Playstation 2 SCPH-39000 AQ

…eller ”fyndet” som i slutändan kostade lika mycket som den normala gjorde när den släpptes i Sverige.

Till en början var et senaste tillskottet i samlingen inte ens något som stod på listan över de mest efterlysta (och således inget jag höll utkik efter), utan snarare ett förslag som damp ned under en utav mina otaliga promenader på den världsvida digitala loppmarknaden. Men givet exemplarets skick och omfång beträffande inkluderade tillbehör, iförhållande till vad de frågade efter, tog det inte särskilt lång tid innan jag hade blivit en konsol rikare.

Do you remember the care-free, lazy afternoons in front of the tv without a thought of worries? Pepperridge Farm remembers.

 

Och jag måste säga att det inte heller tog särskilt lång tid att få paketet skickat från den stigande solens land. Två arbetsdagar för att vara exakt. Yes, jag fick ett bekräftelsemail tidigt på morgonen den 12;e juli om att paketet var på väg, och runt elva på förmiddagen på måndagen efter damp en notis ned om att DHL hade levererat paketet till ombudet cirka 10 minuter ifrån mig. För att sätta det i perspektiv så har det alltså gått snabbare att skicka hela vägen från Asien till Sverige än vad det i genomsnitt tar för Postnord att transportera något tre och en halv mil norrut från Stockholm. Inte illa pinkat för ett kast på 1150 mil.

Det finns en del skråmor och märken på den, men de syns knappt när den den står på plats.

Men trots att Postnord just blivit slaget på fingrarna av någon som verkligen drar snabbare än sin skugga för all framtid, gick tankarna på att detta kanske skulle sluta som ett utav mina bättre kap i stöpet redan innan den släpptes ut från tullen. För även om tidigare paket blivit slumpmässigt utvalda för förtullning, tar nog kostnaden för denna priset. Timingen är nästan komisk, hemmahörande i någon 80-/90-tals sitcom-parodi; på måndagen vaknar jag av att jag fått ett mail från DHL, som nonchalant förkunnar att för att mitt paket ska släppas från sagda myndighet, så behövs en tullavgift betalas. Gäspande misstänker jag några hundralappar som max, men får all form av skönhetssömn pulvriserad effektivare än en skrikande metall-väckarklocka sekunden irisen landar på specifikationen; 1 421 kronor. Visserligen långt ifrån den värsta import-leveranskostanden jag råkat ut för (den heliga PS4-graalen kostade mig inte mindre än 5 uppåtstöms-simmande fiskar att få hem från staterna), men inte direkt något jag hade haft i beräkningen. Du kan lägga till en fyrahundring på den och du får vad jag betalade för själva paketet. Så siffran för att få hem detta ”fynd” beståendes av en specialutgåva av en PS2 komplett i kartong, landade på ungefär vad lappen under dess normala variant visade när man, en gång i tiden, stod och trånade efter den på BR Leksaker.

Nu när jag skrivit åtminstone ett och halvt stycke längre än som är nödvändigt för att introducera, finns det då något speciellt som lockar med denna? Extremt begränsad upplaga? Skrikig tatuering ovanpå kostymen? Möjligheten att beställa det bästa från 70-talet direkt via konsolen? Tyvärr inte något utav de ovan, utan denna utgåva (tillsammans med Silver och Sakura-rosa) är något som Sony 2003 släppte för att uppmärksamma 50 miljoner sålda Playstation-enheter (precis som den extremt sällsynta PS1:an för 10 miljoner och den också ganska sällsynta PS4:an för 500 miljoner) och färgerna spelar på allt ifrån årstider, element och vilken färg vi under 00-talet hade på vår tv- och stereoutrustning.

Ett tecken på att det är en 3000-modell är att FireWire-kontakten fortfarande sitter kvar bredvid USB-portarna (denna togs bort i och med 5000-serien, som också flyttade in IR-sensorn här sittandes i porten för kontrollen, i konsolen.

Sakura Pink ska alltså symbolisera våren (vilket jag helt köper; den japanska våren är inget annat än rosa) och jag måste erkänna att ju mer jag tittar på den, desto mer sugen blir jag på göra kanske ytterligare ett ”fynd”. Den här, som namnet antyder, är tänkt att återspegla klarheten i vatten och den silvriga ska alltså matcha silvret i tv-hörnan. Jag är ju en hängiven anhängare av specialutgåvor av det mer stilrena slaget och särskilt de som anspelar på något speciellt (och då inte enbart på ett spel eller spelserie), något som jag tycker har förekommit mindre och mindre på sistone och något jag innerligt hoppas rådas bot på att det i år faktiskt är 30 år sedan Playstation föddes (hint, hint, Sony, 30-årsutgåva av PS5 när?). Så det finns inte mycket mer att säga om den här egentligen, annat än att det också såldes ett passande ställ och minneskort i samband med lanseringen för 21 år sedan. Dock ingenting som kom med denna variant.

Att lådan är lika stor som original-kartongen ger mig både en inre tillfredsställelse och idén om att skaffa displaylådor för att skydda dem mot både damm och slitage. 

Sneak-peek på både hyllan där de ska stå och ungefärlig komposition.

Vad jag vill se i Hogwarts Legacy 2

And now to something completely different (alltså inte ett inlägg tillägnat en konsol, who woud’a thunk it?)

