Nuuu..., kom snön!

Det tillhör vanligheterna att jag önskar mig en vit jul, och förra året (dvs. 2013) var inget undantag. Men tomten hörde mig tydligen inte, han kom inte heller så jag måste ha varit stygg på något sätt... Men men, idag kom äntligen snön! Egentligen kom den redan i lördagsnatt men det var först idag som solen tittade fram. Jag är inte den första som tar initiativet till promenader men när det kommer till vintern i kombination med fotografering så tar jag gärna en tur. Så idag, efter att ha gått igenom lite skolarbete, tog jag med mig kameran och gick ut.

När jag väl kommit en bit så insåg jag att jag redan mer eller mindre fotograferat hela Vaxholm, och då menar jag miljömässigt. Träd, stenar, stockar, skogar, landskapsfoto över kajen, you name it. Därför bestämde jag mig för att försöka följa något tema. Först funderade jag på att fotografera saker som var gröna inte bara för att de hade en lagom stor koppling till naturen men därför att det bara poppade upp i hjärnan. Jag hittade tre gröna saker under hela promenaden. En grön budbil som körde förbi mig och därför inte gav mig någon möjlighet att plåta den, samt två lagom motiverade parkbänkar. Så större delen av promenaden spenderade jag men att knalla omkring i Vaxholm och bara njuta av det fina vädret. Trogen till min favorittyp av fotografi så kunde jag inte låta bli att fota lite miljö. Det blev som ni ser i början ett träd. Ett enkelt träd.

En annan, lite mer seriös sak som jag arbetar på, är min årskrönika för 2013. Den är menad som reflektion och kanske en liten dagbok eller nåt i den stilen. För tillfället skriver jag fortfarande på den men planerar att publicera den här i bloggen innan helgen. Hej på'rej!

Assignment 3D - Andreas Blom

Picture "borrowed" from Wikipedia.
http://en.wikipedia.org/wiki/File:Clint_Hill_on_the_limousine.jpg

The Story Of The Hero

When President John F. Kennedy was shot in the autumn of 1963, America mourned their fallen leader. They were many heroes in the story of the murder, many who in the line of duty risked their life’s to save Kennedy. One of these was Secret Service agent Clint Hill who did not only work on the presidential protection detail, but also rode in the car behind the presidential limousine during the convoy through Dealzy Square.

But what makes him one of the greater heroes? Just after the beginning of the shooting Hill acted instinctively and left his car for the limousine in front of him with only one thing in mind – save the president. Hill grabbed the back of the trunk and climbed on to it at the same time as the limousine’s driver started accelerating away. Hill managed to climb over the trunk and into the third and last row of seats, where the president and his First Lady were located. Hill threw himself on top of the fatally harmed president and the First Lady while shouting "To the hospital, to the hospital!", to the driver. During the short yet rushed drive to Parkland Hospital Hill made thumbs down to the agents following the limousine to aware them of the president’s condition. During the whole ride Hill remained shielding the couple, in case of additional shots.

Kennedy had been very precise with his wish to keep the limousine free of Secret Service agents, and without speculating if there had been one or more agents hanging on to the back of the limousine (were Hill entered) the president’s chances of survival might have increased, the reason to this decision was most likely because they were going to go on a highway in speeds of 60-70 m/ph which could have caused serious injuries to potential protection agents.

Even though the attempt to saving the president failed, many agrees that Clint’s actions wasn’t completely useless. In a 1975 interview with Mike Wallace, Hill said that if he’d managed to get into the limousine just a second earlier he might have been able to take the third bullet, hopefully saving the president. Yet the fact remains, Secret Service agent Clint Hill stands as one of the heroes from the disastrous day in November, 1963.

Source: http://en.wikipedia.org/wiki/Clint_Hill_(Secret_Service), 8th of January, 2014.

Detta är en del av ett skolarbete och därför kan tyckas lite malplacerat här med tanke på att jag sällan skriver på engelska. Men som jag sa i ett gammalt inlägg. "Spontan och målmedveten."

Hem ljuva hem

I går hade mitt kära före detta gymnasium tillika en av de bästa perioderna i mitt liv, öppet hus. Jag, som sedan jag gick ut för sista gången för 1 år och 6 månader sedan saknat stället, bestämde mig för ett återbesök. Sagt och gjort - efter bussturen som sitter så långt in i ryggmärgen att jag aldrig kommer glömma den stod jag åter på Åkerby Industriområdes busshållplats (som fortfarande inte fått en ordentlig busskur) och kände hur minnena började komma tillbaka. Medan jag promenerade ner för gatan mot skolan gick jag igenom mina chanser att korsa gatan levande med tanke på att ett öppet hus i kombination med mörker och en frekvent ström av bussar från depån ovanför innebär en rätt hårt trafikerad väg. Men som tur är har ett övergångsställe äntligen (ÄNTLIGEN) satts upp så att eleverna kan korsa gatan utan att satsa sin livsförsäkring. Jag korsade och klev för första gången sedan förr, förra våren in på mina gamla domäner.

Rutinen satt kvar och vant tog jag trappan upp till entrén i tre kvicka steg innan jag slank in genom dörren som hölls upp av en teg-elev. Jag kommer inte ihåg sista gången jag såg skolan så packad, kanske under sista öppet huset där jag på något vänster slutade som guide. Direkt när jag kommer in står en av mina gamla lärare, Sven, lutad mot väggen mitt emot och han känner igen mig direkt. Vi hälsar och jag drar min nuvarande sysselsättning innan jag går vidare. Samma sekund som jag gjorde entré på området kom också alla minnen tillbaka, och trots att ombyggnationen strax innanför entrén som när jag tillsammans med min årskurs gick knappt hade startats och nu sedan lång tid var färdig - och även fast jag såg interiören a la' 2013 framför mig, så kom  2012-versionen fram igen. Samtidigt som jag betraktade den upplysta loggan som i skenet från den röda spotlight-historien glänste en aning kom jag ihåg då jag befann mig där på daglig basis. Jag tog ganska fort riktning mot trappan som ledde ner i den "nya delen". Och för er som undrar vad det är för något så kan jag berätta att det är en utbyggnad som påbörjades ungefär en bit innan jag slutade. Dagarna innan min student öppnades för första gången dörrarna till det som skulle komma att bli nya, fräscha lokaler. Intrycket från första gången låg någonstans mellan förvåning och extrem avundsjuka. Frågor som "Varför får inte vi ta del av det här?", "varför börjar ni utöka nu när vi ska försvinna?" och liknande blev något som lärarna fick stå ut med dagligen.

