Playstation 4 ”20th Anniversary Edition” - CUH-1100A

 

Sent 2014

Jag sitter I mitt pojkrum, med ögonen fortfarande fastklistrade på skärmen. Jag har nyss bevittnat videon här ovan för första gången. Och har andnöd. Jag måste ha den.

Men jag har redan en PS4. En vanlig, svart, lanseringsmodell av PS4 som kommer fungera precis likadant som denna och som sedan ett halvår tjänat mig mer än väl. Jag är fortfarande student, hakar mig fram på studiebidrag, betalar en slant för mitt hemmauppehälle och även om jag inte spenderar en halv månadslön på krogen varje helg, simmar jag inte i ett guldgult hav inuti en binge lika grå som konsolen eller duschar i gröna papperslappar. Således hade jag inte 5500 kronor att lägga på denna. Istället skrev jag detta inlägg och fortsatte med livet, hopplöst trånande efter ytterligare en spelstation i min samling.

Sommaren 2023

Jag sitter i min lägenhet, med ögonen fortfarande fastklistrade på skärmen. Jag har nyss bevittnat en annons på Ebay. Och hjärnan går på högvarv.

I flera år har jag, under långa dagar och sena nätter, surfat på sagda världsvida loppmarknad och dräglat över otaliga enheter som ligger ute. De sålde självklart slut på två-röda-noll-komma-nix efter att de släppts till försäljning (egentligen ett par timmar, men det lät mer dramatiskt med det ordvalet) och redan samma vecka dök de upp på Ebay för dubbla priset. En siffra som skulle komma att öka exponentiellt (y=kx+m, någon?) i takt med varje år som passerade. Det har till och med gått så långt att vissa (visserligen fortfarande inplastade) exemplar betingar prislappar på strax över 60 000 kronor. Solklart nivåer som jag i nuläget aldrig ens skulle överväga att börja varken tänka, eller sikta, på. Lägg till tredubbelt så mycket och du har en kontantinsats. Yeah… Jag har också under perioden som förflutit sedan den där dagen 2014 gått från fattig student till aningen mindre fattig arbetare (och även om jag inte ackumulerat summan för en bindande summa för att köpa en bostadsrätt ännu) har jag, tack vare den förändringen, också börjat få en nätt samling konsoler. Men oavsett vilka som införskaffats, så har denna har alltid stått som kronjuvelen, det yttersta målet; den heliga graalen. När den införskaffas kan jag sluta samla. Då kan jag anse mig mätt.

 Men då den alltid är utom räckhåll, prissatt högre än vad en konsol; en leksak, bör kosta, har jag aldrig oroat mig för att jag en dag ska lägga suget på hyllan, logga ut från Ebay, ge upp jakten… Samtidigt har jag också känt att man kanske borde spara upp för att få tag på något som bara kommer stiga i värde, innan det blir alldeles för sent eller man sätter siktet på billigare ting. Och sedan man lyckade säkra återkommande disponibel inkomst är ju den tanken, om än fortfarande aningen skrämmande givet hur mycket flås vi pratar om, inte längre omöjlig. Utmanande. Men inte omöjlig. Med det i åtanke jobbade jag vidare, tog en övertid där övertid fanns, hoppade att vara ute varje helg och höll mig till bara ett par öl per Onsdagspub (vi kör förresten Onsdagspub på jobbet på snudd på veckobasis, det är underbart). Och helt plötsligt (jag får det att låta som det gick fort, men vi pratar månader här) så hade jag en liten summa över på kontot som man antingen kunde riva sönder i duschen, eller lägga på något.

Och det tog ju inte lång tid innan jag bestämde mig vad detta ”något” skulle vara. Nu gällde det bara att hitta en kandidat som passade mina kriterier. Då dessa är extremt limiterade och släpptes tillsammans med vissa tillbehör inkluderade (bland annat en kamera som annars såldes separat) samt i en mycket vacker box, nöjer jag mig inte med enbart konsolen. Jag ska ha rubbet komplett i ett paket. Kosta vad det kosta vill. Tja, kosta vad det kosta vill, and then some. Jag har dammsugit Tradera men där är de snudd på osynliga (tror jag sett tre under lika många år och detta var på den tiden då man inte hade alla ören i världen), men på Ebay finns det ett större lager. Visserligen i varierande skick och omfattning, men också till mer eller mindre motbjudande ockerpriser. Nu på senare månader har sökningen intensifierats till den milda grad att hela min sökhistorik bestod av slagningar på maskinen. Så pass så att ett meddelande från Amerika landande i inkorgen. Ett erbjudande om att få köpa en till aningen lägre pris. 

900 dollar. I runda slängar runt 9000 svenska smackers. Den var komplett (om än öppnad och lite skamfilad i kanterna); med både tillbehör samt inre och yttre låda. Men den skulle i så fall hela vägen från Amerika och utöver en redan kvävande prislapp tillkom däröver importkostnader. Totalt skulle den kosta mig 14 000 att få hem. Det är en hel månadslön för en del, en helvetes massa Snickers, åtta fulla tankar i dagens bensinpris, och hälften av vad jag betalade för min dator (som än idag tickar på som en klocka, thank you very much). Men fortfarande ett ”kap” i förhållande till vad andra kostar. Klicket gjorde månget mindre ont än hålet i plånboken det lämnade, men det var det värt. 