Har på sistone lirat en hel del Hogwarts Legacy (mycket tack vare sommaruppdateringen som just släpptes) och även om jag redan investerat runt 80 timmar i det under min första genomspelning, gav detta blodad tand. Så efter vad som just nu är närmare 10 timmar i skorna på en rödtott till Ravenclaw, har mina tankar börjat spira på vad jag skulle vilja se i den, i princip bekräftade, uppföljaren; Hogwarts Legacy 2.

Mer betoning på RPG och konsekvenser

Något som ofta brukar gå hand i hand när det kommer till RPG, är möjligheten att kunna specialisera sin karaktär i allehanda sk. träd, som respektive syftar till hur skicklig man blir inom exempelvis egenskaper såsom karisma, styrka, observanthet (hittade ingen bättre översättning till perception) och smidighet. Allt eftersom man går upp i nivå kan man lägga poängen på respektive träd för att förfina sina färdigheter. Andra handen i detta är också då man står och pratar, ofta får möjligheten att välja olika svar som mer eller mindre knyter an till dessa egenskaper. Mest framträdande in om just tal är… inser nu att det inte finns någon poäng med att jag i detalj förklarar hur rollspel inom gamingen fungerar utan att det tar upp onödiga rader. Så vi fortsätter. 

Saken är den att det i fallet Hogwarts Legacy sällan ges något större spelrum för val av respons. Undantaget val som ger mer trivial information om det du ska göra eller om karaktärer involverade, kvarstår egentligen två val; ett positivt och negativt. Vanligtvis kan ju respektive svar antingen falla i god- eller ond jord beroende på vad din konversationspartner anser om saken i fråga. Och ja, även här kan man få ett hurrande medhåll eller ett något suspekt grymtande med stänk av bestörthet. Båda dessa är borta i och med nästa val av svar och diskussionens slut förändras inte nämnvärt oavsett vilka vägar du tagit. Jag skulle helt enkelt vilja se att om man antingen inte får reda på mer information beroende på ens svar eller, exempelvis, om man är helt för att lära ut de oförlåtliga förbannelserna under lektionstid, kan få vissa ögon på sig eller att en del elever och lärare vänder ryggen till när man kommer i korridoren. Ännu ett plus om sådant här sprider sig (kom igen, det är en skola, viskningar sprider sig lika bra som ludd växer på ett mjölkpaket i ett kylskåp som inte öppnats på två månader) och att ens rykte företräder en. För att summera min ståndpunkt kan man titta på vilket RPG som helst där ens val (och att man då också får möjligheten att välja på mer än en tumme upp eller ner) ger konsekvenser. Något som då kan tillämpas i min andra önskan…

Jag hade som sagt sett lite mer än ja och nej när det kommer till valbara svar. Och att diskussionen hade vikt sig efter valet.

Kompisar och komplicerad kärlek

”Romancing” är inget nytt när det kommer till spel. I allt ifrån The Sims till Persona har man kunnat uttrycka sin attraktion (eller brist på) för andra tvåbenta och är också något som, med hjälp av ett ryktes-moralsystem (glömde att ta det i förra partiet; att ens handlingars konsekvenser antingen bidrar till en trevlig (eller fruktad) bild av dig), kan få den där som i smyg spanat på dig, att kliva fram och lite genant fråga om du vill följa med som dennes plus ett till Yule-balen. Så vi pratar dejter, promenader under molnens ljus, tätt-bredvid-varandra-stående högst uppe i Astronomitornet och kanske även, i det lite äldre årskurserna, visst utnyttjande av Room for Requirement… 

Men innan man knallar runt i korridorerna hållandes i handen, kan man ju börja med att bli vänner. Och medan vänskap redan finns i Legacy så är det enligt mig inget att direkt hänga i granen när man är klar med varje polares upptåg. Vitt jag vet så dyker de inte ens upp i korridorerna post-game eller i ens commonroom (som för övrigt både är spöklikt tomt och oförskämt underanvänt). Och jämför man med hur det ser ut i källmaterialet så är ju två teman i berättelsen just vänskap och samarbete. Och innan jag börjar låta allt för politiskt korrekt så känner jag spontant att sammanhållningen eleverna emellan i detta fall är en missad chans. Det finns så mycket potential här; sitta och plugga tillsammans i commonrommet (kanske även där stöta på andra som ger dig ambient quests bestående av att svara på en fråga om läxan, hämta en viss attiralj, magisk pryl eller hjälpa till att göra av med en förhäxad pinal…), ta en prommenad till Hogsmeade tillsammans, knäcka en Butterbeer eller Firewhiskey på The Three Broomsticks, eller rekrytera hjälp inför ett uppdrag (tänk dig kompanjon-systemet från Fallout 4). Skulle vilja se att relationer kan, som en invävning till moral-systemet ovan, gå åt olika håll beroende på hur man beter sig. Så vänner kan komma och gå, samt de man verkligen bryr sig om bestå. Det finns säkerligen mycket att gräva upp här, men jag nöjer mig hittills.

