V som i Vietnam?

Det har länge gått rykten om nästa Battlefield. Vad det kommer att handla om och vart det kommer att utspela sig. Fast den stora frågan inför efterföljaren till Battlefield 1 är väl snarare… När kommer det utspela sig?

Jag är inte orolig över att vi ska slungas in i framtiden eller långt ut i rymden (sådant pysslar Call of Duty med). Inte alls. Battlefield har alltid haft fötterna, mer eller mindre, på jorden och till och med vågat sig på tidsåldrar som inte stått som spön i spelvärldens backar. Visserligen finns det spel som utspelade sig under första världskriget innan Battlefield 1 kom till världen (The Last Express, Snoopy Vs. The Red Baron och Valiant Hearts: The Great War), men jag uppskattade ändå att Dice tog tag i det och gjorde något verkligt ordentligt rörande. Även med enspelarläget…

Men det kriget är över. Och nu blickar vi mot framåt. Jag ser helst att vi hoppar över kriget som är det i särklass mest överrepresenterade inom spelvärlden och kliver in det som, i mitt tycke, är det näst mest underrepresenterade – Vietnamkriget. Det finns ordentlig potential i den nästan 20 år långa konflikt som mellan 1955 och 1975, rasade i de tropiska djunglerna. Tänk er möjligheterna att berätta en riktigt smaskig (och barnförbjuden) historia om baksidan av patriotism, gemenskap, vietnamesiska fångläger, napalm, luftanfall… Och skräcken i de knappt könsmogna grabbarnas ögon då de, med en mekanisk marsch, motvilligt pushas in i den gapande döden i aktern på det grönfärgade flygplanet.

Lummigt gröna ängar lagda under en ljusblå himmel som, på grund av den tjocka krutröken emellan, är ovetande om vilka hemskheter som pågår där under. Vidsträckt djungel, här och var kantad av pulvriserade hyddor och brunfärgade floder, till städer där spänningen är så stark att den kan brytas enbart genom att fel person ser på fel person på fel sätt. Från dess livliga orkester, bestående av vardagslivets bilar, promenader och prat, till krigets larm, uppehållet av maskingevärens smattrande, de sårades ryggmärgsinträngande skrik, det tryckande och allt starkare ekot av Bell-helikoptrarnas dödsbringande rotorblad och slutligen det tomma, seriella knaket kort innan marken dränks i ett brandgult inferno av napalm.

Vi vet att War Stories ska återkomma i Battlefield V (among other things), så jag ser definitivt plats för något (helst allt) av det groteskt hemska jag kåserade om i stycket ovan. Och helst inte bara från de amerikanska soldaternas sida. Utan även vietnameserna, soldat som civil. Se hur kriget påverkar landets civilbefolkning och hur de ställer sig till alltihopa. Den stridande sidans uppfattning om jänkarnas framfart, eller familjen som tappert försöker leva det som finns kvar att leva av ett normalt liv i krigstid. Och såklart, bara för att, hur uppfattningen hos amerikanska familjer, motståndsrörelser, soldater och i maktens korridorer ser ut. Lägg även till möjlighet till finfin 60-talsmusik och banor som är klippt och skurna för dödsmatcher av den mer smygande graden… Och du har det jag skulle vilja se i Battlefield V(ietnam).

Playstation 2 "Test" DTL-H30102

Jag pratade för ett tag sedan om att jag, med anledning av att jag snart blir 25 (ehuhuhu, börjar bli gammal, hö hö...), botaniserade bland testkonsoler. Varför jag gjorde det svarade jag på redan då (för att de dels inte tillverkas längre men också aldrig var menade för gemene gamer).

Jag har på sistone vakat över Ebay lika intensivt som en katt väntar ut en solstråles avtryck på väggen, i väntan på att den ska röra sig. And what did you know, helt plötsligt fick jag upp en träff på en Playstation 2 Test, debug-stationen för..., ja, rätt uppenbart. Priset var, för skicket den var i, mer än överkomligt och frakten (gratis worldwide) var det som fick impulsen i pekfingret att tappa vänster. Lite drygt en vecka senare plingade det till i telefonen och en mycket diskret notis förkunnade att jag hade ett paket att hämta upp.

