatan mot posten
bara för att mötas av en skylt på dörren som skiljer mig från den nedsläckta
hallen innanför – Öppet 9-11, 16-18.
Da crap? Öppet innan och efter jobben, men jag vill ha mitt
kort nu. Kunna sitta och smeka det med blicken resten av dagen. Värt att notera
var att klockan du var runt ett så det skulle dröja innan kontoret öppnade
igen. Något irriterad åkte jag hem igen och väntade i dryga två och halv timmar
innan jag återvände. Köade, visade upp pappret och legget, fick ingen form av
hint till gratulation då hon på andra sidan läste vilket datum det var
utfärdat. Men det bekom inte mig, alls. Istället slet jag upp kuvertet innan
jag åter hamnade på bussen och kunde knappt tro mina ögon. Visserligen hade jag
redan tagit det, kört själv och kunnat säga ”jag har körkort” – men att själv
se den faktiska plastbiten, om än den med den nya layouten - KÖRKORT SVERIGE.
AM/B. Andreas Blom. Det är som första gången du själv kör, det går inte att
beskriva utan måste upplevas för att du ska förstå (och känna) glädjen,
lättnaden och friheten.
Som jag sa, tillbaka till vardagen. Jag huserade då hos min
jobbcoach Ingeus i Solna Centrum, och hade dels för att jag redan gått den
intensiva perioden på sex veckor (det där kunde ha låtit hysteriskt fel om det
formulerats på annat sätt), och dels för att jag tagit lite tid till pluggning
inför kortet – inte varit där på länge. Det ordinarie schemat föreskred två dagar
fysisk närvaro, 4 timmar per dag. Min jobbcoach var helt på det klara med hur
situationen såg ut och kunde inte hitta något som talade emot min motivering
för att plugga lite mer istället för att söka jobb: Att ta B-körkort innebar
ett visst uppsving i cv:t. Så när jag dök upp i hallen och klev utan att
invänta signal genom det minimala kontorslandskapet som endast var till för de
som coacherna, och slutligen satte mig på hörnet av hans skrivbord med ett
självsäkert leende, sken han upp.
”Mr. Busy! Hur är läget?”, frågade han med ett leende som
lyste av undertoner.
”Rätt okej.”, svarade jag och log ännu bredare.
”Få se det.”, sa han.
Jag håvade upp min plånbok och gav honom mitt rosa kort med
ett leende större än takhöjden i det Sikstinska kapellet.
”Så.., nu kan du söka fler jobb som kräver B-kort.
Bensinstationer, budbilschaufför…”
”Japp, har till och med pratat med Statoil i Vaxholm.”,
svarade jag innan diskussionen om jobb rullade igång igen.
Vad som hände sedan? Jo, intervjun som jag hade haft med SectorAlarm
gav inget, inte för att jag inte dög, jag hade säkert fått jobbet om jag inte
ställt mig så emot 100 % provision. Saken är den att jag som första jobb vill
ha en grundlön, provision i all ära, men en garanterad summa som sen kunde växa
sig större – inte enbart en lön som ändrar sig beroende på prestation.
SectorAlarm ville då ha mig som dörrknackare och det optimala målet var att jag
också skulle sälja hemlarm, dörr till dörr. Så jag fortsatte söka. Blev så fint
”inbjuden” till ett öppet hus hos Arbetsförmedlingen där en presentation från
WhyUs skulle äga rum. Det visade sig att det handlade om försäljning, åter
igen. Jag fick reda på att det fanns fältsäljning, och något s.k. Call Center.
CC, dvs. Call Center, gick ut på att man som telefonförsäljare sålde det som
WhyUs hjälpte valfritt företag med att sälja för stunden. Jag var en utav dem
som stannade kvar efter presentationen för en intervju på plats vilken ledde
till att jag senare blev kallad till deras huvudkontor i Bergshamra. Intervjun
där, som hölls av samma person som hos AF, gick bra och jag fick reda på att
jobbet nästan var mitt. Nice, visserligen telefonförsäljare men med grundlön
som jag skulle få oavsett hur mycket jag sålde. Några dagar senare kom jag
tillbaka för en genomgång av det senaste som vi skulle kränga – modem och
bredbandsservice. Efter genomgången fick jag dock reda på att det här med
grundlön hade tagits bort och ersatts med gissa vad – enbart provision. Hopp,
hale-fucking-lujah! Äntligen hade jag kommit så nära att bläcket nästan nuddade
anställningsavtalet som skulle ha gett mig en sex månaders provanställning som
sedan skulle övergå i tillsvidare, och så kommer det här. Både jag och den
andre kandidaten fick natten på oss att fundera på saken innan vi skulle mötas
dagen efter. Redan på vägen hem hade jag fattat mitt beslut. Jag kunde inte
arbeta enbart på provision utan var tvungen att ha en grundlön som grundplåt. Så
det var lite av en letdown. Dagarna hos jobbcoachen fortsatte, likaså de
enstaka besöken hos Arbetsförnedrin…, förlåt, Arbetsförmedlingen, där sökandet
fortsatte. Jag började tänka om. Tänk om det finns en annan inkörsport till
arbetet, någon som jag dittills inte hade prövat. Sen hittade jag den, nämligen
praktik. En praktik innebar jobb under en begränsad tid men som i det långa
loppet kunde ge tillsvidare. Jag började rota i praktik-högen hos AF och
hittade inte långt efter en annons från Möbelvaruhuset på nätet – Furniturebox.
