Vad händer när det mänskliga lyckopillret blir deprimerat?

”Adde du är som ett mänskligt happypill, det är omöjligt att vara ledsen när du är i närheten.”

Citatet ovan kommer från en av mina älskade, underbara vänner och har sedan det myntades mer eller mindre alltid använts när någon frågat mig hur jag är som person. För så har det alltid varit. Så länge jag kan minnas har det alltid varit jag som antingen tagit initiativet till eller direkt hängt på saker och ting. Samma sak under gymnasietiden, Andreas hängde alltid med och och var alltid med, konstant med ett leende fastlimmat på läpparna. Det var till större delen jag som höll ihop gänget från Söderfjärd och såg till att alla träffades då, då. Under sista året på Täby Enskilda var det inget undantag, det var snarare konstigt om jag inte fanns i närheten.

När vi tog studenten gjorde vi det med blandade känslor. Rädda att lämna den trygga tillvaron bakom oss, rädda för framtiden, rädda för att splittras och glida ifrån varandra. På samma gång glada att äntligen vara färdiga med det där jävla plugget, nyfikna på framtiden och hungriga efter en fet inkomst, samt (i alla fall i mitt fall) inte ett dugg oroliga för att förlora kontakten med kompisarna, vi skulle ju hålla kontakten. Jag skulle i alla fall hålla kontakten. Vilket jag också gjorde. Vilket också fungerade. Det var liksom inget snack om att efter dryga två veckor av komplett uppfuckad dygnsrytm och mer spelande än under hela gymnasiet skriva in sig hos Arbetsförmedlingen. Glad i hågen, fortfarande hög på illusionen om en ljus och enkel framtid, klev jag in på kontoret och skrev in mig.

Till en början blev jag besviken över antalet @noreply som på daglig basis trillade in i min elektroniska brevlåda, sen slutade jag bry mig. Jag skickade fortfarande i hopp om att få det annonserade jobbet men brydde mig som sagt inte om jag blev bortsollad. Till sist, lagom till att jag blev ”kallad” till jobbcoachen av vad jag då hade döpt om till Arbetsförnedringen, hände det grejer. Grejer som i plötslig rätt till egen åsikt och rätt att vara individuell. På jobbfronten var det likt innan kallelsen rätt status quo. Men även här mattades det av rätt fort, jag fick fortfarande inget jobb och det ”sabbatsår” som jag hade tänt att ta efter studenten började nu bli mer än bara tolv månader. Jag hade under det gågna året slavat för den statliga instansen för arbetslöshet och tjänat i runda slängar 12000. Tolv tusenlappar på dryga fyra månader. I relation till hur mycket tid jag lagt ner så är det mer lönsamt att volontera.

Plötsligt var min tid hoss jobbcoachen slut och jag skulle tillbaka till Arbetsförnedringen, igen. Men, antingen hade jag haft ordentligt tur eller till och med någon där uppe bland molnen som tyckte om mig, för ungefär två veckor innan tiden var slut fick jag en praktik på Furniturebox inne i Stockholm. Fan vad glad jag blev när jag fick samtalet som förkunnade att jag i tre månader framöver skulle jobba med författande av produkttexter och bildredigering. Men vad som hände efter de tre månaderna kan ni läsa om i 2013, en reflektion, om ni orkar ta er igenom sju sidor text.

Ett och ett halvt år senare sitter jag nu här och skriver ner dessa rader. Arg, besviken, och bortsollad för sista gången. Jag gjorde under min praktik tidigare i våras högskoleprovet i hopp om att ha större chans till att komma in på den utbildningen jag ville gå, och på så sätt lämna AF och alla deras slavlakejer. Men icke, kandidatprogrammet i digitala medier, kandidatprogramet i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap 1 hade jag inte ens en suck på. Jag blev antagen till Linköpings Universitet, det blev jag. Anledningen till att jag inte tog det beroedde på att jag inte kände mig mogen än, dum som jag var. Det är lätt att vara efterklok och om jag visste att det stod mellan ett år i Linköping på egen hand eller vad jag nu blivit tvingad till i AF:s regi hade jag sagt ja till Linköping fortare än kvickt. Då hade jag också kommit närmare en av mina kompisar som sedan hon flyttade ner efter studenten längtat ihjäl mig efter… Men jag hade en reservplan om jag inte kom in, att ringa mammas chef som sas ha ett vikariat på någon av Parvulus förskolor redo att tas, samt söka plugg inför våren. Jag hade också under maj ÄNTLIGEN fått admimistratörslösenordet till Gamereactor.se i egenskap av frilansskribent, så jag uppnådde i alla fall mitt drömjobb på deltid.