Ni kan bortse från kontrollen bredvid, den har införskaffats tidigare, men jag inte inte låta bli att inte återförena den med sin mästare.

Drygt en månad senare ligger den på sängen, med utmanande, hungrigt törstande öga, redo att öppna upp. Nu inser jag att det kan hända att minderåriga läser detta, så ska sluta med erotika-metaforerna… Men i korthet - i all sin prakt. Och även om jag inte fick ta dess oskuld i och med penetreringen av det skyddande plasthöljet, hade jag snudd på andnöd när jag öppnade upp dess svarta attachéväska. Där låg den, klädd i ”originalgrå” skrud (såklart menad att hylla Sonys förstfödde, skuren i samma färg, på dennes tjugo-årsdag), inbäddad i ett omslutande frigolit-liknande material. Efter alla dessa år. Det kändes lätt overkligt när jag inte bara såg, men också tog upp och höll den i famnen. Att dra fingrarna över dess undre del (draperad i klassiska symbolerna) och se nummerbrickan med egna ögon. Enhet 11498 utav de totala 12 300. Ingen hiskelig lågmilare, men ska sanningen fram så bryr jag mig inte om låga nummer. Bara att det är ett nummer. 

Enhet 11498/12300.

Jag sa tidigare att den även inkluderar vissa tillbehör som annars säljs separat. Dessa är främst en kamera (såklart i samma gråa nyans som resten av paketet) och ett stativ (det som ni sett på alla reklambilder men som man aldrig införskaffat själv). Det gör såklart att det hela känns mer komplett och då även kameran fortfarande är inplastad, pirrar det härligt i magen. Det känns dock som stativets fästen, som är av gummi, kan slitas rätt fort om man ska ta av det i tid och otid. Så får nog hålla fingrarna borta där. Försöka, i alla fall… Utöver det kan jag ju också försöka läsa manualerna. Alla är på japanska och då min förmåga att kommunicera på språket som talas i vad som internationellt refereras till som The Land of the Rising Sun är… aningen bristande, nöjer jag mig med att enbart titta på bilderna).

Att det dessutom är kvar och helt på japanska, tilltalar min nördighet och känsla för "autenthicity" på ett sätt jag inte kan sätta fingret på.

Egentligen skulle jag kunna sluta skriva här. Det är trots allt bortsett från det yttre skalet, ingen speciell enhet. Det är en vanlig basmodell av Playstation 4 och då den är baserad på lanseringsmodellerna, som i gamer-mun fått smeknamnet ”jetplanet” (som i att den lätt dammade igen och därmed var tvungen att jobba övertid), finns det inga förbättringar kontra en vanlig modell. Modellnumret för just denna enhet är CUH-1100A A20, vilket hintar om att den först och främst är en tidig, men också japansk, modell. Faktum är att det känns extra speciellt då Playstation (som allmänt känt) är japanskt. Och i enlighet med moderna tider sitter det också ett universellt nätaggregat i den. Således kan man enkelt köra den utan konverterare i våra svenska uttag. Trots att det både står 100 volt på konsolen och att den enbart får användas i Japan (Kalla mig Blom, local bad boy). Skämt åsido, det underlättar rejält då de sedan PS3 använder samma PSU världen över (för om man kopplar in en som är strypt till 100 volt i ett 240 volts uttag… Well, då blir det lätt svedda popcorn av den). Vidare kan man också ställa in hur man vill att X och O-knapparna ska fungera. Som standard i Japan så bekräftar man inte med X, utan med cirkeln. Och backar med tidigare nämnda underknapp. Personligen tycker jag det är lite av charmen, dock krävs det lite omställning då man är van vid motsatsen. Men för de som vill kan man ställa in så att den fungerar (i alla fall i menyerna) som ”vanligt”. Och utöver att varningstexten som man ser varje gång den startar är på japanska, kan man också ställa in systemspråket till vad som önskas. Så den går att förstå precis som en svensksåld.

 

Såklart var jag tvungen att klä den i ett passande tema även på insidan. 

Don't like change? Change. 

Möt Mr. Miyagi.

 

Känner att det är så dags att börja avrunda här. Planen är att någon gång få upp en display-hylla där jag ska ställa upp den, komplett med kontrollen, för allmän beskådan. Är jag riktigt nitisk ska jag nog specialbeställa en glaskub som får skydda den från damm. Jag kan också komplettera med den extra kontroll jag fick tag på för två år sedan, och när jag införskaffat headsetet (som kommer separat, något jag inte ännu fått tag på), kan jag se mig klar med den här setpiencen, rariteten, kronjuvelen, i samlingen.

