Saker som man blir glad av

Jag kan direkt erkänna att jag för tillfället inte är på det bästa humöret. Ni som läste mitt inlägg "Det är jobbigt att växa upp" märkte det säkert och är också medvetna om vad jag tycker om arbetslöshetens glamorösa värld. Jag vet inte om arbetsförmedlingen avsiktligen har skickat mig vidare till en jobbcoach efter tre månaders inskrivning för att kunna "hjälpa" andra som fortfarande har mindre än tre månader kvar till nästa steg, eller om det skulle se ut på samma sätt om jobbsituationen skulle ha sett annorlunda ut... Oavsett så har jag nu hamnat på Ingeus, som till skillnad från arbetsförmedlingen inte förmedlar depression snarare än jobb. Ingeus är istället ett ställe där man på daglig basis går på seminarier där man får värdefulla tips från coacher och andra i samma situation, samtidigt som man kan få en personlig jobbcoach som bollplank. Till skillnad från arbetsförmedlingen så är det mer diskussion snarare än diktatur.

Även fast jag har hamnat i en liten depression så håller jag modet uppe. Något som jag är rätt bra på och som verkligen satts på prov nu på senare dar, är att uppskatta de små saker som förgyller tillvaron. Något som jag förevigade med min kamera i fredags. Innan jag fortsätter så har jag tänkt såhär. Jag älskar svartvita bilder dels för att de är  stilistiskt vackra men också för att de illustrerar sinneslaget som jag för tillfället befinner mg i. Men saker som gör en glad brukar ju inte lyftas fram i form av svartvitt utan i just färg. See for yourself.

Enkelt men mysigt. Ett exempel på citatet "blir man glad av lite har man mycket att vara glad åt".

Jag passerar den här rabatten praktiskt taget varje dag varannan vecka, men har aldrig riktigt stannat upp och tittat närmare på den. Men när jag väl gjorde det insåg jag att man inte riktigt behöver överdrivet Thailand-exotiska blommor för att höja humöret. Klart det höjs mer om blommorna är fler, men det här är nog för att gå längre än till bussen.

Livets dryck, fast ändå inte.

För er som undrar, även fast det förfaller rätt logiskt, så är muggarna på bordet av den typ som vanligtvis används vid konsumtionen av ambitionen, peppet, bensinen, glädjedrycken, humörboostaren eller "anledningen", på kontoret - med andra ord känt som kaffe. Visserligen kan man släcka sitt koffeinbegär med hjälp av te också (som fungerar precis lika bra) men kaffe fungerar bäst när man är på språng. Att kaffet på Ingeus finns i flera olika sorter och till skillnad från valfri automat, är gott, är en sak. Men att det är gratis är inte heller fel (tekniskt sett är kaffet inte gratis. Andreas anser bara det eftersom han inte börjat betala skatt ännu. Egentligen betalas kaffet som Ingeus serverar av skattebetalarna.) Synd bara att kaffekannan inte var med på bild då den också hade färglagts även om det hade varit svårt eftersom den är svart...

Affären jag vill hamna i.

På vägen ut sprang jag förbi affären där jag vill se mig själv någon gång i framtiden, nämligen Akademibokhandeln. För er som nu rynkar förvånat på ögonbrynen kan jag avslöja att jag inte avser att lägga ner mina författardrömmar efter tre år på författarlinjen, utan fortsätta. Jag vandrade faktiskt in under lunchen i torsdags och frotterade mig med böcker av alla dess slag. Allt från deckare (min personliga favorit) till självbiografier. Något som jag också kom på mig själv med att göra vara att ytterst kritiskt bedöma omslagen. Mötley Crües biografi "The Dirt" tycker jag har hysteriskt snyggt omslag. Sen hittade jag ett som pryddes av en gitarrkropp. Inuti ett svartvitt ansikte. Direkt började tankarna spekulera om handlingen, tills ögonen oberoende av tankarna flyttades längre ner. "Romantiskt. Sensuellt och erotiskt." Erotisk litteratur minsann... Bortsett från den hittade jag ex antal böcker som jag ville ha men stoppade mig själv med hänsyn till att jag redan har ex antal böcker att läsa och att jag måste läsa klart Röd Storm innan jag ens tänker tanken att köpa nya.

En förmodad förskoleklass på promenad genom betongens Solna.

