Alla dessa beställningar

De flesta som känner mig eller, de som läst mina texter där jag mer eller mindre i detalj redogör för vad jag brukar lägga mina pengar på, vet att spel är något som oftast införskaffas. Och ja, när det i spelkretsar obeskrivligt efterlängtade Grand Theft Auto V släpptes den 17:e september var jag en utav de som plockade upp spelet på dagen. Hade det inte varit för tidig förhandsbokning hade jag varit på nattöppet.

Och ja, senare i höst kommer den sista installationen i den snart fyra titlar långa Assassin's Creed-serien. Förhandsbokad. Och nu är jag i köpartagen igen, men faktiskt inte i spelväg. Jag övervägde att beställa samlarutgåvan av senaste Splinter Cell (Thrillerförfattaren Tom Clancys superspion för er oinvigda) från Amazon eftersom jag fått ett tips från en kompis om ett bra pris, men efter lite research och en större mängd grubblande över om jag verkligen behövde den eller ej vann sistnämnda, när allt kommer omkring är jag ingen rik jävel...

Men så satte jag mig ner igår och bestämde mig för att avlägga ytterligare en visit i cyberrymden, och fortfarande i tankarna om Splinter Cell-utgåvan surfade jag utan att reagera in på Webhallen. Priset på intressant produkt visade sig vara jämlikt med Amazon och skulle efter frakt faktiskt vara billigare än om jag skulle låta skeppa en låda från det förenta kungariket, över vattnet och genom Norge hem till Sverige. Några klick senare hamnade jag på filmsektionen där envisa annonser förgäves uppmanade mig att köpa Fast & Furious 6 eller "fynda" tre komplett usla Blu-Rays för 79 kronor styck. En tanke slog mig långt ifrån, kanske därför att jag samtidigt satt och slötittade på trailers från 80-talets gyllene..., och något rosa..., era. Som vanligt när man surfar sin egen tub (eller tunnelbana om man så vill) så kommer man förr eller senare in på något helt annat än vad som först var tänkt. Den här gången var inget undantag och plötsligt rullade trailern för Shawshank Redemption. Bytte fort flik till Webhallen och skrev frenetiskt in namnet i sökfältet. Fyra resultat visades varav två var DVD. Det  ligger nämligen till såhär att jag bara äger 1-disk versionen på Blu-Ray och har ingen ordentlig spelare i vardagsrummet som är kapabel att knappra i sig sagda format - och därför gjorde jag slag i saken och beställde 2-diskutgåvan på DVD. Nackdelen är att den inte fanns på lager utan är beställningsvara, därför kan det ta ett tag innan den dimper ner i brevlådan.

Vidare stängde jag ner trailern och körde igång Spotify. I min lista listor finns både min Andy's List vilken är min mest använda där jag konstant lägger till låtar som jag tilltalas av, och listan innehållandes varenda Spotifysläppt spår av våra svenska stoltheter Europe. Hjärnan kopplade blixtsnabbt att en DVD med sagda kisar var på ingång. De firar i år 30 år in the business, och har därför knåpat ihop en samling material sedan starten 83. Några klick och lite tangentbordsarbete senare så hade jag säkrat min DVD av Europe - Live At Sweden Rock Festival: 30th Anniversary Edition. Så snart är den 16:e oktober kommen och då kommer 2,5 timmar av glädjevrål, eufori och allmän 80-tals frossa äga rum.

Extremt efterlängtad DVD med andra ord, och som tillsammans med Nyckeln Till Frihet som förhoppningsvis kommer in om en inte allt för avlägsen framtid sätter kronan på verket.

Det här med monkey see monkey do...

Jag satt och läste Metro på bussen i morse, som vanligt - då jag snubblade över en artikel om sk. "Fight clubs". Att ungdomar deltar i slagsmålsklubbar, olagligt. När jag läst igenom hela artikeln fick jag flashbacks från filmkunskapen i tvåan på gymnasiet. Nu menar jag inte att vi hade anordnade slagsmål i klassrummet där man antingen kunde dubblera, eller torska hela studiebidraget... Utan ett moment som kallades "film och påverkan".

Vad momentet gick ut på  var att analysera samt diskutera hur film påverkar oss. Vi har alla hört intervjuerna från 70-talet då den första Motorsågsmassakern gick upp på bio och sen kom ut på video (VHS people!). Hur morgonsoffor och hem- och skola-föreningar gjorde allt för att stoppa den. Lektionerna på filmkunskapen gav sin beskärda del, vi fick se en inspelning där en reporter från jag förmodar SVT intervjuade skolbarn som sett den. Barnen svarade på reportern frågor och det kom fram till att de inte tyckte den var läskig, och att den i vissa skeden var cool. Knattar som gluttar på en film som utan motivering förtjänar sin barnförbjuden-stämpel och tycker den är "cool" och "häftig", känns sådär lagom betryggande. Sägas ska dock att jag själv har sett både Sin City, Ingloerious Basterds och delar av Saw, och klart tycker jag vissa delar är häftiga (inte filmiskt utan då blodet sprutar) Jag ska villigt erkänna att jag älskar filmer där det skjuts och blod sprutar men, jag repeterar men, så länge det stannar i filmen. Bråk på riktigt skyr jag lika mycket som Alfons Åberg.

Det samma gäller spel. Jag spelar nästan bara spel som är prydda med 18-gränsen. Det får gärna skjutas, mördas och knivstickas lite. Jag älskar att blåsa huvudet av virtuella pixlar och polygoner samtidigt som mitt garv enkelt kan misstags för valfritt ondskefullt geni. Men så fort jag stänger av konsolen så får våldet också stängas av. Som de säger i början av Need For Speed: Most Wanted.

"Make sure you do all your racing in the game. On the streets, drive safely and responsibly, and wear seatbelts."

Typ samma stil som Fast And Furious-filmerna. Alla actionscener är farliga, kontrollerade omgivningar bla bla bla... Men nu till ämnet i fråga, bara för att jag och mina kompisar (+en massa annat folk) kan sköta oss och hålla oss borta från Grand Theft Reality och Need For Redlight Driving, så kan inte alla det. Som ungarna i artikeln till exempel. Deras slagsmål tar plats i källarlokaler, och själva handgemänget utförs med händer och fötter - inga tillhyggen. Vad jag ser är ungdomar (nu ska vi inte blanda in varken etnicitet eller geografisk hemvist, för det kan vara lika förekommande överallt) som mest troligt har sett filmer och spelat vissa spel, och som helt enkelt inte har den där spärren. Man ser det på tv och sen gör det på riktigt. I spelen finns det något som kallas "respawn" dvs. att man laddar om och försöker igen. Sådant kan pixlar göra, de kan målas upp om och om igen. Ett brutet ben, en blåklocka och en arm ur led kan man delvis göra om. Men en spräckt skalle, brusten halspulsåder eller en knäckt nacke kan man inte bara ladda om sådär, forskningen har inte kommit så långt än... Och innan dess kan man väl hålla sig på mattan och låta slagsmålen ta plats i just spelen. Som slutord i artikeln nämner också författaren att det finns en film titulerad "fight club" där Edward Norton och Brad Pit spelar mot varandra där den ena är en uttråkad tjänsteman som startar bråk i källaren (VÄLDIGT DISKRET SMYGREKLAM HÄR!), vilket mellan raderna bekräftar min teori om att vissa unga påverkas av våldet i film och spel.    