Men men, nog om det förflutna. Nu var den nya delen fullt utbyggd och fullt fungerande. Innanför dörren nedanför trappan hade skåp sats upp utmed den högra väggen och löpte hela vägen bort till vad mitt ögonmått uppskattade låg någonstans under ljushallen samt sal 53 och 54. En relativt stor mängd fascination bar mig vidare genom korridoren innan jag fick syn på min gamla lärare som torterat mig med läxor och arbeten i såväl Grafisk Kommunikation A som Textkommunikation B, nämligen Per. Han ser mig direkt och efter den obligatoriska kramen och det glada "är du tillbaka?" fick jag reda på att han hade lite brått, och följaktligen var borta ögonblicket senare. Jag fortsatte förbi de inglasade klassrummen som försvarade sig mot insyn med hjälp av matt grå färg som också bar rummets nummer. Innan jag visste ordet av hade jag hamnat i mediaprogramets rum (förlåt, "Estet Media - Mediaprogramet). Strax utanför mötte jag en gammal elev som muckat samma år som jag själv, och som det senare skulle visa sig höll i någon presentation om just medias avdelning. När jag sen knallade iväg slog det mig vem det var som jag babblat med - en tredjedel av trion I Just Want To Be Cool (smygreklam nej). Passande nog huserade min gamla fotolärare i de områdena och när jag träffade henne var det på sin plats att redovisa vad min utbildning handlade om. Efteråt blev jag indirekt inbjuden att komma och föreläsa senare då jag enligt henne skulle vara "expert" på fotohistoria.

Jag drog en snabb visit i den gamla delen där jag spenderade mest tid under mina år på stället, och njöt av varje kvadratmeter. Om man bortser från att affischerna på väggarna (som under min tid hade gått från uppmuntrande reklam plagiat om engagemang i miljöfrågor, till konstverk och till sist mer eller mindre lyckad reklam för  de otaliga studentskivorna) var utbytta så var känslan intakt. Förde mig med världens vana och plötsligt hade jag hamnat nere i matsalen. Damn, nu glömde jag att se efter om den regnbågsfärgade väggen fortfarande bar de..., färgglada färgerna. Hursomhelst, kocken (även känd som Mr. Bentley, icke att förväxla med bilmärket för han kör Mercedes sista gången jag hörde) nickade igenkännande mot mig och jag nickade tillbaka. Väl där nere hittade jag Per igen och vi gjorde sällskap tillbaka genom det som innan var ingången till garaget och som dubblade som underhållskorridor. Under tiden berättade jag om min nuvarande position och vad jag pysslade med. Han poängterade att man då, då såg viss Facebook aktivitet vilket jag höll med om.

En stund senare, och efter ytterligare flanerande bland klassrummen och den oändliga strömmen människor och röda tröjor, sprang jag på Allan. Mr. Allan förstår ni, är för de som gått eller går på TEG en mycket känd figur. Han är den förste (och hittills ända) läraren som förvandlat lektionerna till 2,5 timmars stand up, samt ha spelat Astleys "Never Gonna Give You Up"  under lektionstid. Samma sak där - kram och briefing om vad jag har gjort och vad jag gjorde. Innan jag avslutar mitt besök i mina områden (take that, Kartellen) sprang jag på kanske den mest saknade läraren av de alla - min före detta svenskalärare tillika handledare André. Obligatoriska (som rimmar så fint på skola) hälsningsprocessen å sido frågade också han vad jag höll på med. Bortsett från att berätta om universitetet tog jag också upp att jag fortfarande håller på att försöka få ut min bok (projektarbetet i trean) samt att jag skriver på en uppföljare emellanåt. Sen sa han något som fick mig att bli varm i hjärtat. Att när de kom tillbaka höstterminen 2012 var det något som saknades. De saknade oss. Jag svarade att jag saknade stället också samt beklagade mig över GY11 (som tog bort författarprogrammet och lämnade mig som en del i den näst sista årskullen som avgick från nämnda program).

Vad vill jag ha sagt med det här inlägget då? Egentligen inget annat än att jag besökte TEG igår och förutom att jag träffade många gamla stofiler, också fick en sak jag en gång sa till André på hans arbetsrum ovanför ljushallen under ett utvecklingssamtal i ettan, bekräftad - att mitt långsiktiga mål med TEG var att gå ut med fullständiga och något hyggliga betyg (vilket jag lyckades med, more or less) och att jag inte ville vara en i mängden. Jag ville bli ihågkommen som Andreas från F3. Något jag fick bekräftat igår. Vilket man får klassa som att jag lyckades, att jag någonstans på vägen gjorde ett tillräckligt stort avtryck för att bli ihågkommen - och då gör det inte så mycket att jag inte hamnade på vår egen Wall Of Fame.

Vi kör den i färg, den här gången. 

Extremt snygga filmposters

Jag är inte den som analyserar och kritiskt granskar all reklam och alla pro-mos inför kommande filmer, men ibland sticker det ut en och annan film vars förhandsmaterial fångar mitt intresse och får mer tid ägnad åt sig än bara en snabb reflektion. I detta (och hittills ända) fall är det dock inte tal om en "kommande" film utan snarare en film som är exakt 9 månader och 8 dagar gammal - Gangster Squad.

Trots att en enig press klassade Ruben Fleischers gangsterdrama som medioker vilket resulterade i en 6,7/10 på IMDB så håller jag filmen som bäst i år, åtminstone tills något annat kommer och stjäl showen (den risken är dock rätt liten som det ser ut i nuläget). För det första, storyn är spännande nog att hålla mig fängslad - snutar som går off the grid för att plocka bort Mickey Cohen från Los Angeles. För det andra, att det utspelar sig under Cohens storhetstid vilken varade under 40-talet samt att bilarna, skjutdonen, kläderna och kvinnorna från den tiden finns representerade är i en gangstertorsks ögon inget minus. Och för det tredje, skådespelarna är helt okej men det finns tre stycken som skiner starkare än de andra på denna 40-tals Hollywood Boulevard. Här kommer dock affischerna, som på något sätt gör reklam för filmen eftersom namnet är tryckt nere i högra hörnet.

Coleman Harris, fd. beat cop som rekryteras av O'Mara för att ingå i den topphemliga (RIKTIGT HEMLIGA SÅ VI FÅR INTE PRATA FÖR HÖGT SÅ ATT NÅGON KANSKE HÖR). Vad jag gillar med honom är att han vid ett tillfälle påvisar och faktiskt visar sig smartare än någon som satt sig över honom på grund av..., hans hudfärg #elephantintheroom. Sen fäller han några roliga kommentarer genom filmens gång.