Så igår dumpade jag ett mycket välinslaget paket på sängen, beväpnade mig med en sax och skred till verket. Några minuter senare badade jag i ett hav av bubbelplast, frigolit, kirurgtejp och foamy-like embalage. Men framför mig låg den. Identisk med en normal maskin, bortsett från att fronten pryddes av "TEST" i den stilistiska fonten istället för PS2. Sen ser den lite annorlunda ut på insidan också vad gäller kompatibilitet och vad som kan köras. Utan att gå in på alldeles för nördiga detaljer (och då tråka ut er) så kan vi nöja oss med att den spelar alla möjliga Playstation 1- och Playstation 2-spel (betor och hembrända) och då den även är regionsfri, kan spela såväl japanska som amerikanska spel.

Inte nog med den är sällsynt (finns inga på Tradera och de få jag hittar på Ebay är antingen enbart skal, sönderslagna eller går för upp mot 12000 kronor), men den här har en historia också. Nog för att det är en test-enhet (och således kom från någon utvecklare), men när jag fick höra vilka, gick den från att vara en cool raritet till något ovärderligt. Den har ägts av brittiska Rockstar Games. Yepp. Mina genom tiderna favoritutvecklare. Jag fick, av säljaren, ett cv tillhörande "CJ" (det står CJ på konsolen, sammanträffandena är slående) och av det kunde dra slutsatsen att maskinen mest troligt har varit inblandad i utvecklingen av i huvudsakligen varje Rockstar-utvecklat spel under PS2-eran. Men framför allt Grand Theft Auto: San Andreas.

Jag hade tänkt att slita bort den gula remsan, som sitter strax ovanför Test-loggan, men nu när jag vet vad den betyder, får den sitta kvar. Härnäst blir att jaga rätt på ett Playstation 3 DECR1400A.

I brist på ork att ta ordentliga bilder av skönheten får Twitterbilden duga. Kan hända att jag drar fram den när solen ligger på för några riktigt superba, schmexiga shots. 

What now, Activision? Duty called?

Jag var en av de som skrek högt då Activision förra året först visade, och sedan släppte Call Of Duty WWII. Efter EA:s genidrag (att låta Battlefield 1 utspela sig under första världskriget – en tidsålder som enligt mig är orättvist underrepresenterad i spelvärlden) så gick Call of Duty tillbaka till det som i begynnelsen definierade serien. Andra världskriget. All was fair and well. Fram tills nu. Trailern för kommande Call of Duty, Call of Duty Black Ops 4, släpptes idag och medan majoriteten av Internet vrålar lika intensivt som Baltimora under inspelningen av Tarzan Boy, suckar jag och ställer mig fortsatt tveksam. 

Jag avskyr hela framtidskrigstrenden som hela tiden verkar tävla med sig själv om vilken instans som bäst kan efterlikna de mest technoporriga beskrivningarna av futuristiska brödrostar. Sen spyr jag lite i min mun varje gång man nämner exko-skelett. Av någon anledning. Så Advanced Warfare. Infinite Warfare. Nope! Nu är visserligen inte Black Ops av samma fåniga kaliber som ovannämnda framtids techno-gangbang, men någonting gror i mig. Trailern ber oss tittare att glömma allt vi kan och blandar det med Defcon 2. Spontant kan det handla om kalla kriget (något jag hoppas innerligt på och om så är fallet – fudge this och vad jag tror, this is awesome).

Men det kan också handla om en plot satt i en nära framtid där exo-skelett och annat skräp regerar, och man måste ta lärdom av historien då spelreglerna skrivits om och ingenting är som vi tror. Ni vet, klassiska storyn... Nackdelen är att det fortfarande säljer och så länge det kommer fortsätta att sälja, kommer man fortsätta att pumpa ut. Simpel tillgång och efterfrågan i aktion. Det ska bli spännande att se mer från det, då jag gärna hoppas kunna bli motbevisad. Dessvärre ser det inte så ut, då trailern också visade soldater i misstänksamma munderingar som är som klippta och skurna för framtidslek. 

Test-konsoler?