Varför jag blir glad av att se en energisk hop med ungar på andra sidan gatan? Jo, för det första så märkte jag dem direkt efter att jag lämnat köpcentrumet. Precis då jag ska ta klivet ut i strömmen som slingrade sig förbi klipps min väg av nio små illlbattingar som jag nätt och jämt inte snubblar på. Sen tänker jag inte mer på dem utan knatar iväg till bussen. Sen kommer ligan gående på andra sidan gatan och det är då jag får världens nostalgirus. Jag kommer själv ihåg när jag jag som ung, oförstörd och smått galen yngling gick på dagis. Förskolan Båten i Vaxholm tillsammans med mina barndomsvänner. När vi var ute på promenad (precis som ungarna ovan) och fascinerades av allt som pågick runt omkring oss. Jag kommer speciellt ihåg min egen fascination av sopbilar in action. Fråga mig inte varför... Att åka buss var också extremt exotiskt vill jag minnas, liksom turerna till Täby Centrum på lördagarna. För att inte glömma godispåsen tillsammans med Disneydags klockan 18:00..., Ah, minnen... Men åter till nuet. Att åka buss är inte längre jättekul, jag använder längre turer till att sova vilket är jätteskönt. Att sova på bussen som liten hade man inte tid med, o nej. Då skulle man istället titta på allt utanför fönstret (och fick man inte sitta vid fönstret då blev det världskrig). Idag dimper man bara ner och struntar i om man hamnar vid fönstret eller inte. Det är dock skönt att luta sig mot fönstret och somna..., speciellt om man åker buss efter 22:00. Barndomen ger dock plats för mer än bara bussturer. Man hade på den tiden inga större bekymmer, det värsta var om man inte skulle hinna till Disneydags eller missa Bolibompa.

Men utöver det var det inga större bekymmer. Man var glad större delen av tiden förutom då man inte fick som man ville. Vilket hände..., vid närmare eftertanke..., ganska ofta... Jag ska inte dra upp problemen vi ungdomar (läs unga vuxna för maximal formalitet) kan ha idag eftersom det här inlägget när allt kommer omkring koncentrerar sig på glädje. Problemen får vänta eller helt försvinna om ni frågar mig. "I'd kill to be five and a half again."

Behöver jag egentligen säga mer? Jag refererar till Coca Colas egen slogan "Enjoy "

Jag ska avrunda min lilla tur till och från Ingeus med att ytterligare en gång förkunna min kärlek till världens godaste godis, nämligen Snickers. Jag knaprar det hela tiden. Så fort jag ser en kaka och har mer än sju kronor i fickan slår jag till. Där har vi svaret till varför småmynt finns. Det är hundra procent logiskt gott folk! Gud skapade det faktum att småmynt skulle bli över från större köp så att de kunde öronmärkas för Snickers! Den dagen den här gudagåvan kommer i enkilos förpackningar... Dräggel...

Uppdateringen som inte direkt fixade problemet.

Jag vet inte när spelet The Simpsons: Tapped Out slutade fungera, men det var ett tag sedan och definitivt inte till min fördel. Men idag hittade jag en uppdatering som jag 'trodde' skulle fixa problemet.

Första gången jag har sett något sådant...

"Det är jobbigt att växa upp"

Det har nu gått exakt 1 år, 5 månader och 10 dagar sedan jag juridiskt ansågs vuxen. Det var ganska häftigt att komma in på krogen efter att halvkaxigt ha visat upp sitt ID, och vet att man fick vara där. Men med 18-årsdagen kom också en hel del ansvar. Men trots detta så var det inte särskilt jobbigt, eller läbbigt att numer vara vuxen. Man hade ju en skola att gå till, ett hem att komma hem till och vänner som fanns överallt runt omkring en. Det har nu gått 3 månader och 7 dagar sedan jag tog studenten och vuxenlivet börjar på allvar. Visserligen är det skönt att inte behöva hålla koll på läxor och sådant som hör skolan till, men samtidigt är det också jobbigt. För att inte säga, jävligt jobbigt...

För när man stod där två, tre veckor innan avslutningen kändes det bara ballt. Att äntligen med stort Ä få komma ut i riktiga livet. Slippa skolan, läxorna och proven. Att istället få börja jobba och förutom att tjäna lite mer pengar än studiebidraget också få arbetslivserfarenhet och börja fylla på mitt aningen tomma CV. Sen när man inte jobbade skulle vännerna komma på delad första plats med familjen. Vi skulle umgås, andas för varandra och... Leva livet helt enkelt. Det var det jag tänkte mig i alla fall.