Revenge of the geek! Cornwell Keeler känns vid första anblick som den klassiska amerikanska fadern. Han hjälper till i hushållet och drömmer om att förändra världen. När han sen gör Gangsterpatrullen sällskap hamnar han som förste kommunikatör i avlyssningsrummet, där han likt Googles lakejer spelar in allt som trådarna fångar upp.

Polischef Parker som beordrar hela operationen fungerar väl, inte den mest förekommande rollen framför kameran med som ändå ger det tidstypiska intrycket av en erfaren, något surmulen chef vars största huvudbry är en eremit som irriterar Los Angeles - Mickey Cohen. Stabil, kostymklädd herre med klass får sammanfatta honom.

Episk revolverman som vilda western inte riktigt velat lämna ifrån sig än. Reptilsnabba reflexer och ett avtryckarfinger som hela tiden håller sig nära sexskjutaren. Markant mycket mer erfaren än de flesta rollerna i filmen och som vid ett tillfälle tar till old school knep för att få ut några ur buren. 

Max Kennards (den legendariska mannen på affischen ovanför denna) härliga sidekick är en mexare vid namn Navidad. Denna har mycket kvar att lära men har sitt pack färdigheter som även överraskar självaste O'Mara.

Speaking of the devil, sergeant O'Mara är av irländsk härkomst och begåvad med en kalkylerande och målmedveten list. Han leder teamet gangstrar..., eller poliser..., eller nåt..., i jakten på Mickey. Han är hårdknackad, lagom sarkastisk och ser ut som en klassisk 40-tals herre i brun trenchcoat. Vill man inte vara med och plocka ner Cohen råder han en hellre att köpa glass.

   

Ja, jag vet. Jag ska inte börja babbla om Drive bara för att skådespelaren som där gestaltar den skumme namnlöse föraren bara råkar befinna sig på rollistan. Så istället kan jag slänga iväg lite icketrivialt snack om Jerry Wooters. Denne detektiv ingår också, börjar bli lite tjatigt nu, i patrullen vars mål ni redan läst om. Oerhört charmig och agera efter sanna gentlemansmanér. Skådespelaren är dock en av mina favoriter och jag kan ha en liten mancrush på honom, men är inte säker på det än. Har du sett Drive?

Grace, the grace of Faraday. Fröken Stone spelar Mickey Cohens etikettcoach som får ett öga till Mr. Wooters vilket helt klart rör upp komplikationer. Sen tycker jag också att Emily Jean Stone är en väldigt attraktiv kvinna som i 40-talsversion bara blir ännu mer attraktiv. Jag sa ju att jag har ett öga för kvinnor från både 40-50-talet.

Sean Penn är som klippt och skuren som Mickey Cohen och ser faktiskt bättre ut som super drog/trafficking/pengatvätt/mord/utpressnings-skurk, än originalet. Nog om det.

Ja, nu blev det inte direkt en superanalys av affischerna här heller. Men om man ska dra en liten då. Coolt skärpedjupsarbete där ansiktet är i fokus och framför allt ögonen med tidstypiska bakgrunder går i alla fall hem hos mig i egenskap av fan av gangsterfasoner. 

Alla dessa beställningar

De flesta som känner mig eller, de som läst mina texter där jag mer eller mindre i detalj redogör för vad jag brukar lägga mina pengar på, vet att spel är något som oftast införskaffas. Och ja, när det i spelkretsar obeskrivligt efterlängtade Grand Theft Auto V släpptes den 17:e september var jag en utav de som plockade upp spelet på dagen. Hade det inte varit för tidig förhandsbokning hade jag varit på nattöppet.

Och ja, senare i höst kommer den sista installationen i den snart fyra titlar långa Assassin's Creed-serien. Förhandsbokad. Och nu är jag i köpartagen igen, men faktiskt inte i spelväg. Jag övervägde att beställa samlarutgåvan av senaste Splinter Cell (Thrillerförfattaren Tom Clancys superspion för er oinvigda) från Amazon eftersom jag fått ett tips från en kompis om ett bra pris, men efter lite research och en större mängd grubblande över om jag verkligen behövde den eller ej vann sistnämnda, när allt kommer omkring är jag ingen rik jävel...

Men så satte jag mig ner igår och bestämde mig för att avlägga ytterligare en visit i cyberrymden, och fortfarande i tankarna om Splinter Cell-utgåvan surfade jag utan att reagera in på Webhallen. Priset på intressant produkt visade sig vara jämlikt med Amazon och skulle efter frakt faktiskt vara billigare än om jag skulle låta skeppa en låda från det förenta kungariket, över vattnet och genom Norge hem till Sverige. Några klick senare hamnade jag på filmsektionen där envisa annonser förgäves uppmanade mig att köpa Fast & Furious 6 eller "fynda" tre komplett usla Blu-Rays för 79 kronor styck. En tanke slog mig långt ifrån, kanske därför att jag samtidigt satt och slötittade på trailers från 80-talets gyllene..., och något rosa..., era. Som vanligt när man surfar sin egen tub (eller tunnelbana om man så vill) så kommer man förr eller senare in på något helt annat än vad som först var tänkt. Den här gången var inget undantag och plötsligt rullade trailern för Shawshank Redemption. Bytte fort flik till Webhallen och skrev frenetiskt in namnet i sökfältet. Fyra resultat visades varav två var DVD. Det  ligger nämligen till såhär att jag bara äger 1-disk versionen på Blu-Ray och har ingen ordentlig spelare i vardagsrummet som är kapabel att knappra i sig sagda format - och därför gjorde jag slag i saken och beställde 2-diskutgåvan på DVD. Nackdelen är att den inte fanns på lager utan är beställningsvara, därför kan det ta ett tag innan den dimper ner i brevlådan.

Vidare stängde jag ner trailern och körde igång Spotify. I min lista listor finns både min Andy's List vilken är min mest använda där jag konstant lägger till låtar som jag tilltalas av, och listan innehållandes varenda Spotifysläppt spår av våra svenska stoltheter Europe. Hjärnan kopplade blixtsnabbt att en DVD med sagda kisar var på ingång. De firar i år 30 år in the business, och har därför knåpat ihop en samling material sedan starten 83. Några klick och lite tangentbordsarbete senare så hade jag säkrat min DVD av Europe - Live At Sweden Rock Festival: 30th Anniversary Edition. Så snart är den 16:e oktober kommen och då kommer 2,5 timmar av glädjevrål, eufori och allmän 80-tals frossa äga rum.