Husdjur

“Students may also bring an owl OR a cat OR a toad”

Det är inget fel med faunan i Hogwarts Legacy. Även den rumsrena sidan stoltserar med ett helt okej urval (jag använder okej då jag inte sett allt för många paddor hoppa fram inför folksamlingar och passivt besvikna husöverhuvuden), då både ugglor och katter är ett vanligt inslag. Dock kan jag inte låta bli att fundera på en liten detalj; avsaknaden av den konstanta oron över att ens egen trofasta följeslagare kryper ner i kitteln under Professor Sharps lektion, eller försöker flyga iväg med en fet katt i klorna, men som på grund av sin vikt inte ens kan lyfta och istället flaxar vilt i takt med skratten från ringen som bildats runt om. 

Jag vill alltså kunna ha mitt eget (hus)djur, komplett med namn och personlighet (jag tänker antingen ett system likt det du använder för att skapa din karaktär eller ett Sims-liknande där man kan skulptera efter eget tycke och smak) och då få välja mellan uggla, katt eller padda. Jag tycker att det skulle tillföra extremt mycket och göra inlevelsen så mycket bättre av att ha en anledning att kliva upp till Uggletornet annat än för utsikten, eller att ens katt knallade runt i uppehållsrummet (lät konstigt att säga det på svenska) i väntan på att du ska komma tillbaka från dagens upptåg (eller, mest troligt, ligga ihoprullad och sovandes i din säng). Förutom att mata dessa (behöver inte vara så realistiskt som i Red Dead Redemption 2, där en häst kan dö (ser hellre att den hamnar hos Madam Pomfreys föregångare om den får för mycket stryk och då inte kan användas på ett tag), utan mer likt djuren i diverse vivariums) och gosa med dem till och från ser jag också praktiska användningsområden; du kan be din uggla sväva upp för en översikt av området (istället för Revelio) eller att denne kommer flygande med en ugglepost undertill (och inte bara sitter på pinnen bredvid sängen). En katt kan också ta hand om mindre ärenden bestående av att hämta vissa prylar (dock kanske inte växter, med hänsyn till den överhängande sannolikheten att det inte skulle finnas så mycket kvar av den när den kom fram). Och ja, jag vill helst att ens karaktär, som Codsworth i Fallout 4, kan tilltala fyrfotingen med dess givna namn (extra kudos till utvecklarna om de kan implementera detta även vid tilltal av dig själv).

Sure, you can pet them. But they'll never love you like your own would!

Quidditch

Well, duh. Om EA kunde klämma in det i det officiella spelet baserat på första boken, tror jag Portkey också kan göra det här. De kan ju se det kommande Quidditch Chapmions som ett pilotprojekt. Jag vill se uttagningar, matcher, träningsmöjligheter och kanske även ett system där din karaktär kan uttrycka sitt stöd för olika lag utanför Hogwarts, genom allt från vimplar till halsdukar runt nacken och affischer på väggarna. Kanske även gå och se just världsmästerskapen i Quidditch…? 

Studentlivet

Största problemet jag har med själva utbildnings-aspekten är att den egentligen tjänar som inget mer än en tutorial och ingång till gameplay-element. Och ja, ur ett krasst spelperspektiv förstår jag att det krävs och det fungerar ju absolut för att ge inlevelsen för att man faktiskt är en student där för att, som grundidén föreskriver, lära sig mer om den otroliga magi man besitter. Men så fort man är klar med lektionerna och uppgifterna utöver dem (för att lära sig flera formler) så är det i princip klart. School’s out, game over, pack it up och hoppa på Hogwarts Expressen för ännu en sommar med Dursleys… ehhh… förfäder. Om man istället tar minispelen från det uråldriga (men fantastiska) Canis Canem Edit, som innebär att du kan spela om klasserna efter att man klarat av alla. Om man bygger om det så att klasserna dyker upp som ambient quests under olika tider på dygnet (visserligen valbara, för jag kan med säkerhet säga att det kommer finnas de som inte uppskattar ett mer strikt upplägg). De kan också lägga till läxor i form av extra uppgifter såsom de som finns redan nu, kombinerat med eller ersatt av att du måste brygga ett antal brygder, hitta ett sällsynt djur eller plantera si och så många plantor. Eller, svara på frågor om Harry Potter-universumet när du sitter i en Winchester-fåtölj framför brasan i commonroomet, med den urtråkiga, blytunga History of Magic i famnen. Allt detta känner jag inte är ett tvång, utan är något för de som vill och ger i så fall extra XP (och kanske en och annan belöning i form av kläder eller pokaler för insats Outstanding). Mer skola antar jag är slutklämmen här. 

Tänk er att springa fram och tillbaka till lektioner även efter att man klarat av huvudstoryn. Det skulle förstärka känslan av att man faktiskt gick i en skola som handlar om annat än att rädda världen.