Sen började "orosmolnen" glida in på den soliga himlen och lägga sig emellan mig och mina kanske något fantasibaserade framtidsutsikter. Man fick sakta med säkert höra från olika håll att kompisarna börjat söka sig vidare till universiteten. Inget fel med det, livet går vidare och gymnasiet är inte den slutliga utbildningen. Men det verkliga "nedslaget" kom väl när man fick reda på var de skulle plugga någonstans. Linköping! Umeå! Uppsala! Jag vet inte om jag är den enda som kände så här där och då, men så här gick i alla fall tankarna. Okej, de kommer att försvinna efter sommaren, men sommaren är lång och på den sista maj är fortfarande våren som bestämmer. Alltså så hade vi mer än tre månader framför oss. Tre månader som skulle spenderas på bästa möjliga sätt.

Och bortsett från vissa sommarjobb så blev det så också. Hade man tråkigt så slog man bara en signal (eller sms eftersom vi lever på 2000-talet) till de man precis innan studentflaken lovat att man skulle hålla kontakten livet ut. Och mycket riktigt så nappade de också, och sen var rastlösheten som bortblåst. Ja, vi kan väl börja med alla turer till Ängsan, kubbspel där vissa "nybörjarturer" fick mig att erkänna mig besegrad, gungbrädan som man bara var tvungen att prova, och sist men inte minst - Rönningesjön var inte så kall som jag först trodde, bara man doppar huvudet så... Eller då jag äntligen fick ihop större delen av gänget och gick och såg Chernobyl Diaries (som var över förväntan), och då föreslog (direkt efter filmen) att vi skulle åka till Tjernobyl, att ingen ville följa med förutom en. I wounder why...

Kort sagt, living large 2.0, typ. Det blev också ex antal turer till Stockholm och Kungsträdgården närmare bestämt. Jag säger Max, vad säger ni då? He he, jag har nog aldrig suttit i två och en halv timme på en snabbmatsrestaurang och snackat istället för att äta. Det var trevligt, minst sagt. Men den här Living Large 2.0 började i takt med att Augusti närmade sig minska, och en kväll blev det extra påtagligt. Vi huserade den kvällen någonstans mellan Djurgårdsbron och Tekniska Högskolan, och hade minst lika trevligt som innan. Men när klockan började vandra började vi också prata om vad vi skulle göra härnäst. Vissa skulle jobba (mig själv inkluderad) och andra plugga - utanför Stockholm. Jag måste erkänna, det kändes väldigt motigt när jag fick reda på att just då var mest troligt den sista gången vi sågs på fyra år. Åtminstone såhär spontant och hastigt. Som det borde vara. det visade sig sen också att de andra som skulle plugga någon annanstans började flytta hemifrån.

Självklart kommer jag att höra av mig och hålla kontakten med de som far, och eftersom min morfar bor ett stenkast utanför linköping och jag snart har körkort kommer jag att hälsa på då tillfälle ges. Tack gud att inte alla lämnar Stockholm för omvärlden, utan att några stannar. Så helt ensam blir man inte. Och när allt kommer omkring så kan man planera in träffar som inte krockar med jobb eller plugg.

Men jag då? Nu har jag pratat mycket om vad mina vänner ska göra men inte så mycket mer än att jag ska jobba. Jag ska fortsätta  med körkortet som sagt, börja jobba (vilket är lättare sagt än gjort). Jag ska börja min praktik om lite drygt två veckor vilket jag tycker är jätteskönt. Att få börja jobba, tjäna en slant och slippa hemmets fyra väggar som nu börjar snurra... Känns det som. Utöver det ska jag även fortsätta med min bok som jag skriver och försöka få den utgiven. Så jag är inte sysslolös i alla fall även om det för tillfället utan jobb kan tyckas så. Jag kommer ihåg att jag sa "det hade varit lättare att plugga en termin till, bara för att behålla rutinen. But nothing's really that simple though, is it? Nope, jag ska fixa det här.

Jag har också pratat väldigt mycket om min... ska vi kalla det "separationsångest" från mina vänner som dragit, med mina föräldrar. Min mamma tror jag börjar tröttna på det och har börjat inte argumentera tillbaks, men få mig på andra tankar. Till dig, mamma, säger jag såhär:

Jag vet att det är den råa verkligheten som biter, och att alla går igenom det här. Men, jag har sysslor som jag pysslar med, snart börjar praktiken och körandet tar upp en hel del tankeverksamhet. Vännerna är inte borta för alltid, bara en liten evighet... Jag har inte förlorat dem utan bara hamnat i en period då de är borta på daglig basis ett par år. Det är en period som jag genomgår och som jag i sinom tid kommer ur. Get used to it. Och rätta mig om jag har fel, men är det inte föräldrarnas uppgift att stötta sina barn då de behöver det?