Jag kastar mig hals över huvud efter allt som det står "Limited", "Special" eller "Collector's" på. Om saken i fråga intresserar mig, det vill säga. Dock inte samma sak när det kommer till konsoler. Korta versionen är att jag vill ha mina konsoler rena. Med det menar jag fria från stencil-silouetter av kända karaktärer, loggor eller fult placerade färgkombinationer som bara skriker se mig, hör mig!

Hypokondriker som jag är, kan den som spanar in min lista över konsoler jag vill ha, direkt peka ut beviset på att jag säger emot mig själv. Både Nathan Drake- och Batman-PS4:orna står på listan och en vacker dag kommer de stå i min hylla. Mark ma words! Nej, utöver det vill jag ha vita, svarta eller enfärgade stilrena klimpar ståendes bredvid varandra och skina i kapp. En annan typ jag också vill ha (och som har att göra med min mani för saker som inte är massproducerade och således inte finns i var människas hem) – är konsoler i begränsad upplaga. Och då menar jag inte maskiner som släpps i butik.

Utan test-enheter (på engelska oftast kallade "debugging stations"). Dessa maskiner (icke att förväxla med utvecklingskitt ("Development Kit")), ser oftast likadana ut som sina retail-syskon, undantaget några markeringar eller så. Det är på insidan dessa skiljer sig. Extra funktioner såsom prestandamätningar av spelet, men oftast regionsfrihet, är vad som bjuds. Alltså möjlighet att spela spel från världens alla regioner (exempelvis japanska spel i en europeisk maskin). Maskiner som säljs i butik är regionslåsta och vill man spela spel från andra regioner blir det till att importera en maskin från sagda region. Eller, i de få fall det går, modda konsolen. Men sådant vet jag ingenting om...

Dessa test-enheter används av både spelutvecklare och mediaföretag då man utvecklar och testar ett spel/en apps funktionalitet. När spelet är färdigt testas det via verktyg som gemene man vanligtvis inte har en aning om hur man använder. I alla fall i teorin... Således finns de inte att få tag på rakt av, då de aldrig var menade för den öppna marknaden. Lyckligtvis finns det något som heter Ebay och där sipprar det då, då ut enheter för att ifrån överkomliga, till hysteriskt överprisade maskiner som i vissa lägen knappt har skalet kvar.

Jag äger ingen test-enhet ännu. Ingen renodlad åtminstone. Jag har dock lyckats komma över en XDK (Xbox Development Kit) av Xbox 360 Slim. Vad gäller min samling hoppas jag snart råda bot på denna frånvaro av sällsynt maskineri. Då jag snart snubblar in på mitt 25:e levnadsår (och har hittat något riktigt intressant) hoppas jag kunna ge en födelsedagspresent till mig själv.

Revidering (och tillbakaspolning?)

Sedan jag slutade på Gamereactor för en praktik på IDG så har bloggsuget satt in rejält. Men att poppa in och lägga några inlägg på GR skulle ju orsaka en intressekonflikt som heter duga. Så... Ain't happening. Det var då det slog mig att jag faktiskt har en egen blogg, independent sådan, som legat i dvala alldeles för länge. Vad är då ett bättre tillfälle att (återigen) liva upp den och skriva av mig när jag som helst känner för att babbla planlöst?

I linje med min ever-present besatthet av 80-talet (och då jag sedan länge bytt bakgrund på alla mina datorer och Twitter-konto) så kändes valet att köra en komplett overhaul rätt enkelt. Eller snarare..., vilket tema som skulle användas. Tanken är att få till en form av retro-esque arkad-stil som påminner om det forna årtiondet bestående av episka frillor, episka bilar, episk musik, episka filmer, episka... Yeah, the 80's. Sen att det (i alla fall i min mening) går hyfsat bra ihop med vad denna blogg kommer handla om (spel, nörderier och tekniksnack) gör inte saken sämre. Gammalt möter nytt så att säga.

Det krävs fortfarande en del pill (inte helt nöjd med vissa delar och jag ska även justera lite för bättre läsbarhet), men det här är något åt rätt håll. Jupp, då kör vi. Ännu en gång.

Så vintern kom till slut

När vintern enligt kalendern skulle ha infallit var det vita pulvret som brukar förknippas med den någon helt annanstans. Temperaturen liknade mer tidig höst än sena november. Medan somliga i min närhet hoppade högt när man varken behövde klä på sig eller skrapa rutorna på bilen. Jag håller med om att framför allt rutskrapning har sitt begränsade underhållningsvärde men allt annat sörjde jag. Ingen snö inga fina vinterbilder.