¨
De sökte en praktikant som skulle hjälpa till med
bildredigering, författning av produkttexter samt videoredigering. Även fast
jag inte hade en aning om hur man redigerade video så sökte jag. Efter två
kurser i grafisk kommunikation på gymnasiet så hade jag baskunskaperna i både
Photoshop, Illustrator och hur mycket jag än hatade det – Indesign. Saken hörde
också den att sista datum för ansökan närmade sig så det fick bli snabba ryck.
Jag skrev ihop en ansökan och skickade in för att redan efter helgen få ett
telefonsamtal från ett överhuvud på företaget. Han ville ha in mig på intervju,
något som jag verkligen inte sa nej till. Adressen var Linnégatan 87B, belagd i
Garnisonen på Östermalm. Not bad. Jag kom dit och imponerades direkt av
byggnaderna som i enlighet med resten av området inte var direkt sjabbiga utan
snofsiga. Inte på ett ”sobbigt” sätt utan prydliga. Jag påkallade med hjälp av
dörrklockan uppmärksamhet och blev insläppt av en herre med kammat,
bakåtslickat hår och som avslutning en lagom ledig grå kostym. Han visade in
mig i mötesrummet och frågade mig om jag ville ha kaffe, te, mjölk eller
vatten. Hade inte druckit kaffe sedan frukosten och det här var ändå runt
klockan ett, så jag tog erbjudandet om en kopp java. Han försvann och jag
spanade in stället.
Väggar av glas både framför och bakom mig, fönster ut till
vänster och dörren ut till korridoren på höger sida. Genom väggen framför kunde
jag se ingången och alla som kom och gick, och genom väggen bakom kunde jag se
hela vägen bort till andra delen av byggnaden, åtminstone kändes det så.
Kostymen kom tillbaka med två kaffekoppar och slog sig ner. Han hade mitt CV
och min ansökan framför sig och efter att ägnat dem en snabb blick frågade han
mig:
”Så, Andreas, varför ska vi just ta med dig som praktikant
här?”
Jag svarade med mitt vanliga säljsnack, om man nu får kalla
det så. Att jag var engagerad och alltid gjorde allting jag tog mig för till
110 %, att jag alltid slutförde och gjorde mitt bästa samt att jag alltid, som
avslutning, var otroligt positiv. Vi fortsatte med att han berättade lite om
hur företaget jobbade, hur gammalt det var och så vidare innan han gick in på,
eventuellt mina, arbetsuppgifter. Det skulle bestå i att bildbehandla
produktbilder i Photoshop, lägga upp på sajten och skriva beskrivningar av
produkterna. Jag fick också frågan hur väl jag kunde Photoshop, på vilken jag
svarade baskunskaper. För om vi ska vara ärliga här, jag har visserligen gått
två kurser som ”lärde” mig PS, samt två kurser som vid varje tillfälle använde
PS, men trots det så är det ett avancerat program och jag behärskar kanske bara
10-15% av det till fullo. Jag kan dock mina filter, friläggningar och filningar
i exponering och kontrast rätt väl. Killen i kostymen framför mig nickade
godkännande och tittade på en stol som stod i ett hörn. Metallben som höll den
ergonomiskt formade platssitsen uppe och på plats.
”Kan du beskriva den där?”, frågade han och pekade på den.
Lite stappligt började jag beskriva.
”Robusta ben av metall håller sitsen av plast stabil och ger
dig en stol som inte bara är skön att sitta i utan också ser bra ut på vilket
kontor, konferensrum eller fikarum som helst.”