Extremt efterlängtad DVD med andra ord, och som tillsammans med Nyckeln Till Frihet som förhoppningsvis kommer in om en inte allt för avlägsen framtid sätter kronan på verket.

Det här med monkey see monkey do...

Jag satt och läste Metro på bussen i morse, som vanligt - då jag snubblade över en artikel om sk. "Fight clubs". Att ungdomar deltar i slagsmålsklubbar, olagligt. När jag läst igenom hela artikeln fick jag flashbacks från filmkunskapen i tvåan på gymnasiet. Nu menar jag inte att vi hade anordnade slagsmål i klassrummet där man antingen kunde dubblera, eller torska hela studiebidraget... Utan ett moment som kallades "film och påverkan".

Vad momentet gick ut på  var att analysera samt diskutera hur film påverkar oss. Vi har alla hört intervjuerna från 70-talet då den första Motorsågsmassakern gick upp på bio och sen kom ut på video (VHS people!). Hur morgonsoffor och hem- och skola-föreningar gjorde allt för att stoppa den. Lektionerna på filmkunskapen gav sin beskärda del, vi fick se en inspelning där en reporter från jag förmodar SVT intervjuade skolbarn som sett den. Barnen svarade på reportern frågor och det kom fram till att de inte tyckte den var läskig, och att den i vissa skeden var cool. Knattar som gluttar på en film som utan motivering förtjänar sin barnförbjuden-stämpel och tycker den är "cool" och "häftig", känns sådär lagom betryggande. Sägas ska dock att jag själv har sett både Sin City, Ingloerious Basterds och delar av Saw, och klart tycker jag vissa delar är häftiga (inte filmiskt utan då blodet sprutar) Jag ska villigt erkänna att jag älskar filmer där det skjuts och blod sprutar men, jag repeterar men, så länge det stannar i filmen. Bråk på riktigt skyr jag lika mycket som Alfons Åberg.

Det samma gäller spel. Jag spelar nästan bara spel som är prydda med 18-gränsen. Det får gärna skjutas, mördas och knivstickas lite. Jag älskar att blåsa huvudet av virtuella pixlar och polygoner samtidigt som mitt garv enkelt kan misstags för valfritt ondskefullt geni. Men så fort jag stänger av konsolen så får våldet också stängas av. Som de säger i början av Need For Speed: Most Wanted.

"Make sure you do all your racing in the game. On the streets, drive safely and responsibly, and wear seatbelts."

Typ samma stil som Fast And Furious-filmerna. Alla actionscener är farliga, kontrollerade omgivningar bla bla bla... Men nu till ämnet i fråga, bara för att jag och mina kompisar (+en massa annat folk) kan sköta oss och hålla oss borta från Grand Theft Reality och Need For Redlight Driving, så kan inte alla det. Som ungarna i artikeln till exempel. Deras slagsmål tar plats i källarlokaler, och själva handgemänget utförs med händer och fötter - inga tillhyggen. Vad jag ser är ungdomar (nu ska vi inte blanda in varken etnicitet eller geografisk hemvist, för det kan vara lika förekommande överallt) som mest troligt har sett filmer och spelat vissa spel, och som helt enkelt inte har den där spärren. Man ser det på tv och sen gör det på riktigt. I spelen finns det något som kallas "respawn" dvs. att man laddar om och försöker igen. Sådant kan pixlar göra, de kan målas upp om och om igen. Ett brutet ben, en blåklocka och en arm ur led kan man delvis göra om. Men en spräckt skalle, brusten halspulsåder eller en knäckt nacke kan man inte bara ladda om sådär, forskningen har inte kommit så långt än... Och innan dess kan man väl hålla sig på mattan och låta slagsmålen ta plats i just spelen. Som slutord i artikeln nämner också författaren att det finns en film titulerad "fight club" där Edward Norton och Brad Pit spelar mot varandra där den ena är en uttråkad tjänsteman som startar bråk i källaren (VÄLDIGT DISKRET SMYGREKLAM HÄR!), vilket mellan raderna bekräftar min teori om att vissa unga påverkas av våldet i film och spel.    

"Du är den du väljer att vara"

Om man frågar mig vilka filmer som kvalar in som nostalgiska, så hör du mig säga Toy Story, Rasten: Uppdraget Rädda Sommarlovet och filmatiseringarna av Alfons Åbergs upptåg. En som dock har hamnat lite i skymundan men som verkligen tillhör kategorin barndomsminnen, är ingen mindre än "Järnjätten" från 1999. En film som till en början (dvs. när jag var "liten grabb", om man nu får använda den benämningen) bara var allmänt häftig. Handen upp ni grabbar (och tjejer också för den delen) som när ni var 7-10 år inte tyckte att en 100 meter hög robot av metall var häftigt. Trodde väl det.

För er som inte har sett den här filmen ännu, läs det här inlägget om sisådär 1 timme, 23 minuter och 3 sekunder då eftertexterna rullat förbi. Jag diskuterar ganska friskt filmens handling från början till slut.

Klassisk Disney komik. Den där minen samtidigt som han
uttalar sitt namn - Dean. Old School Disney.
Hemligheten bakom flinet? Han har en ekorre i brallorna.

 Filmen handlar alltså om en 9-årig kille med det mycket exklusiva namnet Hogarth (uttalas håwgarth), och utspelar sig i 1957 års Maine. Vi pratar alltså den nordöstra amerikanska kusten och staden Maine under 50-talet, och allt vad det innebär. Det tog mig ganska exakt 3 minuter och 54 sekunder innan jag insåg vad "allt vad det innebär" faktiskt innebar. 3 minuter och 54 sekunder in i filmen sitter en mycket avslappnad och svartklädd herre och läser en tidning. "Russian satelite seen in night sky" är rubriken och det betyder att det är 50-talet och Kalla Kriget vi pratar om.

En annan del som säkert framkallar kalla kårar hos vilken historieprofessor som helst, är scenen då Hogarth och filmens något skumma atagonist, FBI-agenten Kent Manlsy (komplett med grå rock och hatt) sitter och tar en glass på något café. Mansly, som är väldigt intresserad av att få veta mer om metallmannen ute i skogen, börjar fråga Hogarth om han känner till Sputnik varpå Hogarth svarar "den första sateliten i rymden".  Mansly replikerar med "den första, ryska sateliten i rymden...." "... Den finns där. Vi kan inte se den... ... kollar oss..." Förutom de facto att amerikanarnas skräck för Rysslands förehavanden under tidsperioden reflekteras i klartext så antyds även hela storebrors konceptet. "Kollar oss...." kan mycket väl vara början på informationshysterin och övervakandet av vad folket gör. Typ lite som om Google skulle ha existerat på 50-talet...