Som jag sagt tidigare så skiljer sig kontrollen som hängde med konsolen från den som såldes separat på det viset att touch-plattan pryds av symbolerna på denna, medan den separata rockar de normala punkt-texturen. Ända nackdelen här är att den medföljande kontrollen är rätt sliten. Men den kommer nog enbart stå på display ändå.

I ögonfallande.

 

Men på frågan om den får markera slutet på samlandet – vi får väl se... 

Playstation 4 Pro "Testing Kit" - DUH-T7200AA

Plötsligt händer det, som Triss uttrycker det (även om det i det fallet är snudd på aldrig sker, men I digress). Ytterligare en dyrgrip har landat i samlingen och även om det ”bara” är ytterligare en test-enhet, är skrytfaktorn något högre. Det gäller nämligen en Playstation 4. Pro. På samma sätt som när jag kom över mitt PS2 Tool (en maskin jag trodde jag skulle få vänta en evighet, om inte mer, på) så kom jag över denna innan jag ens sett de på Ebay (i alla fall i större utsträckning).

På ytan ser den inte mycket ut för världen och är identisk med en massproducerad PS4 Pro. Det är först när man graciöst vänder på den som de externa skillnaderna framträder.

Det gäller alltså modellen med betäckning DUH-7200A, Testing Kit (for Playstation 4) och då direkt till den intressanta delen; vad skiljer sig denna från en normal, avsedd-för-att-krängas-över-disk-variant av PS4? Tja, ska sanningen fram så är jag lite osäker. Det ligger ju tämligen till såhär; dessa är ju inte avsedda för att i slutändan hamna hos gemene gamer då de tillhör tillverkaren av konsolen, i detta fall Sony. Men då studior och tillverkare går i graven eller då en konsolgeneration är till ända produktionsmässigt tenderar de att, istället för att hamna på soptippen, slinka ned i väskor tillhörande medarbetare och sedan inte allt för sällan hamna på Eaby där de auktioneras av till obscena priser. Således händer det sig också att information om dessa, tack vare ett intressedrivet community, läcker ut. Redo för oss lika intresserade att hugga in på. Dock, i detta fall, gäller det vare sig inte en studio, eller utvecklare, som gått i konkurs eller en generation som helt gått över till nästa (inte helt i alla fall), utan vi befinner oss med denna maskin i en fortfarande aktiv generation. Detta leder till att det, enligt mina efterforskningar, inte finns lika mycket info. Och då den just fortfarande är aktiv kan jag liksom inte strosa upp, knacka på dörren till Sony-huset och snällt fråga vad en maskin jag egentligen inte ska ha i handen, men ändå har i handen, innehåller. 

Det stör mig en aning att order "TEST" inte är inristat på konsolen (som vissa PS3 Slim-testenheter), inte ens printat på den. Istället är det en lapp på baksidan som antyder att mjukvaran på insidan inte alls fungerar med marknadens normala maskiner.

Men jag har grävt lite, och precis som med Playstation 3-motsvarigheterna så rör det sig snarare om skillnader i mjukvaran, än hårdvaran. Baserat på en vanlig PS4 Pro kommer denna laddad med speciellt firmwire som, utöver att kunna nästan allt som en vanlig PS4 kan göra, även har möjligheter att hålla koll på vad som körs. Och med det menar jag loggar där man kan se vart koden kraschar, inställningar för att se hur spelet beter sig med mindre RAM än vad som faktiskt finns i maskinen, hur det skulle gå om man knappt har tillräckligt mycket plats på hårddisken, etc. etc. Felsöker, med andra ord. Isolerar buggar (debugging, därifrån dessa enheter fått sitt namn) och får det att fungera innan man skickar masterdisken till godkännande och pressning för att sedan hamna på hyllorna. Följaktligen är den inte lika häftig som… säg Tool-varianten av PS3 (DECR-1000/1400A) eller DUH-D1000 (Dev-kittet för PS4 Pro, https://www.psdevwiki.com/ps4/images/9/9d/DUH-D1000AA_-_front_lateral.png), men fortfarande av minst lika hög holy grail-status som allt annat ej avsett för marknaden för en hopplös nörd som jag själv.

Så, här har vi de uppenbara skillnaderna. Extra möjligheter at testa spel/appar samt översiktlig information om systemet i fråga.

Skillnaden mellan detta och en PS3-testmaskin är att det krävs en aktiv licens för att kunna använda framför allt anslutningen till DevNet (plattform som registrerade utvecklare kan använda under utveckling av spel, bland annat förhandsuppladdingar och granskningar av Playstation Store). Som synbart är denna utgången (och ingenting jag direkt kan fråga om en förnyelse på).