Eller något i den stilen, jag hade ju ingen aning om hur de
beskrev produkterna.
”Inte illa., svarade han och jag nickade nöjt.
”Det var väl ungefär det jag hade att säga. Har du några
frågor?”
Jag tömde det sisat av kaffet i strupen och funderade. Jo,
jag hade en.
”Om jag någon gång ska fotografera, har ni utrustningen eller
ska jag använda min egen?”
Så fort jag ställt frågan insåg jag hur roligt fånig den lät.
Självklart att ett företag som sysslade med media hade kameror.
”Det är lugnt, vi har kameror och en väldigt fin fotostudio
som vi håller på att bygga i källaren.”, svarade han och tillsammans lämnade vi
rummet.
”Men då om det blir aktuellt så skickar jag in pappren till Arbetsförmedlingen
så vi kan börja så fort som möjligt.”, sa kostymen och jag nickade.
Han tryckte på knappen för entréplan och de massiva
ståldörrarna skiljde oss, samtidigt som plåtlådan bar mig neråt i det
rektangulära röret. På vägen hem, genom tunnelbanan och upp från underjorden,
in på bussen och en väg hem fylld av musik, gick jag igenom mötet. Jag kom på
mig själv med att tycka att kostymen kanske var aningen stel men å andra sidan
kanske det bara handlade om ögonblicket då två för vandra okända personer möts
och inte vet hur man riktigt ska förhålla sig till varandra, och att det skulle
ändras ju mer man lärde känna varandra. Överlag kändes det bra. Trevliga
lokaler, häftigt område och något roligt att pyssla med. Min plan var, och är
fortfarande mer eller mindre, att pyssla med något inom media i framtiden – och
därför passade det här som handen i handsken. Och kanske viktigast av allt – ha
något att göra på dagarna.
Jag återvände hem, och var rätt säker på att platsen var min
(jag hade som resultat av det senaste uppsvinget i antalet intervjuer fått
väldigt bra självförtroende), så jag tog det lugnt. Spelade, sov och spelade.
Kändes rätt sweet faktiskt, som om jag redan fått praktiken (”jobbet”) och
kunde unna mig lite avslappning. Det var en eftermiddag som vilken eftermiddag
som helst, då telefonen ringde. Jag pausade och lirkade upp telefonen ur
fickan. Kostymens namn på displayen – jag svarade:
”Hej Andreas! Hur är läget?”, frågade kostymen på andra sidan
tråden.
”Bara bra, själv då?”, frågade jag och började analysera det
kommande svaret.
Innan det här samtalet skulle jag ha fått reda på om platsen
blivit min, eller inte…
”Det är bra, du, vi har gått igenom alla ansökningar och de
som vi intervjuade i fredags…, och du hamnade överst.”
Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag reagerade men fick i
alla fall fram ett ”tack.”
Vi kom överens om att jag skulle börja den 12:e mars som
preliminärt startdatum vilket var ungefär en vecka framåt i tiden. Pappren var
inskickade och enligt kostymen så var allt i ordning. Vi avslutade samtalet och
jag funderade. Mest på Arbetsförmedlingen. Det här med att godkänna en
praktikplats krävde särskilda papper, dokument som kunde ta veckor att få
igenom innan jag ens kunde börja. Det var tisdag och jag hade intervjuats
fredagen före. Omöjligt att papprena redan var påskrivna. Inte
Arbetsförmedlingen och den svenska byråkratin. Så jag slängde iväg några rader
och kollade. Allt var i sin ordning och jag tänkte i mitt stilla sinne:
”Wow. Jag har fått praktik.”
Det enda som inte direkt var till belåtenhet var resvägen.
Istället för att ta den mest uppenbara och smidigaste så föreslog SL att jag
skulle ta bussen till Danderyd, där ifrån tunnelbanan till Östermalmstorg, och
därifrån åka vidare till Karlaplan. Något som jag ganska snart insåg vara rätt
irriterande och inte alls gick snabbast. Istället tog jag gamla 670 till
Tekniska och bidrog till den överbefolkade 4:an mot Gullmarsplan. Det tog
ungefär 45 minuter dörr till dörr och eftersom jag började 09:00 så räckte det
ofta med att jag åkte runt 8, eller strax före för att besegra de sedvanliga
förseningarna. Som om Murphy satt och väntade på mig så kom försenades jag
tredje dagen. Inte direkt ett underbart första intryck framför allt från en som
skrutit om att han kunde räkna antalet försenade ankomster under grundskolan
samt gymnasiet på en hand. Men jag ringde chiefen och förklarade läget. Han var
på det klara och det var inga problem att jag skulle komma in max 15 minuter
för sent.