Bits and bops

Kofferten vid sängen kan man göra om till en faktisk hållare för sitt inventarium, istället för att man hela tiden måste gå in i menyn för att välja. Det höjer inlevelsen rejält och ännu ett incitament att besöka sitt eget rum som annars står helt oanvänt (jag är seriöst för irriterad för mitt eget bästa på det). Kunna sova där för att fördriva tid utöver alternativet i paus-menyn, lägga till en möjlighet att inte få springa runt mitt i natten (att prefekter går runt i korridorerna på natten och blir du upptäckt är det tillbaka till commonrommet, uppehållsrummet (eller hur vi nu vill benämna det), samt några poäng ifrån ditt elevhem (dessa får gärna läggas till om man hjälper andra eller generellt gör bra ifrån sig, vilket också skulle öppna upp för en mer genomtänkt House Cup). I övrigt, Please sir; kindly remove alla jeffla Merlin-Trials, åtminstone dess krav för att utöka inventarieutrymmet. Lär mig istället Undetectable Extension Charm…

Mera sätt att tjäna magiska mynt; ambient qeusts i form av läxhjälp mot ett sickles. Eller att du kan kränga alla brygder du bryggt, plantor du sått eller saker du fått (eller stulit); för  just nu kan du enbart sälja kläder och utöver små säckar och kistor runt om i världen blir det effektivt ända inkomstkällan. Ett mer robust trading-system likt andra RPG skulle uppskattas, där du kan sälja olika saker utöver just kläder, som jag nämnde ovan. Så du inte behöver öppna varje liten påse för en ökning på 13 till kontot. Kunna ställa om årstider också, med respektive komplett med säsongsbetonade aktiviteter och lov.

Detta är bara några förslag och det jag helst skulle vilja se i uppföljaren, delvis sprungna i det jag tyckte saknades efter första genomspelningen, men som också har förstärkts i och med den nya. 

Playstation 2 SCPH-77003

Aldrig trodde jag att jag aktivt skulle jaga en slim-variant av Playstation 2, än mindre utöka samlingen med en. Men nu står vi här, med både en aning lättare (och mer skrikande) revision av Sonys andrafödde och som många anser vara den största trimningen av en konsol någonsin. För med borttagningen av hårddisk-dockan och utflytten av nätaggregatet försvann en hel del fett och i jämförelse med senare Slim-modeller, så står nog denna som den mest nedklippta i förhållande till sitt original. Men med det också en rätt rejäl designförändring.

Pretty in pink.

Borta är de räfflade sidorna, de stilistiska initialerna och den vridbara loggan på fronten av skivsläden. Detta ger såklart en mindre konsol, och medan en rundad kant nu går ut med sidan där dess mer fyrkantiga föregångare en gång trevat, behålls visserligen designsspråket, men mycket av dess karaktär är borta. Det är delvis därför just Slim-varianten inte skrivits upp på önskelistan hos mig och trots ett antal limiterade utgåvor, inget som min barndoms-slim (som för övrigt gett mig adrenalinskjutsar i sotsvarta Corvetter och introduktionen till den coolaste BMW:n någonsin, samt fått mina föräldrar att kvida då jag och syrran fullständigt ägt scenen i allehanda Singstar) fått sällskap av.

 
Men så slog det mig att en ganska skrikande färgsättning existerar, en som jag känt till under alla dessa år och till och med något som den ännu yngre och fattigare Andreas en gång trånade efter. Men på den tiden hade man knappt något över efter att man lagt den veckoliga Selma Lagerlöf (numer Astrid Lindgren) på godis. Det var knappt att man hade disciplinen att spara upp till begagnade spel, så en konsol var helt enkelt inte ens på kartan.

Så den rosa PS2:an fick kliva vidare. Den som till en början inte ens marknadsfördes som en konsol, utan snarare som ett fashionabelt tillbehör, fick vara. Ja, du hörde rätt; när den visades upp talades det om den som mer av ett tillbehör och ett komplement till en speciell livsstil, än en konsol. Samt användes som medel för att inte kanske locka in flera tjejer (även om den säkerligen gjorde det också) i spelvärlden, men uppmärksamma att den demografin minsann också hade lika flinka snabbare-än-sin-egen-skugga fingrar som pojkarna och kvarteret. Personligen ger jag mig inte in i den diskussionen om jag inte måste utan hävdar att du kan uppskatta spel oavsett om du är dude- eller dudett eller allt däremellan. Men kan samtidigt inte låta bli att dra på smilbanden i just detta fall.

Utannonserad och lanserad med prislapp på runt 2500 kronor strax innan PS3:an gjorde sitt intåg, hamnar denna mitt i 00-talets sockersöta bomullstillvaro. Vi hade allt ifrån rosa Barbies, radios och mobiltelefoner (med obligatoriska påklistrade ädelstenar), till albumomslag till lurviga fronter på anteckningsböcker och toppen av pennor. Så varför inte en spelkonsol… förlåt, ’accessoar’. För trots allt, i linje med eran var den verkligen "(…)  funky, fresh, and fashionable, (…) with a fun new twist.", som Sony uttryckte sig.

She's soo preeee-dy! Den är så iögonfallande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Intensiteten är lite vad jag misstänker att "Automotive" SCPH-3000-versionerna känns att titta på (även om de är lackade annorlunda.

I mina ögon, och det som legitimerat dess plats i samlingen, är det just färgen. Rosa är ballt. Det syns. Det är fräckt. Sött. Och att se denna med egna ögon är lika intensivt som Hampster Dance, Caramelldansen och Rosa Helikopter på samma gång. Sedan hjälper det ju också att kompletta enheter (som med kontroller, minneskort, konsol och låda) kan dra upp emot femtusen på Ebay givet solens position den dagen (högsta jag hittade nyligen var hiskeliga 8000 kronor). Så redan här har jag ”tjänat” på det i och med att jag fick hem min för i runda slängar 2500 kronor.