"Du är den du väljer att vara"

Om man frågar mig vilka filmer som kvalar in som nostalgiska, så hör du mig säga Toy Story, Rasten: Uppdraget Rädda Sommarlovet och filmatiseringarna av Alfons Åbergs upptåg. En som dock har hamnat lite i skymundan men som verkligen tillhör kategorin barndomsminnen, är ingen mindre än "Järnjätten" från 1999. En film som till en början (dvs. när jag var "liten grabb", om man nu får använda den benämningen) bara var allmänt häftig. Handen upp ni grabbar (och tjejer också för den delen) som när ni var 7-10 år inte tyckte att en 100 meter hög robot av metall var häftigt. Trodde väl det.

För er som inte har sett den här filmen ännu, läs det här inlägget om sisådär 1 timme, 23 minuter och 3 sekunder då eftertexterna rullat förbi. Jag diskuterar ganska friskt filmens handling från början till slut.

Klassisk Disney komik. Den där minen samtidigt som han
uttalar sitt namn - Dean. Old School Disney.
Hemligheten bakom flinet? Han har en ekorre i brallorna.

 Filmen handlar alltså om en 9-årig kille med det mycket exklusiva namnet Hogarth (uttalas håwgarth), och utspelar sig i 1957 års Maine. Vi pratar alltså den nordöstra amerikanska kusten och staden Maine under 50-talet, och allt vad det innebär. Det tog mig ganska exakt 3 minuter och 54 sekunder innan jag insåg vad "allt vad det innebär" faktiskt innebar. 3 minuter och 54 sekunder in i filmen sitter en mycket avslappnad och svartklädd herre och läser en tidning. "Russian satelite seen in night sky" är rubriken och det betyder att det är 50-talet och Kalla Kriget vi pratar om.

En annan del som säkert framkallar kalla kårar hos vilken historieprofessor som helst, är scenen då Hogarth och filmens något skumma atagonist, FBI-agenten Kent Manlsy (komplett med grå rock och hatt) sitter och tar en glass på något café. Mansly, som är väldigt intresserad av att få veta mer om metallmannen ute i skogen, börjar fråga Hogarth om han känner till Sputnik varpå Hogarth svarar "den första sateliten i rymden".  Mansly replikerar med "den första, ryska sateliten i rymden...." "... Den finns där. Vi kan inte se den... ... kollar oss..." Förutom de facto att amerikanarnas skräck för Rysslands förehavanden under tidsperioden reflekteras i klartext så antyds även hela storebrors konceptet. "Kollar oss...." kan mycket väl vara början på informationshysterin och övervakandet av vad folket gör. Typ lite som om Google skulle ha existerat på 50-talet...

Nog snackat om Kalla kriget och dess sidospår i filmen, nu är det dags att prata annat. 50 minuter och 30 sekunder in i filmen ligger en deprimerad Jätte och lyfter utan ansträngning motorhuven på en pick-up. Anledningen? Han såg på när ett par jägare sköt en hjort, och om man ska tolka dialogen som följer kan jätten ha drabbats av skuldkänslor. Hogarth börjar med att tala om för jätten att det är fel att döda, men inte fel att dö. Jätten svara då..., vet ni vad? Den här dialogen är så episkt fin så att jag drar hela - från början till slut.

H:"Jag vet att du är ledsen för det där med hjorten, men det är inte ditt fel. Saker dör. Sådant är livet. Det är fel att döda, men det är inte fel att dö."
J: "Du. Dö?"
H: "Ja. Någon dag."
J: "Jag. Dö?"
H: "Vet inte. Du är gjord av metall, men du har känslor. Och du tänker på saker. Det betyder att du har en själ. Och själar, dör inte."
J: "Själ?"
H: "Mamma säger att den finns inne i alla goda saker. Och att den lever för alltid och evigt."
J: "Själar. Dör. Inte."

Själar dör inte. Det gör inte sanna vänskapsband heller.

Här har vi gamla Disney som till mycket lever kvar i våra dagar. Ögonblick då all action och machomentalitet sätts åt sidan för en mer emotionell stämning. Och just den ovan visar att den här roboten, trots att den är över 100 meter samt bestyckad med en hel kärnvapenrigg (vi kommer till det senare) att den bakom sitt hårda yttre har känslor. Att den inte vet mycket om världen och att den bara vill väl. Vill väl menas att det mellan raderna går att utläsa. Den blir ledsen för att en hjort skjuts, om den inte skulle vilja väl så skulle den väl inte ens bry sig? Eller rädda två pojkar som senare i filmen hänger på en tråd (bokstavligen) och om inte jätten kommit säkert skulle ha fallit mot en säker död.

Sen kan man också diskutera det här med att allt har en själ, eller åtminstone att alla innerst inne vill väl. Sen att vissa har, enligt mig, helt fel definition om vad "väl" innebär hör inte till saken. Eller om man ska hårddra det så gör den faktiskt det. Men i så fall ska vi hoppa framåt till filmens slutskede. Jätten har, efter att ha agerat i självförsvar mot Hogarths leksakspistol, flytt. Efter att Dean (som vi såg i början av filmen) konfronterat honom och anklagat honom för att ha försökt döda Hogarth inser jätten vad han var på väg att göra, och springer därför i förtvivlan iväg. Bara det att en robot blir förtvivlad får den att skilja sig från ex antal andra (blev Terminator någon gång förtvivlad, eller ledsen?).

När han vandrar över slätterna och inte har någonstans att ta vägen fångas hans bild av en kikare. Kikaren tillhör två killar som står på ett tak och spanar. När de ser det faktiska plåtmonstret som antingen kommer från Kina, Ryssland, Japan eller gud vet vad så blir de så upphetsade att de lutar sig lite för långt ut över räcket. För att sekunden senare ha sina liv i händerna på en kikare och mer precist dess axelrem. Som tur är så hör jätten deras skrik och kommer springande. samtidigt som remmen brister kastar jätten sig och lyckas med någon millimeter fånga upp killarna. När den senare sänker handen så att grabbarna kan hoppa ner och krama om sin pappa går det upp ett liljeholmens för Maines invånare som har samlats för att förskräckt se pojkarna falla. Framför dem står jätten som det tidigare bara ryktats om - och som just räddat livet på två killar. Samtidigt som de inser att jätten trots allt kanske bara vill väl knackar armén på dörren, och det i form av ett pansarvagnsskott.