Kanske tycks lite skralt att redan ha kommit till sista stycket och avslutet givet maskins relevans, men då jag, som tidigare sagt, inte har alltför mycket info om denna (för att det inte finns så mycket info om denna), känner jag att vidare babbel bara skulle bli bukfylla. På frågan om vad jag ska ha denna till och vad jag ska göra med den är svaret detsamma som tidigare; njuta av det faktum att jag innehar något synnerligen exklusivt, ibland koppla upp och stirra på det lätt skiljande gränssnittet eller, när jag har plats, ställa upp de i det där utställningsskåpet jag pratat om i tid och otid. 

x

Playstation 4 20th Anniversary Controller

Kanske kan kännas lite snålt att slänga upp ett helt inlägg centrerat kring en, givet vad det annars bloggas om här (wow, när hörde jag det uttrycket senast), rätt enkel mojäng – en simpel handkontroll. Men efter att ha slängt ett rätt ordentligt ögonkast i den mentala spegeln som är mina konstanta funderingar på vad jag ska skriva härnäst och hur det ska framföras, insåg jag att jag på sistone loggat ungefär lika många skrivartimmar som gånger jag faktiskt tagit initiativet att omsätta sagda idéer till print. Och då jag också omsatt lite gröna papperslappar på Tradera, har två nya tillskott tillkommit i samlingen. Det andra kommer få sitt eget inlägg (som också kommer vara lite mer utförligare än detta babblade) inom kort, men undertiden kan vi ju kika på… Kontrollen till konsolen som jag anser vara min samlings kommande kronjuvel – Playstation 4 20th Anniversary Edition.

 

På samma sätt som vägen till mitt inköp av CUH-7116B, så börjar det även denna gång med en kontroll (med betäckning CUH-ZCT1E ) till enheten, istället för enheten själv. Men det också i linje med min filosofi kring samlandet - dessa åtråvärda dyrgripar ska inte bara bestå av konsolen och kontrollen, utan dubbla kontroller och helst (om jag själv får bestämma) tillhörande headset. Klart är det roligt att inkassera i princip allt på en gång, men då förtas lite av jaktens sötma. Så, nog med babbel, nu till dosan. Jag var införstådd i att (och trodde i ärlighetens namn att om jag skulle komma över en extra kontroll, så skulle den komma i detta utförande) en kontroll då skulle komma som den var; inslagen i lite emballage. Inte i tillhörande kartong. Dock motsatt till mina uppfattningar att sådana enbart fanns på amerikanska Ebay och där med prislappar som överstiger ett mindre lands BNP (cirka 1500-2000 kronor), snubblade jag över en aktion häromdagen på en med kartong.

 

Startpris på 300 kronor var nog för att lägga den i minneslistan och kvarten innan hammaren föll bänkade jag mig för vad jag trodde skulle bli en minst sagt intensiv slutlig budgivning. Men trevligt nog så krävdes det bara 15 kronor mer för att den skulle bli min och givet att det dessutom var fri frakt – måste jag nog konstatera att detta var det närmaste ”kap” jag kommit hittills. Att en kontroll som med låda (och i någorlunda samma skick) drar upp emot och ibland över 1000 kronor, hamnade hos mig för 315 kr (halva priset på en normal massproducerad Dualshock 4), är galet. Och detta då den mestadels ska användas till att vänta i en låda på resten av tillbehören. För som jag sa tidigare ”nu behöver jag bara maskinen också.” 

Trots att den är öppnad  känns det det mer komplett då den kom med sin originallåda.

Draperad i den första maskinens gråa rock och vars öga skimrar i dess karaktäristiska nyanser, kan jag inte vänta på att ställa upp den på display.  

Ser exakt ut som originalet. 

Det som skiljer den här (för den kom också som separat kontroll) från den som inkluderades tillsammans med konsolen, är prickarna på touchplattan. Frontbrickan på kontrollerna som kom packade med enheten pryddes av knapp-symbolerna. 

Såhär ska PS5:an se ut

Det är ingen hemlighet att jag, så fort den visades upp officiellt, var väldigt snabb med att totalt skjuta designen av Playstation 5 i sank. Klumpig, stor, amatörmässig är adjektiven som poppar upp på näthinnan varje gång jag ser en bild av den högteknologiska marshmallowen. Det är också därför som faktumet att den är slutsåld och säkerligen inte kommer att finnas tillgänglig för allmänt köp förrän sent våren nästa år inte alls bekommer mig. Not one bit, no sir. Det är under förutsättning att Sony inte magi-duk-avtäcker denna skapelse.

 

Hemmapulad av Reddit-användaren whattheefth är detta koncept inget annat än min våta dröm - Hur PS5:an skulle se ut i PS2-skrud. Jag älskar designen av Playstation 2 och kommer hålla den, i sin rektangulära enkelhet, som tidernas snyggaste konsol tills det att fan byter av. Så digga detta – mattsvart konsol. Snävt skurna kanter. Pianosvart mittskena. Ena sidan kryddad med min största svaghet med limiterade konsoler – dess unika nummer, mot PS2-blå bakgrund och symbol för förlagans föregångares 30-årsdag (som visserligen ligger runt 4 år in i framtiden, men what the hatthylla?). Ren erotik.