Oftast är det då den amerikanska modellen som betingar en hel del, eller åtminstone är den vanligast förekommande framför den europeiska. Och skillnaden mellan amerikanska och europeiska ligger i region (till skillnad från den första, som bar inbyggt nätaggregat, är det ett externt sådant på dessa och därmed kan du komplettera med passande spänning beroende på region). Speaking of region…  det som kan bli aningen klämmande är om jag vill stoppa in en NTSC-skiva i den, då dessa nämligen är regionslåsta. Men fram till och med PS3 var det allmän kännedom, så det är egentligen inget att skriva hem om. Vad man däremot kan ta upp (och är något som jag funderat på) är paketeringen. Den ser både annorlunda ut beroende på i vilken del av världen du hittar denna och innehåller dessutom lite olika många tillbehör; amerikanska NTSC har en svart låda, där den rosa konsolen poserar tillsammans med kontrollen under vit text, medan PAL är mer åt andra hållet. En ljusrosa nyans bakom maskinen och dess två kontroller under svart text. Tycker amerikanska är mer kontrasterande och påminner mig om hallonlaktris, medan EU känns mer i linje med insidan och tilltalar mig mer (because rosa). 

Att det europeiska paketet innehåller två kontroller jämfört med det amerikanskas en tilltalar min komplett-noja och då minneskortet också finns i bilden gör den till komplett undantaget manualen.

Valet att enbart inkludera en kontroll för Amerika och inte två är bortom mig och är också därför jag ville ha tag på en PAL. Försöker nämligen i den mån jag kan få tag på två kontroller per konsol då det i min mening gör det mer komplett (samt ser bättre ut med två på en framtida displayhylla). Och då denna kom i princip komplett är det win win för min del. Ända jag var tvungen att införskaffa separat var ett minneskort, som kom ungefär samtidigt och som nu pryder den magiska grinden ovanför första spelarens kontrollkontakt.

Fick lägga till minneskortet då det inte följde med maskinen, men när denna skeppades följde denna oumbärliga, livsviktiga, (och i detta fall minst lika shockrosa) plastbit med (till skillnad från exempelvis den "normala" 50004. 

Men som sagt, bortsett från min och syrrans egna barndomsmaskin och denna så tror jag inte att samlingen kommer kompletteras med så värst många slim-konsoller, just därför att de limiterade utgåvorna inte föll mig i smaken. Men detta är bra för både plånboken och

vinden, då det finns gott om standard-varianter som en dag ska ta plats. Och när väl det kommer, så kommer det vara ytterligare en japansk. 

Playstation 4 ”20th Anniversary Edition” - CUH-1100A

 

Sent 2014

Jag sitter I mitt pojkrum, med ögonen fortfarande fastklistrade på skärmen. Jag har nyss bevittnat videon här ovan för första gången. Och har andnöd. Jag måste ha den.

Men jag har redan en PS4. En vanlig, svart, lanseringsmodell av PS4 som kommer fungera precis likadant som denna och som sedan ett halvår tjänat mig mer än väl. Jag är fortfarande student, hakar mig fram på studiebidrag, betalar en slant för mitt hemmauppehälle och även om jag inte spenderar en halv månadslön på krogen varje helg, simmar jag inte i ett guldgult hav inuti en binge lika grå som konsolen eller duschar i gröna papperslappar. Således hade jag inte 5500 kronor att lägga på denna. Istället skrev jag detta inlägg och fortsatte med livet, hopplöst trånande efter ytterligare en spelstation i min samling.

Sommaren 2023

Jag sitter i min lägenhet, med ögonen fortfarande fastklistrade på skärmen. Jag har nyss bevittnat en annons på Ebay. Och hjärnan går på högvarv.

I flera år har jag, under långa dagar och sena nätter, surfat på sagda världsvida loppmarknad och dräglat över otaliga enheter som ligger ute. De sålde självklart slut på två-röda-noll-komma-nix efter att de släppts till försäljning (egentligen ett par timmar, men det lät mer dramatiskt med det ordvalet) och redan samma vecka dök de upp på Ebay för dubbla priset. En siffra som skulle komma att öka exponentiellt (y=kx+m, någon?) i takt med varje år som passerade. Det har till och med gått så långt att vissa (visserligen fortfarande inplastade) exemplar betingar prislappar på strax över 60 000 kronor. Solklart nivåer som jag i nuläget aldrig ens skulle överväga att börja varken tänka, eller sikta, på. Lägg till tredubbelt så mycket och du har en kontantinsats. Yeah… Jag har också under perioden som förflutit sedan den där dagen 2014 gått från fattig student till aningen mindre fattig arbetare (och även om jag inte ackumulerat summan för en bindande summa för att köpa en bostadsrätt ännu) har jag, tack vare den förändringen, också börjat få en nätt samling konsoler. Men oavsett vilka som införskaffats, så har denna har alltid stått som kronjuvelen, det yttersta målet; den heliga graalen. När den införskaffas kan jag sluta samla. Då kan jag anse mig mätt.