Sen började tre månader av fokuserat arbete, och det kändes
som jag producerade mer resultat på länge. Lokalerna lärde jag mig utantill och
bara drygt tre veckor senare knallade jag runt som om jag jobbat där hela mitt
liv. Kom dit på morgonen, slängde in lunch lådan i det förhoppningsvis inte
alldeles för fulla kylskåpet, hälsade på kollegorna, hällde upp en kopp kaffe
som förhoppningsvis inte stått på alldeles för länge och begav mig till min
arbetsplats mitt i kontorslandskapet. Från början satt jag faktiskt till höger
om självaste chefen vilket gjorde att jag ändå var hans högra hand, eller? Fick
en lista över produkter som enligt kostymen skulle bli mitt första case, och
som skulle beskrivas och vid behov kompletteras med bilder. Efter lite trevande
steg så lärde jag mig deras mallar i både beskrivning och bild. Och från och
med den dagen flög fingrarna över tangentbordet och bilderna hann knappt öppnas
i Photoshop innan de var sparade med nya mått. Jag började kunna mitt sortiment
produkter som var utomhusmöbler, av märket Dacore och kände mig allmänt bekväm
i situationen. Som det stod i annonsen så såg företaget långsiktligt på
praktiken och ville gärna beroende på hur väl man skötte sig rekrytera in efter
avslutad praktik. Utan att tänka för höga tankar om mig själv, med det kändes
som att jag kunde få stanna vilket skulle vara väldigt uppskattat. Ett jobb som
content-uploader (som min ”titel” var) skulle inte vara fyskam.
Något som fångade mitt intresse var att företaget också hade
rekryterat in ytterligare en praktikant efter att jag börjat, vars period var
på en och en halv månad. Vi bondade rätt fort och jag fick reda på lite om mer
om vad han jobbade med. Förutom att det vara samma avdelning som jag så hade
han hand om reklamfilmer och framför allt flash-banners (något som jag erkänt
att jag inte kunde, alls) som var avsedda för sajten. Han gick verkligen in för
det. Jobbade från halvnio på morgonen till sex på kvällen då vi slutade. På
tisdagar stannade han till och med en timme extra. 9,5 timmar på kontoret
dagligen – det måste väl leda till en tillsvidare efter praktiken? Tydligen
inte, för lite drygt en månad senare tackade vi motvilligt av honom. Han var
tvungen att lämna oss av okänd anledning, jag fick aldrig reda på varför. Konstigt
dock, han hade producerat enormt mycket, hade seriösa skills samt var lojalare
än lojalast mot oss. Klart vi kände en saknad i laget, men det kunde inte vi
som simpelt fotfolk rå på. Klart att jag också började fundera på om jag också
skulle få stanna eller inte då min period var klar. Om man skulle gå på
stämningen och antalet jobb jag fick (dvs. uppgifter) så talade allt för att
jag skulle på stanna.
Den 11 juni, klockan 17:45, arbetade jag tillsammans med
företagets fotograf nere i lagret där vi plåtade soffor. Han plåtade och jag
hjälpte till att baxa de in och ut från strålkastarljuset. Jag fick även tycka
till om bilderna och vad jag tyckte kanske för att jag hade lite kunskap bakom
pannbenet om just fotografins uråldriga (violating celebrities since 1839)
konst. Vilket jag såklart välkomnade som en bekräftelse från ”någon som kunde”
att jag verkligen kunde ett och annat. Om jag inte minns fel så finns (eller
åtminstone fanns) en av bilderna som jag själv ”valt” uppe på hemsidan vilket i
slutändan känns rätt ballt. Att något som har bedömts av mig finns på ett bolags
hemsida i försäljningssyfte. Klockan började närma sig sex och vi packade ihop
medan jag funderade om jag skulle komma tillbaka i morgon. Vi kom upp igen från
vad jag skämtsamt kallade ”katakomberna” och återvände till datorerna.
”Ta det säkra före det osäkra”, tänkte jag och började ladda
över allt arbete som jag gjort till datorn, utifall.
Min s.k. sub-chef, dvs. chefen för produktuppladdningen, kom
in och jag påminde honom lite lätt.
”Så hur blir det?”, frågade jag kort, utan hopp eller
besvikelse som underton.
”Just det ja, häng med mig. Vi tar det i mötesrummet.”