Nog snackat om Kalla kriget och dess sidospår i filmen, nu är det dags att prata annat. 50 minuter och 30 sekunder in i filmen ligger en deprimerad Jätte och lyfter utan ansträngning motorhuven på en pick-up. Anledningen? Han såg på när ett par jägare sköt en hjort, och om man ska tolka dialogen som följer kan jätten ha drabbats av skuldkänslor. Hogarth börjar med att tala om för jätten att det är fel att döda, men inte fel att dö. Jätten svara då..., vet ni vad? Den här dialogen är så episkt fin så att jag drar hela - från början till slut.

H:"Jag vet att du är ledsen för det där med hjorten, men det är inte ditt fel. Saker dör. Sådant är livet. Det är fel att döda, men det är inte fel att dö."
J: "Du. Dö?"
H: "Ja. Någon dag."
J: "Jag. Dö?"
H: "Vet inte. Du är gjord av metall, men du har känslor. Och du tänker på saker. Det betyder att du har en själ. Och själar, dör inte."
J: "Själ?"
H: "Mamma säger att den finns inne i alla goda saker. Och att den lever för alltid och evigt."
J: "Själar. Dör. Inte."

Själar dör inte. Det gör inte sanna vänskapsband heller.

Här har vi gamla Disney som till mycket lever kvar i våra dagar. Ögonblick då all action och machomentalitet sätts åt sidan för en mer emotionell stämning. Och just den ovan visar att den här roboten, trots att den är över 100 meter samt bestyckad med en hel kärnvapenrigg (vi kommer till det senare) att den bakom sitt hårda yttre har känslor. Att den inte vet mycket om världen och att den bara vill väl. Vill väl menas att det mellan raderna går att utläsa. Den blir ledsen för att en hjort skjuts, om den inte skulle vilja väl så skulle den väl inte ens bry sig? Eller rädda två pojkar som senare i filmen hänger på en tråd (bokstavligen) och om inte jätten kommit säkert skulle ha fallit mot en säker död.

Sen kan man också diskutera det här med att allt har en själ, eller åtminstone att alla innerst inne vill väl. Sen att vissa har, enligt mig, helt fel definition om vad "väl" innebär hör inte till saken. Eller om man ska hårddra det så gör den faktiskt det. Men i så fall ska vi hoppa framåt till filmens slutskede. Jätten har, efter att ha agerat i självförsvar mot Hogarths leksakspistol, flytt. Efter att Dean (som vi såg i början av filmen) konfronterat honom och anklagat honom för att ha försökt döda Hogarth inser jätten vad han var på väg att göra, och springer därför i förtvivlan iväg. Bara det att en robot blir förtvivlad får den att skilja sig från ex antal andra (blev Terminator någon gång förtvivlad, eller ledsen?).

När han vandrar över slätterna och inte har någonstans att ta vägen fångas hans bild av en kikare. Kikaren tillhör två killar som står på ett tak och spanar. När de ser det faktiska plåtmonstret som antingen kommer från Kina, Ryssland, Japan eller gud vet vad så blir de så upphetsade att de lutar sig lite för långt ut över räcket. För att sekunden senare ha sina liv i händerna på en kikare och mer precist dess axelrem. Som tur är så hör jätten deras skrik och kommer springande. samtidigt som remmen brister kastar jätten sig och lyckas med någon millimeter fånga upp killarna. När den senare sänker handen så att grabbarna kan hoppa ner och krama om sin pappa går det upp ett liljeholmens för Maines invånare som har samlats för att förskräckt se pojkarna falla. Framför dem står jätten som det tidigare bara ryktats om - och som just räddat livet på två killar. Samtidigt som de inser att jätten trots allt kanske bara vill väl knackar armén på dörren, och det i form av ett pansarvagnsskott.

Jätten, som undertiden folket beundrade honom hunnit plocka upp Hogarth, springer iväg igen för att inte förlora sin bästa vän - vilket inte bara får armén att skicka ut perfekt avbildade F-86:or utan också hans mamma att bli extremt orolig. Jätten undviker en buss vilket får honom att ramla, falla ner för ett stup men också att aktivera sina till dess hemliga jetmotorer och flyga iväg. Hograrth, som knappt kan tro att de flyger, uppmanar jätten att "flyg med armarna rakt fram! Som Superman!" Här har vi också en hint om att Jätten gång på gång ser sig själv som någonting gott än mindre att han vill göra gott. Men en missil från ett av planen sänker det flygande ekipaget där Hogarths svimmar. Jätten tror att han är död, vilket får...

Du är den du väljer att vara. Du väljer!

Visserligen är väl det som händer härnäst kanske den mest actionpackade scenen i hela filmen, och som jag när jag var "var liten grabb" ansåg vara den häftigaste delen i filmen. Men då förstod jag å andra sidan inte det djupare konceptet lika bra som nu. Och vad jag också kan se i jätten agerande kan liknas vid vad människor, nära och kära och framför allt familjer kan göra för vandra. Eller vid närmare eftertanke snarare vad de kan göra i förbannelsens ögonblick, i ren ilska. Fullt förståeligt, jag har själv haft stunder då jag själv varit i stånd att slå ihjäl folk, eller åtminstone velat göra det) Hur som helst, ren instinkt oavsett om man är människa eller maskin (en med känslor det vill säga). Enough of your emotional nonsense, vad händer?

Jättens bula som han haft i huvudet slätas ut, och de oskyldiga ljusa ögonen krymper till illröda, skärande prickar. Sen visar jätten den sida han helst av allt inte vill förknippas med - hans enorma arsenal. Hela maghalvan förvandlas till något som liknar en plasmakanon, armarna högteknologiska gevär (a la' 50-talets framtidsvision) och ur axlarna flyger slangliknande ray-guns (hittar ingen bra svensk översättning för tillfället) som ser ut att vara plockade ur valfri Star Wars. Armén tar jättens aggression som det ultimata svaret och Mansly (som nu har visat sin rätta sida - råparamoid) förslår att de ska använda Nautilus, som är kärnvapenbestyckad. Mansly, som nu är så nervig över att roboten befinner sig i staden och vill förstöra den, stjäl komradion och skriker:
"Avfyra missilen nu!"