 Men då den alltid är utom räckhåll, prissatt högre än vad en konsol; en leksak, bör kosta, har jag aldrig oroat mig för att jag en dag ska lägga suget på hyllan, logga ut från Ebay, ge upp jakten… Samtidigt har jag också känt att man kanske borde spara upp för att få tag på något som bara kommer stiga i värde, innan det blir alldeles för sent eller man sätter siktet på billigare ting. Och sedan man lyckade säkra återkommande disponibel inkomst är ju den tanken, om än fortfarande aningen skrämmande givet hur mycket flås vi pratar om, inte längre omöjlig. Utmanande. Men inte omöjlig. Med det i åtanke jobbade jag vidare, tog en övertid där övertid fanns, hoppade att vara ute varje helg och höll mig till bara ett par öl per Onsdagspub (vi kör förresten Onsdagspub på jobbet på snudd på veckobasis, det är underbart). Och helt plötsligt (jag får det att låta som det gick fort, men vi pratar månader här) så hade jag en liten summa över på kontot som man antingen kunde riva sönder i duschen, eller lägga på något.

Och det tog ju inte lång tid innan jag bestämde mig vad detta ”något” skulle vara. Nu gällde det bara att hitta en kandidat som passade mina kriterier. Då dessa är extremt limiterade och släpptes tillsammans med vissa tillbehör inkluderade (bland annat en kamera som annars såldes separat) samt i en mycket vacker box, nöjer jag mig inte med enbart konsolen. Jag ska ha rubbet komplett i ett paket. Kosta vad det kosta vill. Tja, kosta vad det kosta vill, and then some. Jag har dammsugit Tradera men där är de snudd på osynliga (tror jag sett tre under lika många år och detta var på den tiden då man inte hade alla ören i världen), men på Ebay finns det ett större lager. Visserligen i varierande skick och omfattning, men också till mer eller mindre motbjudande ockerpriser. Nu på senare månader har sökningen intensifierats till den milda grad att hela min sökhistorik bestod av slagningar på maskinen. Så pass så att ett meddelande från Amerika landande i inkorgen. Ett erbjudande om att få köpa en till aningen lägre pris. 

900 dollar. I runda slängar runt 9000 svenska smackers. Den var komplett (om än öppnad och lite skamfilad i kanterna); med både tillbehör samt inre och yttre låda. Men den skulle i så fall hela vägen från Amerika och utöver en redan kvävande prislapp tillkom däröver importkostnader. Totalt skulle den kosta mig 14 000 att få hem. Det är en hel månadslön för en del, en helvetes massa Snickers, åtta fulla tankar i dagens bensinpris, och hälften av vad jag betalade för min dator (som än idag tickar på som en klocka, thank you very much). Men fortfarande ett ”kap” i förhållande till vad andra kostar. Klicket gjorde månget mindre ont än hålet i plånboken det lämnade, men det var det värt. 

Ni kan bortse från kontrollen bredvid, den har införskaffats tidigare, men jag inte inte låta bli att inte återförena den med sin mästare.

Drygt en månad senare ligger den på sängen, med utmanande, hungrigt törstande öga, redo att öppna upp. Nu inser jag att det kan hända att minderåriga läser detta, så ska sluta med erotika-metaforerna… Men i korthet - i all sin prakt. Och även om jag inte fick ta dess oskuld i och med penetreringen av det skyddande plasthöljet, hade jag snudd på andnöd när jag öppnade upp dess svarta attachéväska. Där låg den, klädd i ”originalgrå” skrud (såklart menad att hylla Sonys förstfödde, skuren i samma färg, på dennes tjugo-årsdag), inbäddad i ett omslutande frigolit-liknande material. Efter alla dessa år. Det kändes lätt overkligt när jag inte bara såg, men också tog upp och höll den i famnen. Att dra fingrarna över dess undre del (draperad i klassiska symbolerna) och se nummerbrickan med egna ögon. Enhet 11498 utav de totala 12 300. Ingen hiskelig lågmilare, men ska sanningen fram så bryr jag mig inte om låga nummer. Bara att det är ett nummer. 

Enhet 11498/12300.

Jag sa tidigare att den även inkluderar vissa tillbehör som annars säljs separat. Dessa är främst en kamera (såklart i samma gråa nyans som resten av paketet) och ett stativ (det som ni sett på alla reklambilder men som man aldrig införskaffat själv). Det gör såklart att det hela känns mer komplett och då även kameran fortfarande är inplastad, pirrar det härligt i magen. Det känns dock som stativets fästen, som är av gummi, kan slitas rätt fort om man ska ta av det i tid och otid. Så får nog hålla fingrarna borta där. Försöka, i alla fall… Utöver det kan jag ju också försöka läsa manualerna. Alla är på japanska och då min förmåga att kommunicera på språket som talas i vad som internationellt refereras till som The Land of the Rising Sun är… aningen bristande, nöjer jag mig med att enbart titta på bilderna).

Att det dessutom är kvar och helt på japanska, tilltalar min nördighet och känsla för "autenthicity" på ett sätt jag inte kan sätta fingret på.