Men å andra sidan är hon också förstående, tillsammans med min pappa. De har själva sagt att de kände ungefär likadant då de var i min ålder men att denna "sorg" inte varar för alltid. Precis som jag själv resonerar. Och till er som nu sitter på andra platser i landet och läser detta - jag saknar er så in i bomben från att ha umgåtts med er dagligen och längtar efter den dagen då ni tar er examen. Som tur är var jag faktiskt i skolan i förr igår tillsammans med mitt team som stannade, och träffade några gamla lärare. Det var skönt att se dem igen även fast det bara gått fyra månader sedan sist och... Att gå i samma korridorer som då... Det kändes som förr.

Och igår var min Wingman, Nattis förbi och jag delgav också mina tankar med honom. Han höll med och tyckte att det är som en övernatt omställning. Från att ha alla tillsammans. Till att stå ensam. (Förstå den episka formuleringen, det var inte bokstavligt talat, snarare principen.

Så, jag är nu 19 och anses som vuxen i allra högsta grad. Men när man just kommit ut i det riktiga livet, utan säkerheten om att man kan gå till skolan i morgon, utan hela arsenalen av älskvärda vänner som är ett samtal iväg från en träff, känns det inte så ballt längre... Det är då jag tänker såhär. Jag träffar vännerna på hemmaplan och håller kontakten med dem som flytt. Flykten varar inte för evigt och det är med er alla i tankarna som jag lever för att dö en annan dag. "Ain't no mountain hgh enough" skulel passa bra här. You get busy living. Or get busy dying. That's damn right...

Ni som finns hemma - ni finns vid min sida och jag vid eran. Ni som flytt - ni finns vid min sida och jag finns vid eran. En extra rad till er som pluggar någon annanstans - jag saknar er.
Hemma eller borta - vi andas för varandra.

Good times <3. Jag saknar och älskar det här stället, och saknar personerna som jag delade den kärleken med.

"Minnen"

Igår chockade  jag kroppen och tog en promenad. Visserligen inte den längsta med ändå, en promenad. Även fast jag har dokumenterat Vaxholm mer än en gång fick kameran följa med den här gången också. Jag började med att knalla genom skogen som jag i unga dagar spenderade ofantligt mycket tid i. Med andra ord så håller den skogen många minnen. Framför allt idrottslektionerna i mellanstadiet då orienteringen var lagd i de områdena. Även fast skogen inte är så extremt stor så kunde jag den som i egen ficka och tyckte det var extremt häftigt att skryta med möjligheten att kunna gå hem mitt i lektionen (mitt hus låg..., ligger, granne med träden).

Jag tog en sidoväg som till slut ledde in på huvudstigen och det var då minnena började komma tillbaka. Huvudstigen, eller den mest trafikerade leden på den tiden, går över något som en gång i tiden var en bäck och har således två "broar". Dessa var egentligen inte broar som sådana utan snarare två halvt hemmasnickrade hopkok bestående av två stockar och grenar (?). Redan då (runt 2005-6) så började "bro" nummer två sjunga på sista versen.

Betyder inte mycket för det ovana ögat, men de som en gång gick stråket vet vilken stock det här är - och då reagerar över att det här är allt som är kvar. 

Inte riktigt, det finns ytterligare en del kvar:

But that's about it.

Jag fortsatte över fotbollsplanen som då det begav sig var grusad, men nu såg det mer ut som en övergiven gräsmatta där gruset börjat bryta igenom den gröna barriären. Jag önskar jag kunde säga annat om målen, men de såg inte heller ut att vara direkt underhållna. Lite rostiga och med cementklumpar som höll nätet någorlunda på plats. Glöm mål som vi känner till det, här hade vi bara ett nät som hängde lika rakt som stolparna... Jag fortsatte genom skogen och tog vägen förbi träkojeområdet där man i unga dagar gjorde allt för att komma över en träkoja som man själv inte byggt. Men det höll inte några längre stunder. Men "på den tiden" fanns det mer än en trädkoja som man kunde ta över och hävda vara sin egen. Många kojor som idag mer eller mindre är borta. Vissa finns kvar, fast inte lika intakta som då. Jag passerade en som såg ut att ha haft sina glansdagar och bestämde mig för att ta mig en närmare titt. Ingången bestod av en minimal cirkel som kanske mätte en halvmeter i diameter. Jag tvekade att krypa in, och tänkte tillbaka. Då man inte ens tänkte "kommer jag ut igen?" utan bara kröp in. Men men, jag antar att man var ung och (tillräckligt) galen för att göra det då.