Jag följde efter honom den korta vägen till Shanghai, och bli
inte förvånade nu för det var inte till landet utan till mötesrummet som något
ljushuvud döpt till Shanghai. Vi satte oss och han samlade sig.
”Ja du Andreas…”
Jag tittade förbi honom, genom glasrutan till lunchrummet där
jag tre månader tidigare suttit på intervju.
”Vi har beslutat att inte gå vidare.”, sa han och tittade på
mig.
Var det för att se hur jag reagerade?
”Så tråkigt, och varför?”, frågade jag aningen nedstämt även
fast jag under ytan redan räknat ut det och varför.
”Jo, därför att du inte producerat tillräckligt (ungefärliga
ord).”, svarade han och jag fortsatte att se på honom.
”Om jag fått bestämma skulle du fått vara kvar, du har hjälpt
till otroligt mycket, alltid arbetat på bra och levererat.”
”Och det har du jobbat för?”, tänkte jag.
”Vi gör såhär, eftersom allt det här kom så plötsligt nu, så
föreslår jag att vi åker hem nu och att du kommer tillbaka nästa vecka. Jag
bjuder p lunch och så får du ett ordenligt avtack. Hur ser det ut för dig?”
”Det låter bra, vad sägs om måndag?”
”Då säger vi så, kom runt tolv halv ett så går vi ut och
käkar någonstans.”
Jag gick före honom tillbaka till datorn, plockade ut min
vita usb-sticka, och stängde av.”
”Hej då.”, jag vinkade kort till honom och gick ut i entrén.
Krängde på mig min jacka och hängde ryggsäcken över högra axeln. Tryckte upp
hissen och lämnad kontoret.
På vägen lyssnade jag på College & The Electric Youths ”A
Real Hero”, mest för att bekräfta på något filmiskt maner att de just begått
ett stort misstag. Jag hade kunskapen, jag var lojal och kunde rutinerna. Men
de envisades med att sparka ut mig och ta in en ny, som skulle kräva upplärning
men som inte skulle kosta dem en krona. För så här ligger det till, när du får
en praktik via Arbetsförmedlingen så får du din ”lön” från dem också i form av
utvecklingsersättning. Beroende på om du har fullständiga gymnasiebetyg eller
inte varierar summan du får per dag men min låg på 142 kronor. Bara där har vi
en orsak till att jag borde få stanna. En som villigt går upp på morgonen,
lägger ner hela sin själ i jobbet och som alltid oavsett hur mycket som skulle
göras, höll humöret på topp – för ynka 142 kronor per dag! Är inte han lojal?
Värd en tillsvidare?
Frågar du Furniturebox så är svaret tydligen nej. Men vem kan
beskyllda dem? Det är fullt lagligt att misshandla praktikanter på byråkratisk
nivå. De kostar inget att ta in, du behöver inte betala dem för att göra exakt
samma arbetsuppgifter som en tillsvidare anställd, och om de dessutom jobbade
heltid så blev det ännu bättre. Samma produktion som en tillsvidare, fullt
avlönad men helt gratis. Tricket är bara att lura in praktikanten i företaget,
vilket görs via en annons som nämner en fet lögn, ”vi ser långsiktligt på
praktiken och vill gärna rekrytera in efter avslutad period.” Men när det
kommer till kritan så är det tack och hej med motiveringen att de inte
producerat tillräckligt. Med tanke på hur mycket praktikanten före mig jobbat
så har tydligen FB en overkligt hög minimum för ”tillräckligt”. Chansen finns
dock att du får anställning efter avslutad praktik hos Furniturebox, om du
enligt deras mått mätt presterar över ”tillräckligt”. En av mina kollegor hade
börjat som praktikant men blivit uppringd en månad efter med förfrågan om hon
ville börja. Men i det stora hela är Furniturebox ett företag som gradvis blir
större och större, delvis på bekostnad av gratisarbetskraft. Synd, eftersom
personalen på stället är jättetrevliga. Det är ledningen som inte direkt har
rätt uppfattning. Och det värsta av allt är att det är fullt lagligt. En allmän
varning utfärdad – om du tar praktik på Furniturebox, var beredd på följande:
Slita som ett djur, arbeta snudd på övertid för att
”garantera” din plats.
Hoppas på enormt mycket tur.
Gå in med uppfattningen om att det inte kommer leda till mer
än ett utökat CV.