Egentligen skulle jag kunna sluta skriva här. Det är trots allt bortsett från det yttre skalet, ingen speciell enhet. Det är en vanlig basmodell av Playstation 4 och då den är baserad på lanseringsmodellerna, som i gamer-mun fått smeknamnet ”jetplanet” (som i att den lätt dammade igen och därmed var tvungen att jobba övertid), finns det inga förbättringar kontra en vanlig modell. Modellnumret för just denna enhet är CUH-1100A A20, vilket hintar om att den först och främst är en tidig, men också japansk, modell. Faktum är att det känns extra speciellt då Playstation (som allmänt känt) är japanskt. Och i enlighet med moderna tider sitter det också ett universellt nätaggregat i den. Således kan man enkelt köra den utan konverterare i våra svenska uttag. Trots att det både står 100 volt på konsolen och att den enbart får användas i Japan (Kalla mig Blom, local bad boy). Skämt åsido, det underlättar rejält då de sedan PS3 använder samma PSU världen över (för om man kopplar in en som är strypt till 100 volt i ett 240 volts uttag… Well, då blir det lätt svedda popcorn av den). Vidare kan man också ställa in hur man vill att X och O-knapparna ska fungera. Som standard i Japan så bekräftar man inte med X, utan med cirkeln. Och backar med tidigare nämnda underknapp. Personligen tycker jag det är lite av charmen, dock krävs det lite omställning då man är van vid motsatsen. Men för de som vill kan man ställa in så att den fungerar (i alla fall i menyerna) som ”vanligt”. Och utöver att varningstexten som man ser varje gång den startar är på japanska, kan man också ställa in systemspråket till vad som önskas. Så den går att förstå precis som en svensksåld.

 

Såklart var jag tvungen att klä den i ett passande tema även på insidan. 

Don't like change? Change. 

Möt Mr. Miyagi.

 

Känner att det är så dags att börja avrunda här. Planen är att någon gång få upp en display-hylla där jag ska ställa upp den, komplett med kontrollen, för allmän beskådan. Är jag riktigt nitisk ska jag nog specialbeställa en glaskub som får skydda den från damm. Jag kan också komplettera med den extra kontroll jag fick tag på för två år sedan, och när jag införskaffat headsetet (som kommer separat, något jag inte ännu fått tag på), kan jag se mig klar med den här setpiencen, rariteten, kronjuvelen, i samlingen.

Som jag sagt tidigare så skiljer sig kontrollen som hängde med konsolen från den som såldes separat på det viset att touch-plattan pryds av symbolerna på denna, medan den separata rockar de normala punkt-texturen. Ända nackdelen här är att den medföljande kontrollen är rätt sliten. Men den kommer nog enbart stå på display ändå.

I ögonfallande.

 

Men på frågan om den får markera slutet på samlandet – vi får väl se... 

Playstation 4 Pro "Testing Kit" - DUH-T7200AA

Plötsligt händer det, som Triss uttrycker det (även om det i det fallet är snudd på aldrig sker, men I digress). Ytterligare en dyrgrip har landat i samlingen och även om det ”bara” är ytterligare en test-enhet, är skrytfaktorn något högre. Det gäller nämligen en Playstation 4. Pro. På samma sätt som när jag kom över mitt PS2 Tool (en maskin jag trodde jag skulle få vänta en evighet, om inte mer, på) så kom jag över denna innan jag ens sett de på Ebay (i alla fall i större utsträckning).

På ytan ser den inte mycket ut för världen och är identisk med en massproducerad PS4 Pro. Det är först när man graciöst vänder på den som de externa skillnaderna framträder.

Det gäller alltså modellen med betäckning DUH-7200A, Testing Kit (for Playstation 4) och då direkt till den intressanta delen; vad skiljer sig denna från en normal, avsedd-för-att-krängas-över-disk-variant av PS4? Tja, ska sanningen fram så är jag lite osäker. Det ligger ju tämligen till såhär; dessa är ju inte avsedda för att i slutändan hamna hos gemene gamer då de tillhör tillverkaren av konsolen, i detta fall Sony. Men då studior och tillverkare går i graven eller då en konsolgeneration är till ända produktionsmässigt tenderar de att, istället för att hamna på soptippen, slinka ned i väskor tillhörande medarbetare och sedan inte allt för sällan hamna på Eaby där de auktioneras av till obscena priser. Således händer det sig också att information om dessa, tack vare ett intressedrivet community, läcker ut. Redo för oss lika intresserade att hugga in på. Dock, i detta fall, gäller det vare sig inte en studio, eller utvecklare, som gått i konkurs eller en generation som helt gått över till nästa (inte helt i alla fall), utan vi befinner oss med denna maskin i en fortfarande aktiv generation. Detta leder till att det, enligt mina efterforskningar, inte finns lika mycket info. Och då den just fortfarande är aktiv kan jag liksom inte strosa upp, knacka på dörren till Sony-huset och snällt fråga vad en maskin jag egentligen inte ska ha i handen, men ändå har i handen, innehåller. 

Det stör mig en aning att order "TEST" inte är inristat på konsolen (som vissa PS3 Slim-testenheter), inte ens printat på den. Istället är det en lapp på baksidan som antyder att mjukvaran på insidan inte alls fungerar med marknadens normala maskiner.