Det dröjer inte länge förrän flyglarmet kastar sitt klagande och skräckinjagande varnande över staden. Hogarth, som inser att detta är slutet - tittar på Jätten. Han står och tittar rakt upp. Följer den vita strimman som slutar i en ljusboll högt på himlavalvet.
H: "Jätten?"
J: "Hogarth. Du Stannar. Jag Går. Inte. Följa. Efter."
Jätten tar några kliv bakåt, tittar åter igen upp på raketen samtidigt som en Disney-hjärtskärande musik rullar igång.
H: "Jag älskar dig."
Jätten tar sats, ser ut att hoppa och innan man vet ordet av har han lämnat ett moln av rök efter sig. Allt medan molnet brer ut sig mellan gatans hus lämnar jätten atmosfären. Han ser raketen vända för att när den kommer ner utplåna det Maine kallar civilisation. Sen hör jätten Hogarth röst inom sig:
"Du är den du väljer att vara."
Jätten ler.
"Superman."
Han stänger ögonen och sekunden senare möts han och missilen.

"Du är den du väljer att vara."
"Superman."

Här slutar en av Disneys, och framför allt en av mina egna barndomsminnen. Filmen som inte bara bjud på en lättsam Disney-underhållning utan också en emotionellt rörande story. En story om vänskap, som jag är väldigt svag för i allmänhet. Men också en film vars budskap är tydligt.

Räknar dagar, räknar år

Först och främst vill jag åberopa följande:
Följande verk är en fiktiv historia, alla händelser, platser, personer och åsikter är en produkt av min fantasi. Jag vill inte smutskasta Arbetsförmedlingen och när man tänker på det så är det rätt skönt att de finns trots att de kanske inte alltid är det roligaste programmet i tablån. Så, no hard feelings, Arbetsförmedlingen.

30:e maj 2013
“L, come on old boy! You making me look bad!”, ropade Calle och sträckte ut handen.
 Elias greppade den, tog spjärn mot den uppställda stegen och hävde sig upp på det överfulla flaket. Precis när foten som stått på stegen landade på flaket togs stegen bort och rampen hissades upp, det var snudd på att hans sotsvarta kostym klämdes. Calle lutade sig mot den uppfällda rampen som hade stängt in honom, Elias och resten av Täby Teoretiska Gymnasiums före detta S3A på flaket, och log. ”Ja du, L. it’s been a hell of a year.”, ropade han för att överrösta folkmassan vars ljudnivå nu ökat i styrka. Ett sorl, spridda skrik. Som en enorm högtalare i ett ljudsystem. Deras flak en högtalare. Lastbilen framför en annan. Den enorma långtradaren längst fram bashögtalaren. Olika ljudnivå, skriken i otakt. Ända samma ohörbara skall – Vi gjorde det. Plugget är äntligen slut!
”Amen to that.”, svarade Elias och ställe sig bredvid honom.
Deras knutna nävar möttes utan att någon av dem tagit initiativet, som om de tänkt samma tanke. De vände sig om och fylldes av samma adrenalinkick som de andra vita hattarna runt omkring samtidigt som deras blickar föll på den röda tegelbyggnaden, som de igår kunde kalla skola.
”Kommer du sakna det?”, frågade Elias och sneglade på Calle.
Han log och svarade: ”Jag vet inte. Kanske, kanske inte. En sak är säker – hellre det här än söf.”
”Yupp…”, nickade Elias och lät blicken vandra längst den avlånga byggnaden.
”Jag kommer sakna dig.” ”Jag kommer sakna det. Jag vet att det är en skola, och en elev borde inte sakna den så fort denne blir frisläppt, men jag kommer sakna det.” Han kände hur en ilande och uppenbarelselik tanke klev in i hjärnan, till skillnad från när han slutade grundskolan.
"Nu var det över. Nu behövde han inte komma tillbaka imorgon. Inga mer mattelektioner!..., men å andra sidan, ingen mer Arne. Tanken slog sig ner och började få fäste. ”Men…, ingen mer Rickard!” Han sken upp.
”Du Calle!”, ropade han och körde för första gången på minst ett år in armbågen i Karl Anderssons sida. Calle vände sig mot honom och han såg hur hela ansiktet lyste. Som om han väntat på just den där, något för hårda knytnäven i sidan hela sitt liv och nu kunde dö lycklig efter att ha fått den. Elias höjde rösten:
”Nästa stopp friheten!”
Calle slog honom på axeln lika hårt som armbågen i sidan, och ropade tillbaka. ”Låter som en schysst deal! Bro’s to the end!”
”And beyond!”

*** 

28 april 2014

”He. Nästa ’stop friheten’, vad tänkte jag med?”
”Eller framför allt, varför så extremt overkliga förväntningar? Som om allt skulle falla på plats. Sommarlov i några veckor och sen till jobbet. En runda på arbetsförmedlingen, platsbanken, ett brev och ett CV. Ytterligare en vecka, sen en intervju. Sen ett heltidsjobb med lön och vips så var framtiden säkrad. Studenten, beskrivningen på föregående sida…, hehe, skulle passa bra i en film. En film där det slutar lyckligt.”
Han tog ett bloss till, djupt ner i lungorna så att den brinnande sanden eldade upp irritationen. Släppte ut röken genom näsan innan luften i rummet tog tag i den och sög ut den genom det öppna fönstret. Hela händelseförloppet utspelade sig utan att han släppte den skrikande orangea mappen med blicken.
”Och det här var vad som väntade mig. Kuvert efter kuvert med samma logga på varje. Samma jävla logga på varje jävla kuvert som innehöll samma jävla order om att infinna sig. De kunde lika gärna ha skrivit såhär: Hej Nu efter gymnasiet är du enligt lag skyldig att infinna dig hos oss, eftersom du verkligen har eller har möjlighet till frihet. Dina meriter, betyg och andra utmärkelser betyder ingenting. De är värdelösa. Här spelar det ingen roll om du har MVG i de flesta ämnen, VG i merparten och G i några få. För att komma någonstans så måste du dels ha MVG i allt, besitta ett unikt sätt att stick ut och för det tredje vara beredd att överge din personlighet. För världen är sådan att du måste vara perfekt om du vill bli något. Även jobb som inte kräver någon tidigare erfarenhet eller avancerad utbildning kräver i alla fall att du har högsta betyg i exempelvis 25 av 28 ämnen, för att åtminstone ha en chans. Du har fått dispens för att ta farväl av ditt liv, dina vänner och familj. För efter starten 1: a juni 2013 är du inskriven hos Arbetsförmedlingen och har därmed blivit av med följande rättigheter: 
Åsiktsfrihet 
Uttrycksfrihet