Jätten, som undertiden folket beundrade honom hunnit plocka upp Hogarth, springer iväg igen för att inte förlora sin bästa vän - vilket inte bara får armén att skicka ut perfekt avbildade F-86:or utan också hans mamma att bli extremt orolig. Jätten undviker en buss vilket får honom att ramla, falla ner för ett stup men också att aktivera sina till dess hemliga jetmotorer och flyga iväg. Hograrth, som knappt kan tro att de flyger, uppmanar jätten att "flyg med armarna rakt fram! Som Superman!" Här har vi också en hint om att Jätten gång på gång ser sig själv som någonting gott än mindre att han vill göra gott. Men en missil från ett av planen sänker det flygande ekipaget där Hogarths svimmar. Jätten tror att han är död, vilket får...

Du är den du väljer att vara. Du väljer!

Visserligen är väl det som händer härnäst kanske den mest actionpackade scenen i hela filmen, och som jag när jag var "var liten grabb" ansåg vara den häftigaste delen i filmen. Men då förstod jag å andra sidan inte det djupare konceptet lika bra som nu. Och vad jag också kan se i jätten agerande kan liknas vid vad människor, nära och kära och framför allt familjer kan göra för vandra. Eller vid närmare eftertanke snarare vad de kan göra i förbannelsens ögonblick, i ren ilska. Fullt förståeligt, jag har själv haft stunder då jag själv varit i stånd att slå ihjäl folk, eller åtminstone velat göra det) Hur som helst, ren instinkt oavsett om man är människa eller maskin (en med känslor det vill säga). Enough of your emotional nonsense, vad händer?

Jättens bula som han haft i huvudet slätas ut, och de oskyldiga ljusa ögonen krymper till illröda, skärande prickar. Sen visar jätten den sida han helst av allt inte vill förknippas med - hans enorma arsenal. Hela maghalvan förvandlas till något som liknar en plasmakanon, armarna högteknologiska gevär (a la' 50-talets framtidsvision) och ur axlarna flyger slangliknande ray-guns (hittar ingen bra svensk översättning för tillfället) som ser ut att vara plockade ur valfri Star Wars. Armén tar jättens aggression som det ultimata svaret och Mansly (som nu har visat sin rätta sida - råparamoid) förslår att de ska använda Nautilus, som är kärnvapenbestyckad. Mansly, som nu är så nervig över att roboten befinner sig i staden och vill förstöra den, stjäl komradion och skriker:
"Avfyra missilen nu!"

Det dröjer inte länge förrän flyglarmet kastar sitt klagande och skräckinjagande varnande över staden. Hogarth, som inser att detta är slutet - tittar på Jätten. Han står och tittar rakt upp. Följer den vita strimman som slutar i en ljusboll högt på himlavalvet.
H: "Jätten?"
J: "Hogarth. Du Stannar. Jag Går. Inte. Följa. Efter."
Jätten tar några kliv bakåt, tittar åter igen upp på raketen samtidigt som en Disney-hjärtskärande musik rullar igång.
H: "Jag älskar dig."
Jätten tar sats, ser ut att hoppa och innan man vet ordet av har han lämnat ett moln av rök efter sig. Allt medan molnet brer ut sig mellan gatans hus lämnar jätten atmosfären. Han ser raketen vända för att när den kommer ner utplåna det Maine kallar civilisation. Sen hör jätten Hogarth röst inom sig:
"Du är den du väljer att vara."
Jätten ler.
"Superman."
Han stänger ögonen och sekunden senare möts han och missilen.

"Du är den du väljer att vara."
"Superman."

Här slutar en av Disneys, och framför allt en av mina egna barndomsminnen. Filmen som inte bara bjud på en lättsam Disney-underhållning utan också en emotionellt rörande story. En story om vänskap, som jag är väldigt svag för i allmänhet. Men också en film vars budskap är tydligt.

Räknar dagar, räknar år

Först och främst vill jag åberopa följande:
Följande verk är en fiktiv historia, alla händelser, platser, personer och åsikter är en produkt av min fantasi. Jag vill inte smutskasta Arbetsförmedlingen och när man tänker på det så är det rätt skönt att de finns trots att de kanske inte alltid är det roligaste programmet i tablån. Så, no hard feelings, Arbetsförmedlingen.

30:e maj 2013
“L, come on old boy! You making me look bad!”, ropade Calle och sträckte ut handen.
 Elias greppade den, tog spjärn mot den uppställda stegen och hävde sig upp på det överfulla flaket. Precis när foten som stått på stegen landade på flaket togs stegen bort och rampen hissades upp, det var snudd på att hans sotsvarta kostym klämdes. Calle lutade sig mot den uppfällda rampen som hade stängt in honom, Elias och resten av Täby Teoretiska Gymnasiums före detta S3A på flaket, och log. ”Ja du, L. it’s been a hell of a year.”, ropade han för att överrösta folkmassan vars ljudnivå nu ökat i styrka. Ett sorl, spridda skrik. Som en enorm högtalare i ett ljudsystem. Deras flak en högtalare. Lastbilen framför en annan. Den enorma långtradaren längst fram bashögtalaren. Olika ljudnivå, skriken i otakt. Ända samma ohörbara skall – Vi gjorde det. Plugget är äntligen slut!
”Amen to that.”, svarade Elias och ställe sig bredvid honom.
Deras knutna nävar möttes utan att någon av dem tagit initiativet, som om de tänkt samma tanke. De vände sig om och fylldes av samma adrenalinkick som de andra vita hattarna runt omkring samtidigt som deras blickar föll på den röda tegelbyggnaden, som de igår kunde kalla skola.
”Kommer du sakna det?”, frågade Elias och sneglade på Calle.
Han log och svarade: ”Jag vet inte. Kanske, kanske inte. En sak är säker – hellre det här än söf.”
”Yupp…”, nickade Elias och lät blicken vandra längst den avlånga byggnaden.
”Jag kommer sakna dig.” ”Jag kommer sakna det. Jag vet att det är en skola, och en elev borde inte sakna den så fort denne blir frisläppt, men jag kommer sakna det.” Han kände hur en ilande och uppenbarelselik tanke klev in i hjärnan, till skillnad från när han slutade grundskolan.
"Nu var det över. Nu behövde han inte komma tillbaka imorgon. Inga mer mattelektioner!..., men å andra sidan, ingen mer Arne. Tanken slog sig ner och började få fäste. ”Men…, ingen mer Rickard!” Han sken upp.
”Du Calle!”, ropade han och körde för första gången på minst ett år in armbågen i Karl Anderssons sida. Calle vände sig mot honom och han såg hur hela ansiktet lyste. Som om han väntat på just den där, något för hårda knytnäven i sidan hela sitt liv och nu kunde dö lycklig efter att ha fått den. Elias höjde rösten:
”Nästa stopp friheten!”
Calle slog honom på axeln lika hårt som armbågen i sidan, och ropade tillbaka. ”Låter som en schysst deal! Bro’s to the end!”
”And beyond!”