Men jag har grävt lite, och precis som med Playstation 3-motsvarigheterna så rör det sig snarare om skillnader i mjukvaran, än hårdvaran. Baserat på en vanlig PS4 Pro kommer denna laddad med speciellt firmwire som, utöver att kunna nästan allt som en vanlig PS4 kan göra, även har möjligheter att hålla koll på vad som körs. Och med det menar jag loggar där man kan se vart koden kraschar, inställningar för att se hur spelet beter sig med mindre RAM än vad som faktiskt finns i maskinen, hur det skulle gå om man knappt har tillräckligt mycket plats på hårddisken, etc. etc. Felsöker, med andra ord. Isolerar buggar (debugging, därifrån dessa enheter fått sitt namn) och får det att fungera innan man skickar masterdisken till godkännande och pressning för att sedan hamna på hyllorna. Följaktligen är den inte lika häftig som… säg Tool-varianten av PS3 (DECR-1000/1400A) eller DUH-D1000 (Dev-kittet för PS4 Pro, https://www.psdevwiki.com/ps4/images/9/9d/DUH-D1000AA_-_front_lateral.png), men fortfarande av minst lika hög holy grail-status som allt annat ej avsett för marknaden för en hopplös nörd som jag själv.

Så, här har vi de uppenbara skillnaderna. Extra möjligheter at testa spel/appar samt översiktlig information om systemet i fråga.

Skillnaden mellan detta och en PS3-testmaskin är att det krävs en aktiv licens för att kunna använda framför allt anslutningen till DevNet (plattform som registrerade utvecklare kan använda under utveckling av spel, bland annat förhandsuppladdingar och granskningar av Playstation Store). Som synbart är denna utgången (och ingenting jag direkt kan fråga om en förnyelse på).

Kanske tycks lite skralt att redan ha kommit till sista stycket och avslutet givet maskins relevans, men då jag, som tidigare sagt, inte har alltför mycket info om denna (för att det inte finns så mycket info om denna), känner jag att vidare babbel bara skulle bli bukfylla. På frågan om vad jag ska ha denna till och vad jag ska göra med den är svaret detsamma som tidigare; njuta av det faktum att jag innehar något synnerligen exklusivt, ibland koppla upp och stirra på det lätt skiljande gränssnittet eller, när jag har plats, ställa upp de i det där utställningsskåpet jag pratat om i tid och otid. 

x

Playstation 4 20th Anniversary Controller

Kanske kan kännas lite snålt att slänga upp ett helt inlägg centrerat kring en, givet vad det annars bloggas om här (wow, när hörde jag det uttrycket senast), rätt enkel mojäng – en simpel handkontroll. Men efter att ha slängt ett rätt ordentligt ögonkast i den mentala spegeln som är mina konstanta funderingar på vad jag ska skriva härnäst och hur det ska framföras, insåg jag att jag på sistone loggat ungefär lika många skrivartimmar som gånger jag faktiskt tagit initiativet att omsätta sagda idéer till print. Och då jag också omsatt lite gröna papperslappar på Tradera, har två nya tillskott tillkommit i samlingen. Det andra kommer få sitt eget inlägg (som också kommer vara lite mer utförligare än detta babblade) inom kort, men undertiden kan vi ju kika på… Kontrollen till konsolen som jag anser vara min samlings kommande kronjuvel – Playstation 4 20th Anniversary Edition.

 

På samma sätt som vägen till mitt inköp av CUH-7116B, så börjar det även denna gång med en kontroll (med betäckning CUH-ZCT1E ) till enheten, istället för enheten själv. Men det också i linje med min filosofi kring samlandet - dessa åtråvärda dyrgripar ska inte bara bestå av konsolen och kontrollen, utan dubbla kontroller och helst (om jag själv får bestämma) tillhörande headset. Klart är det roligt att inkassera i princip allt på en gång, men då förtas lite av jaktens sötma. Så, nog med babbel, nu till dosan. Jag var införstådd i att (och trodde i ärlighetens namn att om jag skulle komma över en extra kontroll, så skulle den komma i detta utförande) en kontroll då skulle komma som den var; inslagen i lite emballage. Inte i tillhörande kartong. Dock motsatt till mina uppfattningar att sådana enbart fanns på amerikanska Ebay och där med prislappar som överstiger ett mindre lands BNP (cirka 1500-2000 kronor), snubblade jag över en aktion häromdagen på en med kartong.

 

Startpris på 300 kronor var nog för att lägga den i minneslistan och kvarten innan hammaren föll bänkade jag mig för vad jag trodde skulle bli en minst sagt intensiv slutlig budgivning. Men trevligt nog så krävdes det bara 15 kronor mer för att den skulle bli min och givet att det dessutom var fri frakt – måste jag nog konstatera att detta var det närmaste ”kap” jag kommit hittills. Att en kontroll som med låda (och i någorlunda samma skick) drar upp emot och ibland över 1000 kronor, hamnade hos mig för 315 kr (halva priset på en normal massproducerad Dualshock 4), är galet. Och detta då den mestadels ska användas till att vänta i en låda på resten av tillbehören. För som jag sa tidigare ”nu behöver jag bara maskinen också.” 

Trots att den är öppnad  känns det det mer komplett då den kom med sin originallåda.

Draperad i den första maskinens gråa rock och vars öga skimrar i dess karaktäristiska nyanser, kan jag inte vänta på att ställa upp den på display.  

Ser exakt ut som originalet. 

Det som skiljer den här (för den kom också som separat kontroll) från den som inkluderades tillsammans med konsolen, är prickarna på touchplattan. Frontbrickan på kontrollerna som kom packade med enheten pryddes av knapp-symbolerna.