Men men, innan jag försvann så fick jag reda på att de med
all sannolikhet behövde vikarier under sommaren då den ordinarie personalen
gick på semester, och om jag var intresserad av att hoppa in. Även fast jag
tyckte det lät lite konstigt att jag fick erbjudandet direkt efter att jag
”blivit sparkad” så lät det såklart bra. Arbetet som då skulle vara aktuellt
skulle bestå av att bistå fotografen nere i lagret (något som jag gjort rätt
intensivt under de senaste veckorna på praktiken) med diverse fotojobb. Packa
upp, bära dit, bära hit och komma med synpunkter…, ungefär det jag redan
pysslat med. Så självklart tackade jag ja och bad dem ringa om det blev
aktuellt. På pappret rörde det sig om några veckors arbete så det lät alldeles
perfekt. Nu ska jag inte försköna lagerarbete som något avslappnat men jag
tyckte i alla fall att det var hyfsat avslappnat. Klart det var tunga lyft som
krävde lite av kroppen men det sköna var att det inte skulle ske på
mikrosekunden, det fick ta någon sekund innan man fick upp den och så var vi
två som arbetade. Så summa summarum så skulle några veckors jobb nere i
Furniturebox katakomber inte vara fel.
Våren började så smått övergå till sommar, och beskeden från
sommarjobben som jag sökt började trilla in. Exempelvis så fick jag ett mail
från Statoil när jag satt på bussen hem tillsammans med min wingman. Det enda
stället som jag hoppats på och där jag faktiskt kände att jag hade en chans
till jobb svek mig den eftermiddagen. Intervjun som jag haft tidigare under
våren hade gått bra och jag kände spontant att det kunde bli något. Första
sommaren sen nian då jag kände att ett sommarjobb var inom räckhåll. Men icke,
tydligen så blev jag bortprioriterad och jag har en aning om varför. Note to self: klipp dig och ha inte en
frisyr som överlevt sen 80-talet då du går på intervju. Klart jag blev
nedstämd, jag hade varit på mötet nere på sjömacken tidigare där de gått igenom
rutiner, regler och planer. Om jag skulle få jobbet så skulle jag jobba minst 7
veckor vilket omräknat blir runt två månader. Jag hade räknat med att kanske börja
den 15:e juni och sen arbetat i två månader. Slutat den 15:e augusti och då med
lite mer kapital på fickan samt ytterligare ett bredare cv. Plus lite semester
innan hösten. På tal om hösten…, där har vi en av anledningarna till att jag
inte tog det så hårt som jag skulle ha gjort annars. Jag hade nämligen bestämt
mig för att söka in till universitet, av den enkla anledningen till att jag
tröttnat på arbetslösheten.
Och mycket riktigt, lite drygt tre veckor senare gick jag in
på antagning.se och såg till min lättnad att jag blivit antagen till digital
fotografi- och bildteori, en deltids samt distanskurs på Stockholms
universitet. Varför deltid frågar du dig? Varför en separat kurs? Anledningen
var därför att jag inte pluggat på över ett och ett halvt år och var inte säker
på om jag hade kvar det skarpa löshuvudet som jag haft i gymnasiet, och därför
prövade mig fram. Och glädjen över att ha kommit in och därmed ha något att
göra när hösten väl kom kändes som en trygghet. Sommaren förflöt, jag fortsatte
skriva på min roman (som fortfarande inte riktigt är klar, men på god väg…, den
ligger på korrekturläsarstadiet). Utöver det så försökte jag gång på gång att
skriva min väg in på Gamereactors redaktion och efter ett försök senare under våren
lyckades jag…, nästan. Vi drog krogrundor, jag och kompisarna. En utav dem som
också gått arbetslös sedan studenten hade faktiskt fått ett jobb. Lite längre
bort…, ganska långt bort…, i Bulgarien. Och därför hade han en rätt intensiv
period där han bockade av” vännerna innan han åkte. För min egen del fick jag
dock tillbringa lite mer kvalitetstid än enbart den där rundan. Det hände sig
så att jag några veckor senare hamnade hemma hos honom, och tillsammans med
ytterligare en gemensam vän såg vi ett par filmer. Jag hade varit väldigt på om
att vi skulle se min dittills bästa (och i slutändan favorit) film under 2013,
nämligen Gangster Squad. När den avklarats såg vi också The Great Gatsby och
samtliga fastnade på kommentaren ”old sport” som efteråt brukades rätt flitigt.
Det var allmänt mysigt men den konstant närvarande känslan av att han snart
skulle försvinna låg hela tiden direkt under.