*** 

28 april 2014

”He. Nästa ’stop friheten’, vad tänkte jag med?”
”Eller framför allt, varför så extremt overkliga förväntningar? Som om allt skulle falla på plats. Sommarlov i några veckor och sen till jobbet. En runda på arbetsförmedlingen, platsbanken, ett brev och ett CV. Ytterligare en vecka, sen en intervju. Sen ett heltidsjobb med lön och vips så var framtiden säkrad. Studenten, beskrivningen på föregående sida…, hehe, skulle passa bra i en film. En film där det slutar lyckligt.”
Han tog ett bloss till, djupt ner i lungorna så att den brinnande sanden eldade upp irritationen. Släppte ut röken genom näsan innan luften i rummet tog tag i den och sög ut den genom det öppna fönstret. Hela händelseförloppet utspelade sig utan att han släppte den skrikande orangea mappen med blicken.
”Och det här var vad som väntade mig. Kuvert efter kuvert med samma logga på varje. Samma jävla logga på varje jävla kuvert som innehöll samma jävla order om att infinna sig. De kunde lika gärna ha skrivit såhär: Hej Nu efter gymnasiet är du enligt lag skyldig att infinna dig hos oss, eftersom du verkligen har eller har möjlighet till frihet. Dina meriter, betyg och andra utmärkelser betyder ingenting. De är värdelösa. Här spelar det ingen roll om du har MVG i de flesta ämnen, VG i merparten och G i några få. För att komma någonstans så måste du dels ha MVG i allt, besitta ett unikt sätt att stick ut och för det tredje vara beredd att överge din personlighet. För världen är sådan att du måste vara perfekt om du vill bli något. Även jobb som inte kräver någon tidigare erfarenhet eller avancerad utbildning kräver i alla fall att du har högsta betyg i exempelvis 25 av 28 ämnen, för att åtminstone ha en chans. Du har fått dispens för att ta farväl av ditt liv, dina vänner och familj. För efter starten 1: a juni 2013 är du inskriven hos Arbetsförmedlingen och har därmed blivit av med följande rättigheter: 
Åsiktsfrihet 
Uttrycksfrihet

Välkommen på möte! 
Mvh //Arbetsförmedlingen

Lazlo tassade in i rummet och gick försiktigt fram till sin husse, precis som han lärt sig att när husse satt ensam vid skrivbordet, med dörren igen dragen och med fönstret öppet – ville han inte bli störd. Schäfern skuttade snabbt men försiktigt fram och satte sig bredvid stolen. Trevande lyfte han blicken som för att fråga ”får jag komma in?”. Elias log, och så fort han släppte plastmappen vars innehålls syfte var att knäcka ungas självförtroende kände han sig lättad. Lazlo hade med sin försiktiga entré och smugit in en liten solstråle starkare än de som sken in genom fönstret. Under tiden han kliade hunden bakom ena örat avslutade han sin fundering.
”Men självklart kan de inte berätta sanningen, för då skulle väl inte en jävel åka till det där välkomstmötet. Istället skickar de ut glada broschyrer föreställandes studenter, som jag och Calle, med tillhörande text ’Framtiden väntar’. Bullshit…, de har till och med sminkat sitt namn för att locka folk – ersätt ’medling’ ’med nedring’. Just det – arbetsförnedringen.”
Han la ner mappen i skrivbordslådan, och i samma sekund som den försvann var det som känslan försvunnit tillsammans med den sista rökstrimman. När lådan slagit igen och låst in mappen reste han sig upp, slängde sig på sängen och klappade två gånger på täcket bredvid sig. Innan sista klappen hade Lazlo tagit ett språng och landat på honom. 42 kilo kött stod nu på honom och öste ut sin kärlek, samtidigt som han klappade hunden bakom öronen.
”Finns visst glädje i livet trots allt. Arbetsförnedring eller inte, ni kan aldrig ta ifrån mig kärleken. I så fall måste ni våga er på Lazlo först.”

"Lazlo hade med sin försiktiga entré och smugit in en liten solstråle starkare än de som sken in genom fönstret..."

© Andreas Blom

Att hålla för att sedan tappa.

”Let me tell you something my friend. Hope is a dangerous thing. Hope could drive a man insane.”
Red satt på andra sidan bordet och tittade allvarligt på Andy. Och eftersom man fick se det från Andys egen vinkel, tittade Red följaktligen rakt på honom. På Elias där han satt halvt tillbakalutad i soffan och försökte tänka på allt utom just det. Det här med att ta körkort samma dag som han fyllde 18 hade inte riktigt fungerat. Andra året hade bjudit på mer motstånd arbetsmässigt än vad han först trott, och enligt hans egen standard så accepterades inget under väl godkänt vilket inte alltid var enkelt att klämma fram. Men så under ett lov fick han, kanske inte en uppenbarelse…, men i alla fall en impuls att börja. Arbetsläget hade varit lugnt och därför kändes det passande att börja med körningen.

Och nu satt han där, knappt två år senare och hade känt sig fulländad sedan en månad. Efter att ha suttit flera helger i rad, motvilligt avböjt visiter från eller hos Sophie samt ha skolkat från lektioner som inte var nödvändiga – satt han nu här. Efter att ha suttit timmar bakom ratten i bilskolans silvriga Golf, fått ta ris och ros från handledaren vars status stigit och dalat och för att till slut bara få några tips om att vad han skulle tänka extra på – satt han nu här. För fem timmar sedan hade han…

”Du, håll käften. Just det. Jag pratar med dig Andreas Blom. Bara för att du håller i pennan behöver du inte strö salt i såren. Och för det första är väl inte en jävel intresserad av hur lång tid det tog innan jag misslyckades? Jag berättar…, … som sagt, första gången kändes det rätt. Allt satt bara där. Jag skulle vandra in på trafikverket, skriva provet och sedan gå därifrån med 66 utav 65 rätt. Inte bara få godkänt utan också full pott. Samma sak med körningen. Jag skulle sitta och diskutera med inspektören samtidigt som jag iskallt och proffsigt styrde kärran genom Sollentuna, precis som jag och pappa gjort. Sen skulle jag parkera, inspektören skulle klottra ner något i protokollet och sen sträcka fram handen. Jag skulle ha gått därifrån med en lapp och en vecka senare skulle kortet komma. Hur jävla dum får man vara? Teorin gick käpprätt åt helvete! 49 av 65. 49 av 65! 16 jävla fel! Tre fel för mycket. Uppkörningen gick bra, åtminstone kändes den bra. Den flöt på bra. Jag tänkte extra mycket på vad handledaren sagt sekunderna innan han lämnat bilen och instruktören kommit. Kände att det och allt det andra passat. Men när vi kom tillbaka och jag stängt av motorn, fick jag en hel radda kommentarer som alla resulterade i en sak: Körningen är inte godkänd. Det var sikt, blicken längre fram, titta bättre på skyltar… Jag misslyckades för i helvete!! Det tog ungefär en vecka innan jag helt hade kommit över det och kanske ytterligare några dagar innan jag bestämt mig. Bättre lycka nästa gång. Så, Andreas, vill du höra hur det gick då?”
Elias vänder bort blicken och jag ser hur en tår rinner ner för hans ena kind.

Ska jag straffas för att jag väljer gymnasium efter hjärtat?