På andra sidan skogen tar kyrkgården vid, som varje vaxholmare vet. Endast ett staket av vanligt villa-typ skiljer skogen åt från de dödas sista viloplats. Jag följde stigen och vandrade ner i minneslunden. Ägnade mormor en tanke och undrade om hon satt och tittade ner på mig då.

Jag fortsatte mot vår familjegrav för att se om farfar var pratglad. Det var han inte. Men istället för att gå hem igen slog jag mig ner framför stenen och började fundera på de som gått vidare till nästa liv. Reflekterade över att jag aldrig han träffa min farmor och att farfar när allt kommer omkring gick bort alldeles för tidigt. Jag kan fortfarande minnas den där februarimorgonen... Men å andra sidan minns jag också alla stunder vi hade tillsammans..., och framför allt vad han betydde för Vaxholm. Förutom att han kunde allt om allt så har han också guidat kungaparet genom gatorna. Beror på hur man ser det, men inte illa.

Eller då jag, efter hans bortgång, skrev för skoltidningen och skulle skriva om Ytterby gruva. Och bortsett från Terbium och Yttrium så fick jag också reda på att sammaställaren inte var vem som helst utan Carl Hugo Blom. Ingen mindre än min egen farfar. Ni kan nog tänka er att det blev en solklar källa till artikeln. Förutom att sammanställa information om Ytterby Gruva så har han hållit i allehanda evenemang som man förknippar med Vaxholm. Skärgårdsmarknaden exempelvis (som faktiskt äger rum på lördag här i Vaxholm. Titta förbi!) Och allt eftersom åren gick började även far min, alltså farfars son kronologiskt sett, hjälpa till med både skärgårdsmarknaden och mindsommarfirandet på lägret. Far och son sida vid sida. Typ. Och efter att farfar försvann så har pappa tagit över stafettpinnen. Sen vet jag inte om jag kommer ta över eftersom mitt intresse för organisering av evenemang som dessa inte är det största. Men vi har andra, mer familjära traditioner som jag ska föra vidare för att inte tala om släktnamnet. Kanske går tillbaka till att stava Karl med  C, efter min faders old man... Och jag tror inte att farfar inte har rullat tummarna för att få sin "In memory"-tavla nere på Hembygds Gården.

Farfar, var du tvungen att lämna denna värld så tidigt. Kunde du inte ha stannat åtminstone 20-30 år till?

 Och sen, sist av allt, skulle nog farfars kunskaper i bland annat historia ha kommit väl till pass i plugget. Då hade jag inte ens övervägt Wikipedia... Visserligen så är min morfar ett levande uppslagsverk, men det skadar inte att ha två sådana i familjen.

"Gårdagens" upptåg

När jag skrev det första inlägget så påpekade jag att meningen med denna blogg var att jag skulle fokusera mer på mitt "normala" liv. Och att posta inlägg klockan, vad är klockan... - 00:29, är knappast normaltid för bloggning. Men men, är man uppe sent så är man. Och kommer inspirationen klockan nu så gör den och om datorn är påslagen så kan man lika gärna slänga ut det på internet direkt istället för att klottra ner i en anteckningsbok som ändå mest troligt ändå kommer glömmas bort. 

I dag, eller igår rättare sagt, spenderade jag dagen på ängen bakom Ängsholmsbadet tillsammans med ett par vänner. Sen vi tog studenten har vi träffats alldeles för lite var vi alla överens om, och bortsett från ett biobesök där jag själv var en av initiativtagarna, har vi inte träffats mycket. Så därför var det extra roligt då jag häromdagen fick ett sms som kallade till möte. När jag packade ner matsäcken i morse kom jag också på tanken att ta med badbyxorna som ditills bara nyttjats en gång (dagen innan). Så de fick följa med och tacka gud för det. Efter att ha suttit på två varma bussar och sen kliva av på en extremt kvalmig hållplats kändes tanken om ett dopp inte alltför avlägsen. Jag fortsatte till den avtalade platsen och slog mig ner vid Ängsans "klassiska" lägereld som jag har sett tänd mer än en gång, och väntade. Det gick några minuter utan att varken den ena eller den andra kom knallandes bakom buskarna som dolde ingången. Då ringde telefonen och sekunden senare var jag själv på väg samma väg som jag kommit. Det visade sig att jag inte varit ensam som jag först trodde utan att mina vänner, istället för att komma dit där jag var, hade slagit läger på andra sidan. 