Om vi får hoppa fram en bit och summera hur min sommar 2013
såg ut. Jag fick inget sommarjobb vilket helt klart påverkade både kassan och
självförtroendet. Var fortfarande visserligen inskriven hos både
arbetsförmedlingen och jobbgarantin för ungdomar, och bar därför rätt till
utvecklingsstöd vilket är en summa pengar från försäkringskassan i slutet av
varje månad. Runt 3000 som inte är någon monstersumma men som hjälpte min
vardag att gå runt med råge. Därför var jag inte bankrutt och kunde fortfarande
leva. Och leva gjorde jag, minst sagt. Förutom de obligatoriska turerna till
morfar nere i Ljungsbro där jag också träffade kusinerna och deras nya hund (ny
och ny…, den nya som efterträdde deras gamla samt ”min” hund), som inte förstod
vad ordet lugnt betydde. Därför gick vi väldigt bra ihop, Tassen och jag.
Bortsett från morfar så gjorde vi faktiskt också en utflykt utöver det vanliga.
För det är inte varje dag som jag i alla fall åker till England. Lång historia
kort – pappa bodde i England i början av 70-talet och har sedan dess haft
kontakt med sin gamla flamma. Det har varit på tapeten att vi skulle besöka
henne redan förra året men ett visst OS satte käppar i hjulet. Men i år blev
det av och den 1:a juli lättade vi från Arlanda fulla av förväntningar. Framför
allt för att äntligen få se pappas gamla domäner och hans berömda bungalow som
vi dittills bara hade hört så mycket om. Och det var en speciell känsla att
efter så många år av konstant diskussion faktiskt vara på plats i England. Vi
landade på Gatwick Airport klockan 22:20, 23:20 lokal tid – och var rätt
trötta. Vi checkade ut, plockade upp vårt bagage och begav oss till den
väntande taxin. Eftersom mina sinnen inte var de mest vakna kändes det om än ännu konstigare att alla körde på fel sida
av vägen och då ska vi inte tala om när jag upplevde en rondell åt fel håll…,
det gick bara inte ihop.
England då, vilken resa… Vi hade ett tight schema och bara
tre dagar att spendera på hela förenta kungariket vilket tvingade oss att
arbeta strategiskt och verkligen planera in vad vi ville se samt när vi ville
se det. Två dagar i London samt en dag nere i södra England var planen. Vi
började med att ta London dag 1. Men innan en frukost som för min del bestod av
äggröra, någon form av potatisbulle, den godaste apelsinjuice jag någonsin
druckit samt bacon vars sälta jag först underskattade ganska enormt. Jag gillar
promenader, även fast jag kanske inte tar dem så ofta. Men jag kan inte minnas
sista gången jag gått så mycket i en stad, från morgon till sen eftermiddag var
vi ute och gick konstant (ända undantaget var då vi trängdes med andra britter
i tunnelbanan, då stod vi still). Bland andra så besökte vi Westminster Brigde,
ögonbollade Big Ben och njöt av utsikten från London Eye, 135 meter upp i
luften. Nja, så fin utsikt en gråsjaskig dag i London tillsammans med lite regn
har att erbjuda i alla fall. Dagen efter spenderades det först 2,5 timmar på
ett tåg (”Interrail”) ner till South Hampton, strax utanför Emsworth. Jag blev
vid den första ögonkontakten med landsbygden hopplöst förälskad. Sedan dess
tjatade jag gång på gång om hur allt var likt Midsummer Murders, men var noga
med att poängtera att det saknades lik…, vilket var bra. Det var verkligen
skillnad på London och landsbygden. Istället för trånga gator till bredden
fyllda med både bilar och människor hade vi här gator då det kom en bil då, då
och som kantades av en och annan. Husen var inte heller packade som legoblock
utan hade faktiskt privilegiet av att inneha egen trädgård…, hela vägen runt!
Sen hade varje hus ett namn i motsats till Sverige. Allt slutade på Cottage
vilket jag tyckte var extremt gulligt av någon outgrundlig anledning. Tydligen
så var antalet fotografier som jag redan hunnit fånga in med min D5000 rätt
imponerande (den var bestyckad med ett 16 GB höghastighetskort så det fanns
plats för rätt många), för pappas barndomskamrat häpnade när jag berättade att
det fanns runt 600 bilder bara två dagar efter det att vi kom (som en parantes
kan sägas att jag totalt tog 1099 bilder under hela vistelsen, som sedan efter
sortering lämnade efter sig 830 eller nåt i den stilen). Jag lovade också att
hon skulle få en kopia på bilderna som jag tog nere i södern.