Läste Metro idag, och snubblade över en intressant artikel som jag ägnade ett mer granskade öga åt än övriga artiklar. Med tanke på var vi ligger i tiden på året så är det snart dags för en ny årskull nior (min syster bland andra) att ta ett beslut som de enligt mig är på tok för unga för - nämligen vilket gymnasium de ska välja och beroende på vilket program de väljer, undermedvetet också låsa sin framtid.

Jag kommer mycket väl ihåg när jag själv gick i nian och kom i kontakt med gymnasievalet för första gången. Hur vi blev överösta med information om olika skolor, program och inriktningar. Vad vill du läsa? Vad tycker du om att göra? Vilka är dina intressen? För mig var det sannerligen rätt enkelt, jag hade sedan tidernas begynnelse hållit på med datorer i någon form och framför allt skrivit sedan 11-års åldern. Så media var ganska självklart. Okej, media. Det finns flera olika inriktningar inom media. Foto, film, grafisk design och kommunikation, författar, estetisk verksamhet, journalistik..., listan kan göras lång. Åter igen, i mitt fall, var det rätt självklart. Så fort jag hörde ordet "författarprogrammet" så var saken i princip klar. Men det tog sin lilla tid och visst kände jag mig förvirrad i djungeln av inriktningar. För att inte säga orolig.

Gymnasiet, jag måste välja själv. Ingen kan göra valet åt mig eller bestämma vilken inriktning jag ska gå. Innan hade lärarna bestämt vad jag skulle plugga och sen när provet kom visste jag vad jag skulle kunna och så var det ned det. Men nu, ingen lärare som bestämde, inga föräldrar som sa "ja" eller "nej" och till och med inga kompisar som sa vad jag skulle göra. Jag tror jag talar för merparten av 15-åringar när jag skriver det här. Vetskapen om att valet man gör kommer påverka din framtid, och när man bara är 15 år så är det inte det lättaste. Jag har till exempel en kompis som inte hade "samma tur" som jag. Jag visste att jag ville bli författare och valde därför författarprogrammet (och eftersom det bara fanns ett författarprogram i hela Sverige så var Täby Enskilda Gymnasium hugget i sten). Men min kompis hade inte en aning om vad han ville, och valde därför det optimala programmet och inriktning - Samhällsprogrammet med samhällsinriktning.

Inget fel med det, för såhär i efterhand så måste jag villigt erkänna att det var jag som hade mindre tur. Varför det? Jag följde min dröm och valde program efter mitt hjärta. Big mistake. Jag gjorde alltså som en elev som Metro pratade med:

"Hela gymnasietiden blir roligare om man väljer program efter sitt intresse. Dessutom är det kul att alla i klassen tycker om samma sak"

Hon har absolut rätt. Jag kan skriva under direkt på att mina tre år på TEG var tre av de bästa hittills i mitt liv. Mysigt, schysst och helt rätt grej. Alltså lyckat med andra ord. Som hon säger, man underhåller också sitt intresse. Jag gick som jag redan har skrivit författarprogrammet tillsammans med 15 andra likasinnade. Alla brann (eller brinner fortfarande, hoppas jag) för litteratur vilket skapade ett forum som inte skulle ha funnits om jag valt ett annat, annorlunda program. När man också får pyssla med det man älskar så sporras man ju att göra sitt bästa. Vilket jag också gjorde. Win win. Du får plugga det du älskar och lära dig mer om det, umgås med kompisar som tycker samma sak och sist men inte minst - få bra betyg. För att inte heller tala om möjligheterna till att plugga vidare efteråt.

"Genom att välja ett brett program är alla dörrar öppna"

Orden kommer från en annan elev, som i likhet med min kompis valde den mest mainstream (förlåt, nattis). Visserligen anser eleven som myntat citatet att han har gjort rätt val, han är nöjd och har också en sund inställning till valet. Men om jag ska redogöra för hur Nattis, (sorry bro, du får inte anmäla mig för att ha hängt ut dig. No harm intended) tyckte om sitt val. Han tycker likadant som jag, alltså att de tre åren var ett bra val. Nya vänner, ny kunskap och kanske det som jag inte har förtillfället i bagaget - ett bredare utbud.

Innan jag fortsätter ska jag klargöra en sak. Det här handlar om hur min utbildning står sig i förhållande till första hands jobben och inte till vidare utbildningar. För det har jag kollat upp, jag har ganska stort utbud på universitetet om jag så önskar plugga vidare där. Något jag vill, men inte just nu.

Så, både jag och Nattis har läst varsitt teoretiskt program vilket inte står sig särskilt väl på arbetsmarknaden. Spelar ingen roll om du så har MVG i alla ämnen. De är inte värda ett piss. Jag har åtta stycken MVG, alla inom "författar-karaktäriserade" ämnen vilket skulle ha varit asbra om jag hade stått inför universitetet, men inte inför jobbet. Nej, för det arbetsgivarna efterfrågar, eller bryr sig mindre om, idag är gymnasial utbildning. Visst letar de efter det då de läser ditt CV men vad de verkligen vill ha är arbetslivserfarenhet. Let me tell you something. För att börja samla på dig arbetslivserfarenhet så måste du börja nånstans. I mitt fall så börjar jag min erfarenhet redan efter gymnasiet och har mycket svårare att slå mig in än säg mina kompisar på universitetet (som kanske kan välja något mer fancy som första kneg). Annat hade det varit om jag valt ett praktiskt program. Kanske något inom byggbranschen vilket med största sannolikhet gett jobb (eller praktik åtminstone, som kunde leda till fortsatt anställning). Efter praktiken och kanske en tids anställning senare kunde jag återgå till universitetet. Och efter det fortsatt med kanske något helt annat. Men jag hade i alla fall lite erfarenhet från arbetsmarknaden, gymnasieutbildning och universitetet - bättre förutsättningar.

Men nu ska vi inte önsketänka längre. Jag har inte gått ett praktiskt program, utan teoretiskt, och har inte fått praktik och ingen universitetsutbildning ännu. Om man ska ta den "verkliga Andreas" och jämföra med "Andreas-som-valde-ett-praktiskt-program-vilket-gav-honom-praktik-som-sen-ledde-till-anställning-innan-universitetet". Sistnämnda Andreas med på tok för långt namn för att orka uttala, låt oss kalla honom Andreas SVTPPVGHPSSLTAIU (eller skit i det, också för långt att uttala) Vi säger Andreas #2. Om man jämför deras CV - vilken har haft lättast att få jobb, men kanske inte följt sin dröm fullt ut?

Så, om man ska knyta ihop säcken. När man är femton år gammal har man kanske ett hum om vad man vill göra i framtiden, men man kan aldrig vara säker. Om allt ska flyta på smärtfritt utan mötgångar från examen i nian till antingen studenten eller universitetsexamen så måste du veta vad du vill göra? Plugga vidare direkt - teoretiskt. Paus för att bygga upp krafterna och börja samla arbetslivserfarenhet efteråt - praktiskt program. Så mycket beror på vad du vill. Men om jag får säga mitt innan jag går och lägger mig - jag har inte de bästa förutsättningarna för att få ett jobb, men jag gjorde det andra kanske är rädda för för att inte hamna just är jag sitter nu - jag följde min dröm. Och det tycker jag du också ska göra.