Så tacka någon från ovan att det började snöa häromdagen och att det idag hände sig bli solsken. Kameran följde med ut och programmeringsboken stannade hemma.

Vad jag gjort under året

Kort redogörelse för vad jag gjort 2015 och vad som komma skall, mestadels inom den tekniska sfären.

Herre gud, samma visa det här året också… Lagom till att 2015 rullade igång lovade jag dyrt och heligt att jag skulle blogga mer och framför allt lägga upp mer på den här bloggen. Men det blev inte så mycket av det och antalet inlägg blev exakt fyra, pinsamt… Jag ska inte skylla på att jag haft annat för mig och inte haft tid att blogga. Det har jag i allra högsta grad haft bara det att jag inte gjort det då annat lockat. Annat består till stor del av en viss maskin som jag införskaffade i början av året.

Saker som jag lovade under både 2013 och 2014 var att försöka komma in på universitetet, något som jag hör och häpnad lyckades med i somras. Som vanligt satt jag och spelade då det slog mig att andra antagningsbeskedet hos antganing.se fanns tillgängligt, åtminstone enligt kalendern. Jag visste sedan tidigare mycket väl att det var den dagen man fick sin framtid utlagd för sig men då jag inte var ensam om att ha sökt till universitetet så var det minst sagt svårt att ens komma in på sidan. När jag väl kommit in såg jag att jag inte bara hade kommit in, utan även på mitt första handsval – Kandidatprogrammet i digitala medier. Så sedan den 28:e augusti har jag gjort allt från att planera plugg, pluggat, pluggat ännu mer, stresspluggat och firat segrar, men också irriterat mig över förluster akademiskt. Mellan dessa har det blivit studentpubben Foobar och hemmafester (komplett med beer-pong).

Jag stormtrivs och ser fram emot allt jag kommer lära mig under de 2,5 åren som återstår. Klassen är supertight, lärarna som jag hittills haft att göra med har varit trevliga och kunnat sin sak (nu känns det som att det blir lite för formellt och tråkigt, så vi fortsätter). Kort sagt etablerat mig på universitetet. Innan dess spenderade jag sommaren med festival, besök hos min morfar utanför Linköping och hjälpte min moster i Norge att flytta. Innan dess avverkade jag årets upplaga av E3 där jag tillsammans med resten av Gamereactors redaktion levererade en heltäckande rapportering från Los Angeles som inte bara knäckte året innan utan var även den överlägset bästa sett till annan spelpress.

Den här maskinen jag pratade om i början är en dator, som jag kunde köpa då min tid som litteraturvetenskapsstudent inte direkt frätte hål på plånboken med svindyr kurslitteratur. Hård budget, lite pantpengar och ett fotogigg senare hade jag 8970 på kontot och beställde en Komplett Winter Gamer 2.0 från komplett.se. Sedan dess har jag spelat mycket per PC än tidigare och framför allt kunnat stoltsera med en ganska kraftfull burk som klarat av mera krävande spel. Det har gynnat både min karriär som spelskribent samt mitt omättbara intresse för spel. Tidvis stjälpt både dygnsrytm andra åtaganden. Nu såhär lite mindre än ett år senare har jag fått upp smaken för uppgradering.

Men uppgradering kostar och då det inte är snäppet bättre detaljer jag vill åt är inte heller priset snäppet högre. Det rör sig i första hand om mera RAM, som visserligen fixas med en femhundring för ytterligare en uppsättning Curcial BallistiX Sport 8 GB DDR3-pinnar. En SSD vore inte heller fel men den största uppgraderingen som jag suktar efter är grafikkortet. I nuläget sitter ett MSI Radeon R9 290 Gaming 4 GB i maskineriet och klarar av både spel och film med råge. Men med den kommande våren och sommaren känner jag att det kan vara bra att investera i ett kort som klarar av framtiden. Kortet i fråga är MSI Geforce GTX 980 Gaming 4 GB. Lillebror till 980ti 6 GB. Kostar 5690 kronor vilket är hälften av vad hela min dator kostade vid lansering. Den som spar han har säger man ju. Jag har ingen brådska att införskaffa mig kortet och vem vet? Någonstans på vägen kanske en rea dyker upp där kortet i fråga får en mildare prislapp?