Tillbaka i London dagen efter, upp samma tid som innan för
att hinna med den resterande bråkdelen av det London hade att erbjuda. Man kan
lugnt säga att det var ”around London in 80 seconds”. Vi startade hemma på
Imperial College of London där vi bodde, åkte från South Kensington
tunnelbanestation och uppåt. Till S:t John’s Wood vilken jag på plats klassade
som den snyggaste stationen i Londons tunnelbanesystem. Klockor med romerska nummer,
snyggt dekorerade rulltrappor som påminde om svunna tider, lite 20-tal aktig om
man så vill… Vi kom upp från underjorden och satte kurs mot gatan som under
60-talet skrev musikhistoria – Abbey Road. Att få svänga ner åt höger och se
den faktiska skylten ”Abbey Road – City Of Westminster” kändes overkligt bara
det, men var småpotatis då jag minuterna senare stod med självaste Abbey Road
Studios i ryggen och gick över det berömda övergångsstället med samma min som
Disney’s Robin Hood hade när han tänkte på Marian. Att få kliva över samma vita
sträck som skalbaggegossarna gjort ganska precis cirka 50 år tidigare – var
magiskt. När det var klart och jag för andra gången inom loppet av tre dagar
sagt att jag nu kunde dö lycklig (första gången var när jag lite halvkaxigt
hängde på Morgan Freeman… Att det var hans vaxvariant hos Madame T hör inte
till saken, tycker jag), åkte vi vidare till King’s Cross och fick oss en bild
av plattform 93/4 . Jag provade inte att springa rakt in i tegelväggen
med risk för att inte bara skämma ut mig men också en gång för alla påvisa att
jag är en mugglare. Jag är ingen Harry Potter-nörd, den dog någonstans då vi
slutade på fritids och följaktligen inte satt och läste böckerna längre, utan
det här var bara för att vi ”var i krokarna”. Vi avslutade med en sväng förbi
Towern och London Brigde, innan vi lunchade på ett brittiskt McDonalds (inte
särskilt innovativt tänkande och inte särskilt annorlunda än i Sverige) för att
sedan bege oss tillbaka till hotellet.
Klockan
04 lokal tid (dvs. runt klockan 03 svensk tid) ringde min väckarklocka.
Sömndrucken rullade jag ur sängen och in på toaletten i ett försök att vakna
till. Saken var den att taxin som skulle skjutsa oss tillbaka till Gatwick
skulle komma runt kvart i fem, och inräknat en timmes färd dit skulle vi vara
på flygplatsen runt kvart i sex. Den frukosten blev inte någon äggröra, och
inte heller något översaltat bacon – utan en smörgås på ett av flygplatsens många
cafén. Innan vi lämnade engelsk mark (samt luftrum) gick jag igenom vad jag
lärt mig under resan.
1.
Jag
ska aldrig mer klaga på svensk tunnelbana. London Underground i rusningstrafik
är ett rent helvete.
2.
Jag
har blivit mycket artigare som person. Alla i London var så himla trevliga och
det kommer bli en omställning att komma hem till Sverige igen där den trevliga
stämningen inte är lika hög, om ens i närheten.
Resten
av hösten, och jag vet att det här kommer bli ett snabbt och mest troligt
enligt vissa abrupt avslut (men ”en summerig” på snart 15 sidor får nog räcka)
förflöt. Jag sökte fler jobb, antog en näst intill självmordsbenägen
inställning då jag fick reda på att min bästa vän kommit in på ett universitet
i Mellansverige och därför skulle lämna mig, men jublade då han efter andra
antagningen kommit in på Stockholms Universitet och därmed stannade. Jag
började kursen Digital fotografi- och bildteori och tyckte genast att det var
mycket skönare att ha något att göra igen, annat än att skicka fruktlösa
ansökningar…
Och
vad håller då 2014 för mig? Till en början ska jag skriva högskoleprovet den
4:e april för att förbättra mina chanser att komma in på kandidatprogrammet i
digitala medier, som handlar om hur media tänker, hur de når ut till olika
åldersgrupper samt ett och annat om hur man själv producerar en och annan
pixel. Har jag sen lust att bli mediaproducent, grafisk formgivare, fotograf
eller kanske till och med journalist så är chanserna mycket större. Men det är
om jag blir antagen, först aktuellt om tre år. Förutom det så siktar jag på
sommarjobb, så jag överlever. Det vore också rätt trevligt om jag också kunde
korrekturläsa hela min första bok om Elias Qvist och Calle Andersson och ge ut
den så att den hamnar på hyllorna och inte som en sketen beta-kopia i form av
en PDF på min hårddisk.
Bilder kommer inom kort.