 

Sedan kontrollen – Samma nyanser, undantaget ljusdioden som angränsar touchplattan. Tänk er hur den, i en intensivt lila till blå toning, sensuellt slingar sig utmed kontrollens slanka kropp, redo att pulsera i takt med hjärtslagen. How’s that for Dualsense?

 

Att sedan lägga in samma slinga mellan kragarna på båda sidor om den polerade kurvan ner till loggan i botten, samt en ny variant av det snyggaste PS4-temat någonsin, omarbetat för att passa PS5:ans gränssnitt… Om allt detta blir verklighet. Om någon hos Sony inte bara ser, utan också omsätter denna mjukporr i hård, fysiskt kännbar erotik. Då kommer jag kasta mig över en förhandsbokning.

Playstation 3 ”TEST” - DECHA00A

Jag går mer eller mindre konstant och tänker (eller drömmer) om en samling bestående av samtlig utvecklingsutrustning som Sony använt under Playstations, i skrivande stund, kvartssekelslånga historia. Men då digitalt gröna papperslappar inte kommer i överflöd från månad till månad och då de få av dessa ej-menade-för-allmänheten-maskiner kostar en del när de besöker Ebay, står inte inköpen som spön i backen.

Det största och mest framträdande skvallret om att det är en test-enhet är just hinten från vilken den fått sitt inofficiella namn.

Men trots det så består internethistoriken till stor del av besök på sagda sida och sökningar i stil med ”Playstation debugging”, ”Sony debugging” och ”Playstation DTL”. Fönstershoppa är ju en så länge gratis och vem vet, plötsligt händer det (som Triss så friskt för sig med)? Så för ett tag sedan, då jag dräglade över ett gäng debug- (”test”)enheter, fick jag syn på en kandidat som, givet mina kriterier för en testmaskin, såg rätt lovande ut. Sagt och gjort; i torsdags hämtade jag, förväntansfull och hög på någon form av nördendorfin, ut den från postombudet.

Vad skiljer då denna från en normal Playstation 3? Utöver att, likt den japanska lanseringsmodellen CECHA001, besitta både grafikkrets och processor från föregångarens Emotion Engine (EE) (den europeiska har bara grafikkretsen), har den tyvärr inte värre hårdvara än den normala (till skillnad från Tool-enheten, som med sina 512 Mb är dubbelt bestyckad kontra Svensson-diton). Men viss skillnad finnes; den är regionsfri ur lådan, strippad på möjligheten att spela Bluray-filmer (detta då en av debug-inställningarna tillåter att du stänger av kopieringsskyddet för inspelning) och är kapabel till att spela upp samtliga format som Playstation-spel skeppats på (minus Vita-kort och UMD-diskar); PS1, PS2-CD (blå), DVD (silver), Dubbeldvd (guld) och, givetvis, PS3-spel. Sen tillkommer även det som är dess kall; möjligheten att köra osignerad kod i form av utvecklingsbyggen och tidiga versioner av spel innan dessa masterpatchats (det vill säga, går att köra på retail-konsoler). Så är du ute efter en allsmäktig maskin som kan tugga i sig i stort sett varje Playstation-spel från jordens alla hörn utan att bångstyrigt lägga armarna i kors och titta åt andra hållet, så är detta något av en kruka guld vid regnbågens slut.

Total tillfredsställelse är då maskinen är dekorerad med lappar och taggar.

Som namnet test antyder, så erbjuder denna en uppsjö av inställningar och parametrar för utvecklare att skruva på. Nu har jag inte gått igenom alla, men manipulering av hårddiskutrymme, byte av funktion för cirkel-knappen (för att tvinga exempelvis japanska spel att backa ur på sagda ring istället för X), möjligheten att fejka Playstation Plus-medlemskap, lyfta sparfilers koppling till användarkonton och andra testspecifika detaljer såsom dumpning av material, inställningar av onlinefunktionalitet och undantagshanterare (exception handler) är vad som bjuds. Men, då jag inte är en utvecklare kommer jag troligen inte ha så stor användning av dessa (och kommer jag över spel från en annan region kan jag kopiera dessa och spela på min ”befriade” Slim).

Utan det som dragit mig till just denna är dess historia. Jag vill inte ha nya, inplastade enheter som kommer kompletta i lådan och som aldrig använts. Inte alls, no sir. Utan använda, luggslitna maskiner som inte bara är tapetserade med lappar, utan som kanske även innehåller spår av dess förra ägare? Ett dokument som följer med köpet, en anekdot, eller rent utav… säg, en signatur på konsolen i fråga?

Anledningen till att dessa nu hittat ut utanför studios är för att de inte längre används. Men enligt denna sticker så drog den här fortfarande plogen så sent som i Juli 2015.

Och även fast det hade varit trevligt om den prytts av Rockstar North-loggan (då min PS2 testenhet kommer från Rockstar och då jag sett DECHA00A-enheter från detta heliga helgongäng), är denna tyvärr inte lika ball. Men den kommer från en tillverkare och har både en tagg OCH filer kvar på hårddisken. Sistnämnda är nog det mest åtråvärda bland samlare av dessa; att hitta ett testkitt innehållandes tidiga byggen av spel, utvecklingsmaterial eller till och med en prototyp av ett spel som, av någon anledning, aldrig släpptes, är den våtaste av drömmar.