En annan sak som jag lovat mig själv att ta tag i är fotograferingen. Den har legat lite på latsidan under året som har gått utan egentlig anledning. Jag älskar fortfarande att fotografera, bearbeta och visa upp mina alster (samt skryta lite då, då). Nu är det så att dessutom fått upp ögonen för en ny kamera. Nikon D5300, uppföljaren till uppföljaren till uppföljaren till min nuvarande arbetshäst, Nikon D5000. Med dubbla antalet pixlar, större bildstorlek och förmågan att kunna filma i full HD känns den som ett framtidssäkert kort. Den kostar i och för sig också, ligger i ungefär samma prisklass som grafikkortet jag vill ha. Men jag fyller år i mars, och därför blir kameran en kandidat till önskelistan. Utan vidare tänkte jag avsluta här och lämna dig som läser med det jag skrev på min Facebooksida, som i stora drag sammanfattar hur jag tänker mig året som kommer:

”Med mindre än en timme kvar av 2015 tänkte jag stanna upp och reflektera över året som gått. Det blir ingen reflektion på 13 A4 som jag slängde ihop då 2013 sänkte ridån, men några tankar i alla fall.

Jag har pluggat Medie- och kommunikationsvetenskap, det var kul. Fick lära mig otroligt mycket om hur media fungerar i samhället samt hut vi människor påverkas. Jag skrev också min första salstenta som också bjöd mig på den bittra smak ett F ger. Jag har skrivit min första omtenta, som bjöd på den eufori som en lyckad omtenta skänker skrivaren.

Jag har köpt en ny dator för helt egna pengar, som säkerligen kunde ha lagts på något annat mer vettigt men som gynnat mitt jobb. På tal om jobb så har jag passerat året som spelrecensent på Gamereactor där jag trivs som fisken i vattnet och varje uppdrag är en fröjd. Att få jobba med det man älskar är sannerligen inte fyskam.

Jag har varit på festival och skrikigt mig hes under Twisted Sisters sista Sverigespelning, återigen sett mina favoriter Europe och konstaterat att Loreen inte är särskilt bra live. Jag har hjälpt min moster att flytta, besökt min morfar och lyssnat på hans anekdoter om allt och ingenting. Min familj har fått tillökning med två nya juveler och jag har varit på ett dop.

Jag skrek högt när jag kom in på fortsättningskursen i Medie- och kommunikationsvetenskap och fick snudd på återupplivas då jag äntligen kom in på min drömutbildning som jag kämpat för att bli antagen till i två år, Kandidatprogrammet i Digitala Medier.

Jag har spelat en massa, sett en sjuhelvetes många timmar film, försökt att träffa högsta noten i A-has "Take On Me" (i ett betongtrapphus dessutom), jag har gått på studentpubb, spelat beer-pong, stresspluggat, blivit förvånad och lycklig över ett högre betyg än väntat, varit dödsnervös inför en redovisning och fått de bästa klasskamrater man kan tänka sig.

Med andra ord har jag levt livet genom både toppar och dalar (även fast förstnämnda dominerat) och är otroligt tacksam över alla i min närhet. Mina kollegor på GR som är halva nöjet med jobb som spelrecensent. Min familj som alltid finns där för mig och som alltid ställer upp. Min morfar som trots sina 91 år är piggare än någonsin och alltid har något nytt och intressant som han själv upplevt, att berätta om. Mina nya klasskamrater som jag redan efter en termin älskar - jag kunde inte få en bättre jackpot.

Vad 2016 anbelangar, och vad jag ska ge för nyårslöfte... Att fortsätta vara mig själv, fortsätta vara lika positiv och öppen som jag varit i år, fortsätta äta Snickers, fortsätta se film, fortsätta spela, fota ännu mer (försöka skaffa ny kamera), fortsätta ställa upp för alla som behöver mig, fortfarande vara en utav de bästa vännerna man kan ha, fortsätta ha enormt självförtroende. Fortsätta vara jag. Fortsätta vara Andreas Blom. Skaffa nytt leg.