Vi satte i gång och spelade kubb under solens blygsamma strålar och självsäker som man var tänkte jag vinnande tankar. Men skrattar bäst som skrattar sist. En av mina motspelare och hennes "nybörjartur" besegrade mig tre gånger... I rad! Men jag deppar inte för det. Du vet hur bra jag sjunger, och jag kan gärna framföra ska vi säga Lions Sleeps Tonight som hämnd. Efter kubben tryckte vi i oss vår lunch samtidigt som vi diskuterade bilkörning, uppkörning, halkbana och annat som rör ungdomar i körkortsåldern. När smörgåsarna var borta, kaffet uppdrucket och pastan omsatt i blodomloppet var det dags att bryta mot "regeln" som alla småbarnsföräldrar alltid kör med - nämligen att bada direkt efter maten. Medan jag simmade runt i Rönningesjön kom jag på att jag lider av det egenutnämnda "Hajen syndromet", vilket innebär att jag alltid börjar tänka på filmen Hajen varje gång jag badar i djupt, halvgrumligt vatten. Trots att jag aldrig sett filmen...

Efter simturen var det dags för ytterligare ett parti kubb, vilket faktiskt föll lite bättre ut än föregångarna. Kanske eftersom jag spelade tillsammans med kodnamn "nybörjartur". Men vi tröttnade på det och efter att ha vinkat av en i sällskapet fortsatte vi bort mot en lekplats i närheten. Vi intog den och skulle testa allt, jag kan garantera att vi dels fick några förskräckta blickar från knattarna som huserade där. Kan tänka mig det, tre enligt dem enorma tonåringar som invaderar deras territorium. Det tyckte i alla fall jag var läskigt när jag var mindre. Vi fortsatte med att påpeka hur läskigt vi tyckte vissa klätterställningar var när vi var små, men som vi idag besteg med lätthet. Är det ett tecken på att vi blivit mognare med åldern?

Well, nu kanske jag ska ta och tänka på refrängen. Klockan har undertiden jag suttit och klottrat hunnit bli tio över ett. Ingen normal människa är uppe vid det klockslaget, åtminstone inte en vanlig torsdag.

Inte direkt en bild tagen idag men den får duga. Natur och vatten fanns med  idag
vilket får bli koppling nog. 

 

Introduktion

Ja, en introduktion kanske skulle passa bra här.

 Eftersom systemet är vid första anblick, enligt mig, aningen osmidigt har jag inte fått i gång allting än. Till exempel om mig, sidor, länkar, delningar och mycket mer. Men allt eftersom jag upptäcker mer och mer så kommer saker och ting fyllas på.

Andreas var namnet men går också under ex antal smeknamn. Adde, Chadde, Chadd3, Handyman, Handy Andy och Andy. Förstnämnda har förföljt mig, om man får uttrycka det så, sen jag spenderade dagarna hos min dagmamma medan sista blev något som en klasskompis slängde ur sig under en diskussion sista året i gymnasiet. Chadde och framför allt Chadd3 härstammar från spelens värld i vilken jag spenderar kristligt mycket av min lediga tid. Jag är alltså en spelnörd av episka mått (för att slänga sig med geekspråk) men har, trots allt, också andra mer "normala-människor-som-har-ett-liv" lika intressen. Fotografering är ett av dem och en av anledningarna till att jag startat denna blogg. En kanal där jag kan lägga upp mina bilder så att de når ut till en bredare publik än min familj, och framför allt inte stannar som ettor och nollor på hårddisken.

Mitt andra stora intresse, och som jag drömmer om kunna livnära mig på en vacker dag, är skriverier. Jag har sen början på gymnasiets sista år jobbat på ett manus som nu är klart och som jag skickat in till allehanda förlag i förhoppning om att det en dag ska stå på en bokhylla i en bokhandel.

Om man ska knyta ihop säcken till det första inlägget då, som jag sa så kommer bloggen ju mer tid som förflyter att uppdaterats och nu i början konstrueras. En bild som slutligt avslöjar vem jag är - det tar vi en annan gång.

Aired: Söndagen den 22: a juli 2012, klockan 22:17.