Denna "Debugging Station" (som de egentligen heter) är numer property of me. Det här klistermärket är halva anledningen till att det blev just denna maskin och väger upp för minst hälften av prislappen.

Min maskin har två spel installerade. Men det är varken Half-Life 3 eller Eight Days, utan två tillsynes helt vanliga byggen av F1 2014 och GRID Autosport. Det kan (och är något jag hoppas på) vara debug-varianter av i princip helt färdigställda spel. Om man ser till datumet då F1 2014 installerades (17/9, mer än en månad innan det släpptes), tror jag att det kan röra sig om ett testbuild strax innan release och kanske, bara kanske, har en debug-meny någonstans. Utöver det finns även användarprofiler från utvecklarna kvar, men inga sparfiler eller liknande. Och för den skarptänkte, vilken är utvecklaren av ovan nämnda lir? Just det, Codemasters. Denna enhet var en gång i tiden ”property of Codemasters Software” (fun fact; innan jag fick tag på min Rockstar PS2:a tittade jag på en med samma asset-tag).

Sida vid sida med sitt retail-syskon är de rätt söta tillsammans. Känns fortfarande lite overkligt att jag äntligen har en testenhet av den första varianten av PS3 (dessa enheter är för övrigt 12 år gamla). Och fungerar fortfarande.

Med allt detta babbel avklarat har jag alltså utökat min samling med en lite mer åtråvärd pjäs. Nu saknas bara referensverktyget DECR-1400A så kan jag börja anse mig klar med PS3-samlingen (är inte intresserad av testvarianten på 40 GB-diton DECH-J00A eller så överdrivet i Slim-upplagorna). 

Playstation 4 Pro ”500 Million Limited Edition” - CUH-7116B

Blev äntligen med jobb för drygt två veckor sedan. Medan jag satt och ångestade över den sista tentan som står mellan mig och min examen i Data- och Systemvetenskap, kände jag för en paus. Gick in på Facebook för att se vad som pågick i cyberspace, då jag råkade snubbla över en annons från en rätt så etablerad återförsäljare av elektronik och spel. Måndagen efter fick jag ett samtal, hade tydligen fångat deras intresse vid första anblick. Två dagar senare var jag på intervju. Direkt efter hemkomst från sagda intervju fick jag ett samtal från nissen jag snackat med under sagda intervju och två dagar senare, klockan 09:00, skrev jag kontrakt. Känns fortfarande overkligt.

Inte för att det direkt har att göra med vad detta inlägg handlar om, men kände ändå för att berätta om det. Men, nu till ämnet i fråga. Det var i förra fredagskväll som jag surfade Tradera, som vanligt i PS4-kategorin. Och low and behold, nog fanns det några intressanta kandidater. Nog för att det till och från dyker upp några av de heligare gralarna, men då ofta till ockerpriser att likställa med vad man får betala för en halvrummare i andra hand. Den här gången var priset, däremot, aningen lägre. Och medan det fortfarande är pengar vi snackar, kände jag att det var schysst i förhållande till vad det var. Så två minuter senare fick jag bekräftelsen på att jag köpt en Playstation 4 Pro CHU-7116B, eller som den är mer känd som:

500 Million Limited Edition.

Att bära hem det här ekipaget från ombudet var ingen lek (det vägde totalt 7,5 kilo). Luckily hade jag en bil att tillgå. 

Den är begagnad, men säljaren var minst sagt pedantisk när det kom till packningen och allt fanns med. Till och med i originalkartongen den kom i när den såldes. Den finns inte kvar. Bara den blåa kartongen.

Ihopsnickrad för att uppmärksamma den enorma milstolpen Sony nyligen lyckades med; att kränga 500 miljoner konsoler sedan starten 1994. Detta innefattar Playstation 1, Playstation 2, PSP, Playstation 3, PS Vita, PS TV (remember that thing?) och Playstation 4 och är en av de vackraste konsolerna jag någonsin har sett. I linje med Playstations profilblåa nyans och det som karaktäriserar fenomenet, är maskinen klädd i en genomskinlig plastskrud som inte bara bär tecken på exklusivitet, utan även låter dig se insidan av kalaset.

Lådan är genomskinlig och det är ett härligt skrovligt yttre som låter dig skönja den faktiska konsolen inuti.

Och till och med konsolen är instoppad i ett mjukt, sammetsliknande tyg.

Medan det i grunden är en vanlig PS4 Pro sett till komponenter, huserar den här en markant större hårddisk (2 TB), stödfötter på undersidan i form av Playstations symbolerna och en liten, liten hint om hur exklusiv den är; en avlång guldremsa pryder det nedre högra hörnet, där konsolens nummer står ingraverat, följt av /50 000… Min är konsol 28542.

Enhet 28542/50000.