Gott nytt på er! Kom igen 2016, jag är beredd.”

Snart är Gaystation min

Ni kommer kanske ihåg Gaystation? Ni vet, den ofantligt exklusiva (endast ett exemplar tillverkades) Playstation 4-modellen som Webhallen, under fjolårets Pride, auktionerade ut för svindlande 28 300 kronor. Jag var en utav de som när jag läste att Tradera-klubban hade slagit, i hemlighet sörjde djupt för jag där och då inte hade möjlighet att erbjuda det dubbla... För den var så förbannat snygg!

Men good things comes to those who wait säger man ju. Nu är sagda modell på väg till mig. Det är..., halvsant. Webhallen har i år (med anledning av Pride-veckan som går av stapeln den 27:e juli) låtit trycka upp det hjärtvärmande motivet på inte bara ett Playstation 4-skal utan också för Wii U och Xbox One. Jag jublar, inte bara jag får det extremt snygga motivet utan bidrar också med åtminstone hundra riksdaler till RFSL. Mitt skinn (get it?) borde komma om en vecka. Nu saknas bara ett med samma motiv som PS1-PS4:an. Ni kan förresten köpa ert eget här.

Bögigt värre, I LÖVE IT!

Det går bättre för The Simpsons?

Att jag tar The Simpsons i försvar så fort man börjar diskutera det faktum att showen dalat i kvalité under de senaste åren är det ingen tvekan om (och särskilt inte efter det här inlägget...). Jag funderade alldeles nyss på om det gick ut för den gula familjen i och med det i nuläget näst senaste avsnittet. Saken var den att världskändisen Pharrell Williams skulle vara med och enligt reklamen som cirkulerat främst på Internet verkade det som en stor grej. Mannen var med i exakt tjugoen sekunder. Jag funderade på om det gick ut för och tänkte i första hand på den ekonomiska fronten.

Men nu är det andra bullar. Det har gått en vecka sedan dess (läs mer än en vecka, många veckor sedan) och ett nytt avsnitt har hunnit släppas. Denna gång funderar jag igen, men inte på diverse trubbel som kan tänkas nalkas utan på om det går uppåt igen. Det börjar med introt som går raka vägen in i mitt nerdbone. Jag tokdiggar 8-bitsstuket (satt och log som ett fån hela vägen) och det blir inte sämre av att avsnittet fortsätter med ytterligare en bit delikat individuell konvergens - nämligen en klockren parodi på The Jetsons. Det spelar nog ingen roll vad Matt och hans gäng kokar ihop, jag kommer nog aldrig tappa suget efter mer, oavsett hur dålig showen än må bli.

Pixelperfektion. Är visst konst.

Går det utför för The Simpsons?

Jag har sedan jag upptäckte Matt Groeings utsökta samhällssatir slaviskt följt den gula familjen avsnitt för avsnitt, och alltid tagit serien i försvar då det i diskussioner hävdats att den tappat i kvalité på senare år. Jag har stint sagt nej, käftat emot och skämtsamt anklagat den jag pratade med för att inte ha någon smak vad gäller "hjärndöd underhållning".
Jag kan dock erkänna att serien under de senaste åren skiftat typ av skämt. Från att nästan enbart ha kört på slapstick-pie-in-the-face-humor till att ha mer eller mindre helt ha övergått till politiska skämt och satir på allehanda politiska händelser. Miss förstå mig rätt, det fungerar och jag har fått många goda skratt (Priuslimousinen är ett exempel).

Men nu är jag här för att ge utlopp åt en tanke jag fick när jag spanade det senaste avsnittet för några dagar sedan. Vad som marknadsfört detta var att superstjärnan Pharrell Williams skulle dyka upp i egen hög (och gul) person och säkerligen dra en rad eller två av sin monsterhit "Happy".

Vilket han också gjorde, men vad som förvånar mig är att hans tid i bild inte är längre än exakt tjugoen sekunder. Jag är införstådd i att det i vissa fall kostar att anlita en superkändis för att göra en sk. Cameo men när det rör sig om ynka tjugoen sekunder utav tjugoen minuter, tyder det på att det går utför? Mer ekonomiskt än idémässigt?