Något som kan infinna sig, och som jag drabbades ganska hårt av, när jag tog studenten och insåg att jag egentligen kanske skulle ha valt ett praktiskt program om jag ville jobba direkt istället för att plugga vidare.

Saker som man blir glad av

Jag kan direkt erkänna att jag för tillfället inte är på det bästa humöret. Ni som läste mitt inlägg "Det är jobbigt att växa upp" märkte det säkert och är också medvetna om vad jag tycker om arbetslöshetens glamorösa värld. Jag vet inte om arbetsförmedlingen avsiktligen har skickat mig vidare till en jobbcoach efter tre månaders inskrivning för att kunna "hjälpa" andra som fortfarande har mindre än tre månader kvar till nästa steg, eller om det skulle se ut på samma sätt om jobbsituationen skulle ha sett annorlunda ut... Oavsett så har jag nu hamnat på Ingeus, som till skillnad från arbetsförmedlingen inte förmedlar depression snarare än jobb. Ingeus är istället ett ställe där man på daglig basis går på seminarier där man får värdefulla tips från coacher och andra i samma situation, samtidigt som man kan få en personlig jobbcoach som bollplank. Till skillnad från arbetsförmedlingen så är det mer diskussion snarare än diktatur.

Även fast jag har hamnat i en liten depression så håller jag modet uppe. Något som jag är rätt bra på och som verkligen satts på prov nu på senare dar, är att uppskatta de små saker som förgyller tillvaron. Något som jag förevigade med min kamera i fredags. Innan jag fortsätter så har jag tänkt såhär. Jag älskar svartvita bilder dels för att de är  stilistiskt vackra men också för att de illustrerar sinneslaget som jag för tillfället befinner mg i. Men saker som gör en glad brukar ju inte lyftas fram i form av svartvitt utan i just färg. See for yourself.

Enkelt men mysigt. Ett exempel på citatet "blir man glad av lite har man mycket att vara glad åt".

Jag passerar den här rabatten praktiskt taget varje dag varannan vecka, men har aldrig riktigt stannat upp och tittat närmare på den. Men när jag väl gjorde det insåg jag att man inte riktigt behöver överdrivet Thailand-exotiska blommor för att höja humöret. Klart det höjs mer om blommorna är fler, men det här är nog för att gå längre än till bussen.

Livets dryck, fast ändå inte.

För er som undrar, även fast det förfaller rätt logiskt, så är muggarna på bordet av den typ som vanligtvis används vid konsumtionen av ambitionen, peppet, bensinen, glädjedrycken, humörboostaren eller "anledningen", på kontoret - med andra ord känt som kaffe. Visserligen kan man släcka sitt koffeinbegär med hjälp av te också (som fungerar precis lika bra) men kaffe fungerar bäst när man är på språng. Att kaffet på Ingeus finns i flera olika sorter och till skillnad från valfri automat, är gott, är en sak. Men att det är gratis är inte heller fel (tekniskt sett är kaffet inte gratis. Andreas anser bara det eftersom han inte börjat betala skatt ännu. Egentligen betalas kaffet som Ingeus serverar av skattebetalarna.) Synd bara att kaffekannan inte var med på bild då den också hade färglagts även om det hade varit svårt eftersom den är svart...

Affären jag vill hamna i.

På vägen ut sprang jag förbi affären där jag vill se mig själv någon gång i framtiden, nämligen Akademibokhandeln. För er som nu rynkar förvånat på ögonbrynen kan jag avslöja att jag inte avser att lägga ner mina författardrömmar efter tre år på författarlinjen, utan fortsätta. Jag vandrade faktiskt in under lunchen i torsdags och frotterade mig med böcker av alla dess slag. Allt från deckare (min personliga favorit) till självbiografier. Något som jag också kom på mig själv med att göra vara att ytterst kritiskt bedöma omslagen. Mötley Crües biografi "The Dirt" tycker jag har hysteriskt snyggt omslag. Sen hittade jag ett som pryddes av en gitarrkropp. Inuti ett svartvitt ansikte. Direkt började tankarna spekulera om handlingen, tills ögonen oberoende av tankarna flyttades längre ner. "Romantiskt. Sensuellt och erotiskt." Erotisk litteratur minsann... Bortsett från den hittade jag ex antal böcker som jag ville ha men stoppade mig själv med hänsyn till att jag redan har ex antal böcker att läsa och att jag måste läsa klart Röd Storm innan jag ens tänker tanken att köpa nya.

En förmodad förskoleklass på promenad genom betongens Solna.

Varför jag blir glad av att se en energisk hop med ungar på andra sidan gatan? Jo, för det första så märkte jag dem direkt efter att jag lämnat köpcentrumet. Precis då jag ska ta klivet ut i strömmen som slingrade sig förbi klipps min väg av nio små illlbattingar som jag nätt och jämt inte snubblar på. Sen tänker jag inte mer på dem utan knatar iväg till bussen. Sen kommer ligan gående på andra sidan gatan och det är då jag får världens nostalgirus. Jag kommer själv ihåg när jag jag som ung, oförstörd och smått galen yngling gick på dagis. Förskolan Båten i Vaxholm tillsammans med mina barndomsvänner. När vi var ute på promenad (precis som ungarna ovan) och fascinerades av allt som pågick runt omkring oss. Jag kommer speciellt ihåg min egen fascination av sopbilar in action. Fråga mig inte varför... Att åka buss var också extremt exotiskt vill jag minnas, liksom turerna till Täby Centrum på lördagarna. För att inte glömma godispåsen tillsammans med Disneydags klockan 18:00..., Ah, minnen... Men åter till nuet. Att åka buss är inte längre jättekul, jag använder längre turer till att sova vilket är jätteskönt. Att sova på bussen som liten hade man inte tid med, o nej. Då skulle man istället titta på allt utanför fönstret (och fick man inte sitta vid fönstret då blev det världskrig). Idag dimper man bara ner och struntar i om man hamnar vid fönstret eller inte. Det är dock skönt att luta sig mot fönstret och somna..., speciellt om man åker buss efter 22:00. Barndomen ger dock plats för mer än bara bussturer. Man hade på den tiden inga större bekymmer, det värsta var om man inte skulle hinna till Disneydags eller missa Bolibompa.

Men utöver det var det inga större bekymmer. Man var glad större delen av tiden förutom då man inte fick som man ville. Vilket hände..., vid närmare eftertanke..., ganska ofta... Jag ska inte dra upp problemen vi ungdomar (läs unga vuxna för maximal formalitet) kan ha idag eftersom det här inlägget när allt kommer omkring koncentrerar sig på glädje. Problemen får vänta eller helt försvinna om ni frågar mig. "I'd kill to be five and a half again."