Den måste ses för att uppskattas till fullo. Nu står den tyvärr inte så perfekt i min hylla, så därför tog jag ut den för beundran. Och ja, gamla bettan står i bakgrunden och ser på. Och även om den nya är den som nu används, har originalet ett skinn som är så ur denna värld snyggt.

Kompanjerat denna är ett headset i samma nyans, något som visserligen såldes separat, men som följde med i paketet. Det får allt att kännas mer komplett och lägg även till att jag lyckades få tag på ytterligare en handkontroll (som också är draperad i det blåa silket). Så, som jag sa när jag fick den; ”nu behöver jag bara konsolen.” Nu har jag konsolen, headsetet och en extra handkontroll. Med andra ord, så komplett som det bara går.

Playstation SCPH-1002

Den här gången är det inte någon exklusiv, ej-för-civila-marknaden, vanföreställt snordyr utvecklings- eller testmaskin som droppat ned genom brevlådan. Utan en helt vanlig Svensson-enhet – Playstation.

Modellnamnet är SCPH-1002 och om du, liksom jag, har lite koll på vad som översiktligt skiljer versionerna åt (och för den delen känner till min mani för lanseringsmodeller), kryper nog ett litet leende fram just nu. Om du svingar åt det hållet, det vill säga… Och om du inte vet – SCPH-1002 är modellen som släpptes här i Europa den 29 september 1995. Det är, sett till antal släppta revisioner globalt, den tredje i ordningen. Den första (SCPH-1000) och den andra (SPCH-1001) var den japanska respektive den amerikanska. Men nog om det introducerade förhistoriska snacket, vad är det som gör just den här till the one?

Den har blivit lite solbränd på ålderns höst. Men det är tillåtet när man som elektronisk produkt närapå fyller 25.

Den tredje av totalt 30 modeller (inklusive PS One) är speciell på många sätt – allt från ljudet till antal anslutningar är annorlunda i jämförelse med senare upplagor och vid första anblick är det baksidan som tjänar som ID-kort. Du har utöver ström och AV-ut, även möjlighet att plugga in ljud och bild separat (något som togs bort i samtliga efterföljare och som gör denna modell attraktiv för nördar eller de som helt enkelt vill ha större kontroll över ljudet). Maskinen har i initierad gamer-mun ofta benämnts enbart som Playstation Audiophile, vilket är en hint mot ljudkortet och att speciellt basen är märkbart bättre än i senare versioner.

Här har vi alltså den största läckan vad gäller modellen. Det är denna uppsättning anslutningar du vill ha om du är samlare.

Den andra kosmetiska skillnaden är inte exklusiv till den här modellen, men permanent borta från och med SCPH-9002 – den parallella I/O-porten. En av Playstations mest omdebatterade anslutningar. Vad är det för något? Vad kopplar man in? Den var inte till någon större nytta för gemene man (förutom, teoretiskt, en skrivare). Det närmsta vi allmänna kom var Gameshark eller Actionreplay (vilket enklast kan förklaras som ”fusktilbehör” som gjorde att man kunde manipulera spel) samt Gamers Movie Card (en tillsats som gjorde det möjligt att spela VCD-skivor i maskinen utan att behöva införskaffa den enda konsolen som hade den funktionen inbyggd – SCPH-5903).

Den mest mytomspunna kontakten i Playstations historia. Eller en av dem.

Jag kan fortsätta att prata om tekniska aspekter eller att påtala att den här modellen har över 750 komponenter medan de tre sista (SCPH-100-103) hade betydligt mindre (ärligt talat vet jag inte hur många de innehöll, men givet storleken så måste det ha varit mycket mindre). 

Handkontrollen (SCPH-1080) är inte heller den som vi är vana vid idag. Den verkligen ser likadan ut eller vibrerar när man smeker den ömt eller djuriskt ger den allt man har att ge. Utsidan saknar, jämfört med Dualshock-kontrollerna, styrspakar och handkontrollens storlek är även mindre. Ska man vara petig så är detta inte originalkontrollen, även om det var den som kom paketerad med samtliga av dessa enheter som vi pratar om här. Den absolut första (SCPH-1010) släpptes bara i Japan och har kortare handtag. I korta drag så är den cool att ha, men inte särskilt smidig (då den snabbt byttes ut mot Dualshock-varianten som hade spakar); många spel förlitar sig nämligen på att du har dessa spakar att styra med och även om det i vissa fall går att styra med riktningsknapparna, slår ju inget en ordentlig spak.

En europeisk originalkontroll utav två som följde med paketet. Måste erkänna, det är en viss skillnad att spela med en sådan här om man är van vid Dualshocken, eller för den delen, vilken modern handkontroll som helst.

Jag fick faktiskt inte bara en, utan två, handkontroller med den här enheten och trots att de i första hand är tänkta som utställningsexemplar, vill jag kunna plocka ned dem och köra. Och då en av X-knapparna har förlorat lite av sin spänts (switchen under själva knappen klickar inte på samma sätt längre) är det rätt uppenbart vilken som kommer bli min somewhat daily-driver.