Välkommen på möte! 
Mvh //Arbetsförmedlingen

Lazlo tassade in i rummet och gick försiktigt fram till sin husse, precis som han lärt sig att när husse satt ensam vid skrivbordet, med dörren igen dragen och med fönstret öppet – ville han inte bli störd. Schäfern skuttade snabbt men försiktigt fram och satte sig bredvid stolen. Trevande lyfte han blicken som för att fråga ”får jag komma in?”. Elias log, och så fort han släppte plastmappen vars innehålls syfte var att knäcka ungas självförtroende kände han sig lättad. Lazlo hade med sin försiktiga entré och smugit in en liten solstråle starkare än de som sken in genom fönstret. Under tiden han kliade hunden bakom ena örat avslutade han sin fundering.
”Men självklart kan de inte berätta sanningen, för då skulle väl inte en jävel åka till det där välkomstmötet. Istället skickar de ut glada broschyrer föreställandes studenter, som jag och Calle, med tillhörande text ’Framtiden väntar’. Bullshit…, de har till och med sminkat sitt namn för att locka folk – ersätt ’medling’ ’med nedring’. Just det – arbetsförnedringen.”
Han la ner mappen i skrivbordslådan, och i samma sekund som den försvann var det som känslan försvunnit tillsammans med den sista rökstrimman. När lådan slagit igen och låst in mappen reste han sig upp, slängde sig på sängen och klappade två gånger på täcket bredvid sig. Innan sista klappen hade Lazlo tagit ett språng och landat på honom. 42 kilo kött stod nu på honom och öste ut sin kärlek, samtidigt som han klappade hunden bakom öronen.
”Finns visst glädje i livet trots allt. Arbetsförnedring eller inte, ni kan aldrig ta ifrån mig kärleken. I så fall måste ni våga er på Lazlo först.”

"Lazlo hade med sin försiktiga entré och smugit in en liten solstråle starkare än de som sken in genom fönstret..."

© Andreas Blom

Att hålla för att sedan tappa.

”Let me tell you something my friend. Hope is a dangerous thing. Hope could drive a man insane.”
Red satt på andra sidan bordet och tittade allvarligt på Andy. Och eftersom man fick se det från Andys egen vinkel, tittade Red följaktligen rakt på honom. På Elias där han satt halvt tillbakalutad i soffan och försökte tänka på allt utom just det. Det här med att ta körkort samma dag som han fyllde 18 hade inte riktigt fungerat. Andra året hade bjudit på mer motstånd arbetsmässigt än vad han först trott, och enligt hans egen standard så accepterades inget under väl godkänt vilket inte alltid var enkelt att klämma fram. Men så under ett lov fick han, kanske inte en uppenbarelse…, men i alla fall en impuls att börja. Arbetsläget hade varit lugnt och därför kändes det passande att börja med körningen.

Och nu satt han där, knappt två år senare och hade känt sig fulländad sedan en månad. Efter att ha suttit flera helger i rad, motvilligt avböjt visiter från eller hos Sophie samt ha skolkat från lektioner som inte var nödvändiga – satt han nu här. Efter att ha suttit timmar bakom ratten i bilskolans silvriga Golf, fått ta ris och ros från handledaren vars status stigit och dalat och för att till slut bara få några tips om att vad han skulle tänka extra på – satt han nu här. För fem timmar sedan hade han…

”Du, håll käften. Just det. Jag pratar med dig Andreas Blom. Bara för att du håller i pennan behöver du inte strö salt i såren. Och för det första är väl inte en jävel intresserad av hur lång tid det tog innan jag misslyckades? Jag berättar…, … som sagt, första gången kändes det rätt. Allt satt bara där. Jag skulle vandra in på trafikverket, skriva provet och sedan gå därifrån med 66 utav 65 rätt. Inte bara få godkänt utan också full pott. Samma sak med körningen. Jag skulle sitta och diskutera med inspektören samtidigt som jag iskallt och proffsigt styrde kärran genom Sollentuna, precis som jag och pappa gjort. Sen skulle jag parkera, inspektören skulle klottra ner något i protokollet och sen sträcka fram handen. Jag skulle ha gått därifrån med en lapp och en vecka senare skulle kortet komma. Hur jävla dum får man vara? Teorin gick käpprätt åt helvete! 49 av 65. 49 av 65! 16 jävla fel! Tre fel för mycket. Uppkörningen gick bra, åtminstone kändes den bra. Den flöt på bra. Jag tänkte extra mycket på vad handledaren sagt sekunderna innan han lämnat bilen och instruktören kommit. Kände att det och allt det andra passat. Men när vi kom tillbaka och jag stängt av motorn, fick jag en hel radda kommentarer som alla resulterade i en sak: Körningen är inte godkänd. Det var sikt, blicken längre fram, titta bättre på skyltar… Jag misslyckades för i helvete!! Det tog ungefär en vecka innan jag helt hade kommit över det och kanske ytterligare några dagar innan jag bestämt mig. Bättre lycka nästa gång. Så, Andreas, vill du höra hur det gick då?”
Elias vänder bort blicken och jag ser hur en tår rinner ner för hans ena kind.

Ska jag straffas för att jag väljer gymnasium efter hjärtat?

Läste Metro idag, och snubblade över en intressant artikel som jag ägnade ett mer granskade öga åt än övriga artiklar. Med tanke på var vi ligger i tiden på året så är det snart dags för en ny årskull nior (min syster bland andra) att ta ett beslut som de enligt mig är på tok för unga för - nämligen vilket gymnasium de ska välja och beroende på vilket program de väljer, undermedvetet också låsa sin framtid.

Jag kommer mycket väl ihåg när jag själv gick i nian och kom i kontakt med gymnasievalet för första gången. Hur vi blev överösta med information om olika skolor, program och inriktningar. Vad vill du läsa? Vad tycker du om att göra? Vilka är dina intressen? För mig var det sannerligen rätt enkelt, jag hade sedan tidernas begynnelse hållit på med datorer i någon form och framför allt skrivit sedan 11-års åldern. Så media var ganska självklart. Okej, media. Det finns flera olika inriktningar inom media. Foto, film, grafisk design och kommunikation, författar, estetisk verksamhet, journalistik..., listan kan göras lång. Åter igen, i mitt fall, var det rätt självklart. Så fort jag hörde ordet "författarprogrammet" så var saken i princip klar. Men det tog sin lilla tid och visst kände jag mig förvirrad i djungeln av inriktningar. För att inte säga orolig.

