Jag tog en sidoväg som till slut ledde in på huvudstigen och det var då minnena började komma tillbaka. Huvudstigen, eller den mest trafikerade leden på den tiden, går över något som en gång i tiden var en bäck och har således två "broar". Dessa var egentligen inte broar som sådana utan snarare två halvt hemmasnickrade hopkok bestående av två stockar och grenar (?). Redan då (runt 2005-6) så började "bro" nummer två sjunga på sista versen.
Betyder inte mycket för det ovana ögat, men de som en gång gick stråket vet vilken stock det här är - och då reagerar över att det här är allt som är kvar. |
Inte riktigt, det finns ytterligare en del kvar:
But that's about it. |
På andra sidan skogen tar kyrkgården vid, som varje vaxholmare vet. Endast ett staket av vanligt villa-typ skiljer skogen åt från de dödas sista viloplats. Jag följde stigen och vandrade ner i minneslunden. Ägnade mormor en tanke och undrade om hon satt och tittade ner på mig då.
Jag fortsatte mot vår familjegrav för att se om farfar var pratglad. Det var han inte. Men istället för att gå hem igen slog jag mig ner framför stenen och började fundera på de som gått vidare till nästa liv. Reflekterade över att jag aldrig han träffa min farmor och att farfar när allt kommer omkring gick bort alldeles för tidigt. Jag kan fortfarande minnas den där februarimorgonen... Men å andra sidan minns jag också alla stunder vi hade tillsammans..., och framför allt vad han betydde för Vaxholm. Förutom att han kunde allt om allt så har han också guidat kungaparet genom gatorna. Beror på hur man ser det, men inte illa.
Eller då jag, efter hans bortgång, skrev för skoltidningen och skulle skriva om Ytterby gruva. Och bortsett från Terbium och Yttrium så fick jag också reda på att sammaställaren inte var vem som helst utan Carl Hugo Blom. Ingen mindre än min egen farfar. Ni kan nog tänka er att det blev en solklar källa till artikeln. Förutom att sammanställa information om Ytterby Gruva så har han hållit i allehanda evenemang som man förknippar med Vaxholm. Skärgårdsmarknaden exempelvis (som faktiskt äger rum på lördag här i Vaxholm. Titta förbi!) Och allt eftersom åren gick började även far min, alltså farfars son kronologiskt sett, hjälpa till med både skärgårdsmarknaden och mindsommarfirandet på lägret. Far och son sida vid sida. Typ. Och efter att farfar försvann så har pappa tagit över stafettpinnen. Sen vet jag inte om jag kommer ta över eftersom mitt intresse för organisering av evenemang som dessa inte är det största. Men vi har andra, mer familjära traditioner som jag ska föra vidare för att inte tala om släktnamnet. Kanske går tillbaka till att stava Karl med C, efter min faders old man... Och jag tror inte att farfar inte har rullat tummarna för att få sin "In memory"-tavla nere på Hembygds Gården.
Farfar, var du tvungen att lämna denna värld så tidigt. Kunde du inte ha stannat åtminstone 20-30 år till? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag vill inte ha något skräp, dessa typer av kommentarer kommer helt utan vidare ignoreras och definitivt inte publiceras.