Jag märker att jag börjar vandra iväg i snacket om kontrollerna, utan att ha nämnt vibrationen. Och därför ska jag ta den korta versionen. Den korta versionen är att handkontrollerna inte innehåller någon form av vibration alls (likt Playstation 3’s lanseringskontroll, SIXAXIS). Stendött. Stiff. Slak. Och så är det med det.

Bonus – jag fick även med ett minneskort (för det här var på den tiden då interna minnen såsom hårddiskar, bara var sånt som nördar eller NASA hade råd och sysslade med). Och vanligtvis brukar dessa vara tomma (i min begränsade erfarenhet). Men det här hade faktiskt lite. Det ända jag känner igen är en sparfil från James Bond 007 Tomorrow Never Dies, spelet baserat på filmen med samma namn (som, sammanträffande nog, var den första Bond-rullen jag såg). Resten är helt främmande för mig. Och därför måste jag ta reda på vad det är. Har jag tur så är det något obskyrt program (moddingscenen för första Playstation är rätt stor) och beroende på vad det är (kommer jag inte på något sätt att dumpa innehållet på kortet till PC så lär funderingarna förbli just funderingar) kanske jag kan göra något ballt med det.

Portabelt USB-minne anno 1995. With data on disk.

In conclusion, jag är otroligt nöjd över att äntligen ha en fullt fungerande, genuin originalmodell av konsolen som, hade det inte varit för just den och en idé sprungen från Mr. Ken Kutaragi, inte lagt grunden till Playstation som varumärke, identitet och rörelse. Nu återstår bara de två debuggenheterna(DTL-H110X/DTL-H120X), Net Yaroze (DTL-H300X) och kanske just Video-CD-maskinen (5903) innan jag kan kalla min PS1-samling komplett.

Vad kan jag göra med mina utvecklingskitt?

Att samla enkom för samlandets skull är en sak och det är mitt främsta argument för att snudd på dagligen drägla över diverse utvecklingskitt på Ebay. Nog för att jag kan ställa upp de framför mig och mysa åt det faktum att de ett - har tillhört etablerade studios och använts för att utveckla spel jag själv avnjutit och två – inte var menade att hamna hemma hos mig. Men vad kan jag, som privatperson, göra med dem?

Xbox 360 XDK:

Det ena av mina två utvecklingsenheter (som jag sagt tidigare så är det skillnad på utvecklingskitt och testenheter; testenheter är till för att testa färdiga builds (som ännu inte blivit masterpatchade, alltså körbara på retail-maskiner) för att se om det finns några fel i koden och utvecklingskitten är där det händer. Där det skapas och legender föds). Med det sagt gå vi direkt på mitt första kitt – Xbox 360 Development Kit.

Nu hävdar jag inte att jag är expert (för det är jag inte), men word on the wire kombinerat med lite nördkunskap har gett mig lite kött på benen. Jag kan utveckla spel. På sätt och vis. Då jag även fått tag på programvaran som länkar samman kittet med min dator, kan jag föra över filer till och från enheten. Vill jag skriva exekverbar kod (på svenska – utveckla) så måste jag även ha en kopia av Microsoft Visual Studio. Vilket jag inte har i nuläget. Får jag tag på en sådan kan jag skriva små program eller applikationer (efter att ha lärt mig C++). Så som det ser ut nu kan jag mest beundra den eller spela digitala versioner sprungna ur uppslitna ISO-filer.

Menyn som ploppar upp efter att den symboliska start-loggan försvunnit. Varje gång jag ser den ilar en pirrade känsla av välbehag nedför ryggraden och jag tackar kontakter för att jag kom över den här.

Vad jag menar med det är att jag kan kopiera ett 360-spel från skiva, extrahera ISO:n och sen patcha spelets startfil, .xex (kan jämföras med Windows .exe eller Macs .pkg), som jag sedan för över till rätt mapp. Och om jag gjort allt rätt – kan starta från enhetens utvecklarmeny. Men mappstrukturen är ett rent lapptäcke och processen för att kopiera/extrahera/patcha 360-spel för att köra de helt digitalt är vad jag vet inte den… mest vita. Moving on.

PS2 Tool:

För det första kan jag inte göra någonting med min enhet (annat än att använda den som dörrstopp) innan jag städar ur den, ser till att alla kablar finns och kopplar in den. Men anta att jag någon gång lyckas med det och att den fungerar – ja, då måste jag lära mig Linux. Jag ska vara ärlig, jag har inte stenkoll på exakt hur det fungerar under huven här. Men då den också har en PS2 inbyggd kan du köra i gång ett spel och via Linux-delen, se aktiviteten i realtid (och, om jag förstått det rätt, köra vissa debugging-inställningar).

Tyvärr kan jag inte bjuda på någon screenshot av verktyget i aktion - men det är rätt fint att titta på, right?

Men som sagt, det jag kan göra är att göra i ordning den för att kunna starta upp och se om den ens fungerar.