Nu har jag hamnat sjua i reserv till kandidatprogrammet i digitala medier, och några andra kurser som var öppna för sen anmälan handläggs fortfarande, så än finns det hopp. Annars är jag trött på det här. Arbetsförnedringen har kallat mig till Arbetscentret i Sollentuna som kan liknas vid ett JÄVLA ARBETSLÄGER DÄR JAG KOMMER FÅ UTFÖRA KOMMUNENS SKITGÖRA FÖR EN LÖN SÄMRE ÄN EN TIO-ÅRINGS! Tanken är god men DET HÄR BESLUTET ATT ÅTERIGEN SKICKA MIG TILL FAS 3:s JÄVLA STATISTIKLAGER HAR PENETRERAT MIN INTEGRITET MED ETT TÅG! SÅ FAN ATT JAG TÄNKER INFINNA MIG DÄR PÅ MÅNDAG OCH SPELA GLAD ÖVER ATT JAG FÅR EN CHANS TILL ATT SPOTTAS PÅ. Om jag får vikariatet så tänker jag ringa min PARAGRAFÄLSKANDE handläggare hos AF och säga:

”Jag har fått ett deltidsjobb till, alltså två. Fuck you, jag hoppar av programmet.”

På vägen hem från introduktionen till ”Arbetscentrumet” (kodnamn för ”ARBETSLÄGER”) idag funderade på hur jag lättast kunde ta livet av mig. Att gå raka vägen ut i gatan utan att se mig för var ett alternativ, att slänga sig framför bussen ett annat. Det fanns ingen tunnelbanestation i närheten så tåget var inte så enkelt. Tja, i värsta fall kunde jag spendera lite av mina besparingar på en 1911 och blåsa skallen av mig.

Det skrämmer mig inte att jag tänker sådana här tankar, eftersom livet i detta nu ser så jävla pissigt ut på AF/plugg-fronten så känns det som en bra väg till nästa värld. På samma gång har hoppet inte övergivit mig helt, hade det gjort det hade jag inte suttit här nu. Jag hade hoppat framför 627:an mot Åkerby Industriområde och nu legat på sjukhus, eller ännu bättre, suttit på ett moln med ett par kritvita vingar på ryggen och druckit Bailey’s ur en guldbägare med hela världens spelbibliotek vid mina fötter. Varit död med andra ord. Jag är inte där än, jag har tack vare mina underbara vänner, min underbara familj och diverse verklighetsflyktsmetoder (som inkluderar flaskan i viss mån, men mestadels spel) och inte minst det faktum att jag fortfarande har en chans att komma in på universitetet en uns hopp kvar. Och nu vore ett bra tillfälle att säga att det här Inte är ett avslut. Det här är inte ett självmordsbrev och du kommer inte att hitta mig med en kula i huvudet bredvid ett brev där alla mina älskade är noterade och ekiperade med personliga hälsningar och lovord om att jag alltid älskat dem.

Jag antar att det är min familj och mina vänners förtjänst i kombination med att jag är så jävla envis som jag faktiskt är (samt att jag faktiskt har tak över huvudet, ett drömjobb på deltid och möjligheten att få både plugg och vikariat fortfarande), som gör att jag fortsätter. Att jag en dag kan stå framför Arbetsförmedlingen i Täby med båda händerna knutna, höjda i luften framför mig och låta två långa, långa, långa, långfingrar peka rakt upp samtidigt som jag skriker åt dem att dra åt helvete. Jag hoppas att den dagen blir imorgon.

”Hopp osv.”

”Du kan va hopp osv.”

”Jag har varit inskriven hos Arbetsförmedlingen i snart två år utan att ta livet av mig, jag är hopp personifierat.”

Det var allt för nu.

//Det mänskliga lyckopillret