Behöver jag egentligen säga mer? Jag refererar till Coca Colas egen slogan "Enjoy "

Jag ska avrunda min lilla tur till och från Ingeus med att ytterligare en gång förkunna min kärlek till världens godaste godis, nämligen Snickers. Jag knaprar det hela tiden. Så fort jag ser en kaka och har mer än sju kronor i fickan slår jag till. Där har vi svaret till varför småmynt finns. Det är hundra procent logiskt gott folk! Gud skapade det faktum att småmynt skulle bli över från större köp så att de kunde öronmärkas för Snickers! Den dagen den här gudagåvan kommer i enkilos förpackningar... Dräggel...

Uppdateringen som inte direkt fixade problemet.

Jag vet inte när spelet The Simpsons: Tapped Out slutade fungera, men det var ett tag sedan och definitivt inte till min fördel. Men idag hittade jag en uppdatering som jag 'trodde' skulle fixa problemet.

Första gången jag har sett något sådant...

"Det är jobbigt att växa upp"

Det har nu gått exakt 1 år, 5 månader och 10 dagar sedan jag juridiskt ansågs vuxen. Det var ganska häftigt att komma in på krogen efter att halvkaxigt ha visat upp sitt ID, och vet att man fick vara där. Men med 18-årsdagen kom också en hel del ansvar. Men trots detta så var det inte särskilt jobbigt, eller läbbigt att numer vara vuxen. Man hade ju en skola att gå till, ett hem att komma hem till och vänner som fanns överallt runt omkring en. Det har nu gått 3 månader och 7 dagar sedan jag tog studenten och vuxenlivet börjar på allvar. Visserligen är det skönt att inte behöva hålla koll på läxor och sådant som hör skolan till, men samtidigt är det också jobbigt. För att inte säga, jävligt jobbigt...

För när man stod där två, tre veckor innan avslutningen kändes det bara ballt. Att äntligen med stort Ä få komma ut i riktiga livet. Slippa skolan, läxorna och proven. Att istället få börja jobba och förutom att tjäna lite mer pengar än studiebidraget också få arbetslivserfarenhet och börja fylla på mitt aningen tomma CV. Sen när man inte jobbade skulle vännerna komma på delad första plats med familjen. Vi skulle umgås, andas för varandra och... Leva livet helt enkelt. Det var det jag tänkte mig i alla fall.

Sen började "orosmolnen" glida in på den soliga himlen och lägga sig emellan mig och mina kanske något fantasibaserade framtidsutsikter. Man fick sakta med säkert höra från olika håll att kompisarna börjat söka sig vidare till universiteten. Inget fel med det, livet går vidare och gymnasiet är inte den slutliga utbildningen. Men det verkliga "nedslaget" kom väl när man fick reda på var de skulle plugga någonstans. Linköping! Umeå! Uppsala! Jag vet inte om jag är den enda som kände så här där och då, men så här gick i alla fall tankarna. Okej, de kommer att försvinna efter sommaren, men sommaren är lång och på den sista maj är fortfarande våren som bestämmer. Alltså så hade vi mer än tre månader framför oss. Tre månader som skulle spenderas på bästa möjliga sätt.

Och bortsett från vissa sommarjobb så blev det så också. Hade man tråkigt så slog man bara en signal (eller sms eftersom vi lever på 2000-talet) till de man precis innan studentflaken lovat att man skulle hålla kontakten livet ut. Och mycket riktigt så nappade de också, och sen var rastlösheten som bortblåst. Ja, vi kan väl börja med alla turer till Ängsan, kubbspel där vissa "nybörjarturer" fick mig att erkänna mig besegrad, gungbrädan som man bara var tvungen att prova, och sist men inte minst - Rönningesjön var inte så kall som jag först trodde, bara man doppar huvudet så... Eller då jag äntligen fick ihop större delen av gänget och gick och såg Chernobyl Diaries (som var över förväntan), och då föreslog (direkt efter filmen) att vi skulle åka till Tjernobyl, att ingen ville följa med förutom en. I wounder why...

Kort sagt, living large 2.0, typ. Det blev också ex antal turer till Stockholm och Kungsträdgården närmare bestämt. Jag säger Max, vad säger ni då? He he, jag har nog aldrig suttit i två och en halv timme på en snabbmatsrestaurang och snackat istället för att äta. Det var trevligt, minst sagt. Men den här Living Large 2.0 började i takt med att Augusti närmade sig minska, och en kväll blev det extra påtagligt. Vi huserade den kvällen någonstans mellan Djurgårdsbron och Tekniska Högskolan, och hade minst lika trevligt som innan. Men när klockan började vandra började vi också prata om vad vi skulle göra härnäst. Vissa skulle jobba (mig själv inkluderad) och andra plugga - utanför Stockholm. Jag måste erkänna, det kändes väldigt motigt när jag fick reda på att just då var mest troligt den sista gången vi sågs på fyra år. Åtminstone såhär spontant och hastigt. Som det borde vara. det visade sig sen också att de andra som skulle plugga någon annanstans började flytta hemifrån.

Självklart kommer jag att höra av mig och hålla kontakten med de som far, och eftersom min morfar bor ett stenkast utanför linköping och jag snart har körkort kommer jag att hälsa på då tillfälle ges. Tack gud att inte alla lämnar Stockholm för omvärlden, utan att några stannar. Så helt ensam blir man inte. Och när allt kommer omkring så kan man planera in träffar som inte krockar med jobb eller plugg.

Men jag då? Nu har jag pratat mycket om vad mina vänner ska göra men inte så mycket mer än att jag ska jobba. Jag ska fortsätta  med körkortet som sagt, börja jobba (vilket är lättare sagt än gjort). Jag ska börja min praktik om lite drygt två veckor vilket jag tycker är jätteskönt. Att få börja jobba, tjäna en slant och slippa hemmets fyra väggar som nu börjar snurra... Känns det som. Utöver det ska jag även fortsätta med min bok som jag skriver och försöka få den utgiven. Så jag är inte sysslolös i alla fall även om det för tillfället utan jobb kan tyckas så. Jag kommer ihåg att jag sa "det hade varit lättare att plugga en termin till, bara för att behålla rutinen. But nothing's really that simple though, is it? Nope, jag ska fixa det här.

Jag har också pratat väldigt mycket om min... ska vi kalla det "separationsångest" från mina vänner som dragit, med mina föräldrar. Min mamma tror jag börjar tröttna på det och har börjat inte argumentera tillbaks, men få mig på andra tankar. Till dig, mamma, säger jag såhär:

Jag vet att det är den råa verkligheten som biter, och att alla går igenom det här. Men, jag har sysslor som jag pysslar med, snart börjar praktiken och körandet tar upp en hel del tankeverksamhet. Vännerna är inte borta för alltid, bara en liten evighet... Jag har inte förlorat dem utan bara hamnat i en period då de är borta på daglig basis ett par år. Det är en period som jag genomgår och som jag i sinom tid kommer ur. Get used to it. Och rätta mig om jag har fel, men är det inte föräldrarnas uppgift att stötta sina barn då de behöver det?