Gymnasiet, jag måste välja själv. Ingen kan göra valet åt mig eller bestämma vilken inriktning jag ska gå. Innan hade lärarna bestämt vad jag skulle plugga och sen när provet kom visste jag vad jag skulle kunna och så var det ned det. Men nu, ingen lärare som bestämde, inga föräldrar som sa "ja" eller "nej" och till och med inga kompisar som sa vad jag skulle göra. Jag tror jag talar för merparten av 15-åringar när jag skriver det här. Vetskapen om att valet man gör kommer påverka din framtid, och när man bara är 15 år så är det inte det lättaste. Jag har till exempel en kompis som inte hade "samma tur" som jag. Jag visste att jag ville bli författare och valde därför författarprogrammet (och eftersom det bara fanns ett författarprogram i hela Sverige så var Täby Enskilda Gymnasium hugget i sten). Men min kompis hade inte en aning om vad han ville, och valde därför det optimala programmet och inriktning - Samhällsprogrammet med samhällsinriktning.

Inget fel med det, för såhär i efterhand så måste jag villigt erkänna att det var jag som hade mindre tur. Varför det? Jag följde min dröm och valde program efter mitt hjärta. Big mistake. Jag gjorde alltså som en elev som Metro pratade med:

"Hela gymnasietiden blir roligare om man väljer program efter sitt intresse. Dessutom är det kul att alla i klassen tycker om samma sak"

Hon har absolut rätt. Jag kan skriva under direkt på att mina tre år på TEG var tre av de bästa hittills i mitt liv. Mysigt, schysst och helt rätt grej. Alltså lyckat med andra ord. Som hon säger, man underhåller också sitt intresse. Jag gick som jag redan har skrivit författarprogrammet tillsammans med 15 andra likasinnade. Alla brann (eller brinner fortfarande, hoppas jag) för litteratur vilket skapade ett forum som inte skulle ha funnits om jag valt ett annat, annorlunda program. När man också får pyssla med det man älskar så sporras man ju att göra sitt bästa. Vilket jag också gjorde. Win win. Du får plugga det du älskar och lära dig mer om det, umgås med kompisar som tycker samma sak och sist men inte minst - få bra betyg. För att inte heller tala om möjligheterna till att plugga vidare efteråt.

"Genom att välja ett brett program är alla dörrar öppna"

Orden kommer från en annan elev, som i likhet med min kompis valde den mest mainstream (förlåt, nattis). Visserligen anser eleven som myntat citatet att han har gjort rätt val, han är nöjd och har också en sund inställning till valet. Men om jag ska redogöra för hur Nattis, (sorry bro, du får inte anmäla mig för att ha hängt ut dig. No harm intended) tyckte om sitt val. Han tycker likadant som jag, alltså att de tre åren var ett bra val. Nya vänner, ny kunskap och kanske det som jag inte har förtillfället i bagaget - ett bredare utbud.

Innan jag fortsätter ska jag klargöra en sak. Det här handlar om hur min utbildning står sig i förhållande till första hands jobben och inte till vidare utbildningar. För det har jag kollat upp, jag har ganska stort utbud på universitetet om jag så önskar plugga vidare där. Något jag vill, men inte just nu.

Så, både jag och Nattis har läst varsitt teoretiskt program vilket inte står sig särskilt väl på arbetsmarknaden. Spelar ingen roll om du så har MVG i alla ämnen. De är inte värda ett piss. Jag har åtta stycken MVG, alla inom "författar-karaktäriserade" ämnen vilket skulle ha varit asbra om jag hade stått inför universitetet, men inte inför jobbet. Nej, för det arbetsgivarna efterfrågar, eller bryr sig mindre om, idag är gymnasial utbildning. Visst letar de efter det då de läser ditt CV men vad de verkligen vill ha är arbetslivserfarenhet. Let me tell you something. För att börja samla på dig arbetslivserfarenhet så måste du börja nånstans. I mitt fall så börjar jag min erfarenhet redan efter gymnasiet och har mycket svårare att slå mig in än säg mina kompisar på universitetet (som kanske kan välja något mer fancy som första kneg). Annat hade det varit om jag valt ett praktiskt program. Kanske något inom byggbranschen vilket med största sannolikhet gett jobb (eller praktik åtminstone, som kunde leda till fortsatt anställning). Efter praktiken och kanske en tids anställning senare kunde jag återgå till universitetet. Och efter det fortsatt med kanske något helt annat. Men jag hade i alla fall lite erfarenhet från arbetsmarknaden, gymnasieutbildning och universitetet - bättre förutsättningar.

Men nu ska vi inte önsketänka längre. Jag har inte gått ett praktiskt program, utan teoretiskt, och har inte fått praktik och ingen universitetsutbildning ännu. Om man ska ta den "verkliga Andreas" och jämföra med "Andreas-som-valde-ett-praktiskt-program-vilket-gav-honom-praktik-som-sen-ledde-till-anställning-innan-universitetet". Sistnämnda Andreas med på tok för långt namn för att orka uttala, låt oss kalla honom Andreas SVTPPVGHPSSLTAIU (eller skit i det, också för långt att uttala) Vi säger Andreas #2. Om man jämför deras CV - vilken har haft lättast att få jobb, men kanske inte följt sin dröm fullt ut?

Så, om man ska knyta ihop säcken. När man är femton år gammal har man kanske ett hum om vad man vill göra i framtiden, men man kan aldrig vara säker. Om allt ska flyta på smärtfritt utan mötgångar från examen i nian till antingen studenten eller universitetsexamen så måste du veta vad du vill göra? Plugga vidare direkt - teoretiskt. Paus för att bygga upp krafterna och börja samla arbetslivserfarenhet efteråt - praktiskt program. Så mycket beror på vad du vill. Men om jag får säga mitt innan jag går och lägger mig - jag har inte de bästa förutsättningarna för att få ett jobb, men jag gjorde det andra kanske är rädda för för att inte hamna just är jag sitter nu - jag följde min dröm. Och det tycker jag du också ska göra.

Något som kan infinna sig, och som jag drabbades ganska hårt av, när jag tog studenten och insåg att jag egentligen kanske skulle ha valt ett praktiskt program om jag ville jobba direkt istället för att plugga vidare.