Men å andra sidan är hon också förstående, tillsammans med min pappa. De har själva sagt att de kände ungefär likadant då de var i min ålder men att denna "sorg" inte varar för alltid. Precis som jag själv resonerar. Och till er som nu sitter på andra platser i landet och läser detta - jag saknar er så in i bomben från att ha umgåtts med er dagligen och längtar efter den dagen då ni tar er examen. Som tur är var jag faktiskt i skolan i förr igår tillsammans med mitt team som stannade, och träffade några gamla lärare. Det var skönt att se dem igen även fast det bara gått fyra månader sedan sist och... Att gå i samma korridorer som då... Det kändes som förr.

Och igår var min Wingman, Nattis förbi och jag delgav också mina tankar med honom. Han höll med och tyckte att det är som en övernatt omställning. Från att ha alla tillsammans. Till att stå ensam. (Förstå den episka formuleringen, det var inte bokstavligt talat, snarare principen.

Så, jag är nu 19 och anses som vuxen i allra högsta grad. Men när man just kommit ut i det riktiga livet, utan säkerheten om att man kan gå till skolan i morgon, utan hela arsenalen av älskvärda vänner som är ett samtal iväg från en träff, känns det inte så ballt längre... Det är då jag tänker såhär. Jag träffar vännerna på hemmaplan och håller kontakten med dem som flytt. Flykten varar inte för evigt och det är med er alla i tankarna som jag lever för att dö en annan dag. "Ain't no mountain hgh enough" skulel passa bra här. You get busy living. Or get busy dying. That's damn right...

Ni som finns hemma - ni finns vid min sida och jag vid eran. Ni som flytt - ni finns vid min sida och jag finns vid eran. En extra rad till er som pluggar någon annanstans - jag saknar er.
Hemma eller borta - vi andas för varandra.

Good times <3. Jag saknar och älskar det här stället, och saknar personerna som jag delade den kärleken med.

"Minnen"

Igår chockade  jag kroppen och tog en promenad. Visserligen inte den längsta med ändå, en promenad. Även fast jag har dokumenterat Vaxholm mer än en gång fick kameran följa med den här gången också. Jag började med att knalla genom skogen som jag i unga dagar spenderade ofantligt mycket tid i. Med andra ord så håller den skogen många minnen. Framför allt idrottslektionerna i mellanstadiet då orienteringen var lagd i de områdena. Även fast skogen inte är så extremt stor så kunde jag den som i egen ficka och tyckte det var extremt häftigt att skryta med möjligheten att kunna gå hem mitt i lektionen (mitt hus låg..., ligger, granne med träden).

Jag tog en sidoväg som till slut ledde in på huvudstigen och det var då minnena började komma tillbaka. Huvudstigen, eller den mest trafikerade leden på den tiden, går över något som en gång i tiden var en bäck och har således två "broar". Dessa var egentligen inte broar som sådana utan snarare två halvt hemmasnickrade hopkok bestående av två stockar och grenar (?). Redan då (runt 2005-6) så började "bro" nummer två sjunga på sista versen.

Betyder inte mycket för det ovana ögat, men de som en gång gick stråket vet vilken stock det här är - och då reagerar över att det här är allt som är kvar. 

Inte riktigt, det finns ytterligare en del kvar:

But that's about it.

Jag fortsatte över fotbollsplanen som då det begav sig var grusad, men nu såg det mer ut som en övergiven gräsmatta där gruset börjat bryta igenom den gröna barriären. Jag önskar jag kunde säga annat om målen, men de såg inte heller ut att vara direkt underhållna. Lite rostiga och med cementklumpar som höll nätet någorlunda på plats. Glöm mål som vi känner till det, här hade vi bara ett nät som hängde lika rakt som stolparna... Jag fortsatte genom skogen och tog vägen förbi träkojeområdet där man i unga dagar gjorde allt för att komma över en träkoja som man själv inte byggt. Men det höll inte några längre stunder. Men "på den tiden" fanns det mer än en trädkoja som man kunde ta över och hävda vara sin egen. Många kojor som idag mer eller mindre är borta. Vissa finns kvar, fast inte lika intakta som då. Jag passerade en som såg ut att ha haft sina glansdagar och bestämde mig för att ta mig en närmare titt. Ingången bestod av en minimal cirkel som kanske mätte en halvmeter i diameter. Jag tvekade att krypa in, och tänkte tillbaka. Då man inte ens tänkte "kommer jag ut igen?" utan bara kröp in. Men men, jag antar att man var ung och (tillräckligt) galen för att göra det då.

På andra sidan skogen tar kyrkgården vid, som varje vaxholmare vet. Endast ett staket av vanligt villa-typ skiljer skogen åt från de dödas sista viloplats. Jag följde stigen och vandrade ner i minneslunden. Ägnade mormor en tanke och undrade om hon satt och tittade ner på mig då.

Jag fortsatte mot vår familjegrav för att se om farfar var pratglad. Det var han inte. Men istället för att gå hem igen slog jag mig ner framför stenen och började fundera på de som gått vidare till nästa liv. Reflekterade över att jag aldrig han träffa min farmor och att farfar när allt kommer omkring gick bort alldeles för tidigt. Jag kan fortfarande minnas den där februarimorgonen... Men å andra sidan minns jag också alla stunder vi hade tillsammans..., och framför allt vad han betydde för Vaxholm. Förutom att han kunde allt om allt så har han också guidat kungaparet genom gatorna. Beror på hur man ser det, men inte illa.

Eller då jag, efter hans bortgång, skrev för skoltidningen och skulle skriva om Ytterby gruva. Och bortsett från Terbium och Yttrium så fick jag också reda på att sammaställaren inte var vem som helst utan Carl Hugo Blom. Ingen mindre än min egen farfar. Ni kan nog tänka er att det blev en solklar källa till artikeln. Förutom att sammanställa information om Ytterby Gruva så har han hållit i allehanda evenemang som man förknippar med Vaxholm. Skärgårdsmarknaden exempelvis (som faktiskt äger rum på lördag här i Vaxholm. Titta förbi!) Och allt eftersom åren gick började även far min, alltså farfars son kronologiskt sett, hjälpa till med både skärgårdsmarknaden och mindsommarfirandet på lägret. Far och son sida vid sida. Typ. Och efter att farfar försvann så har pappa tagit över stafettpinnen. Sen vet jag inte om jag kommer ta över eftersom mitt intresse för organisering av evenemang som dessa inte är det största. Men vi har andra, mer familjära traditioner som jag ska föra vidare för att inte tala om släktnamnet. Kanske går tillbaka till att stava Karl med  C, efter min faders old man... Och jag tror inte att farfar inte har rullat tummarna för att få sin "In memory"-tavla nere på Hembygds Gården.

Farfar, var du tvungen att lämna denna värld så tidigt. Kunde du inte ha stannat åtminstone 20-30 år till?

 Och sen, sist av allt, skulle nog farfars kunskaper i bland annat historia ha kommit väl till pass i plugget. Då hade jag inte ens övervägt Wikipedia... Visserligen så är min morfar ett levande uppslagsverk, men det skadar inte att ha två sådana i familjen.