Tomorrow...

Jag var ungefär en månad ifrån att gå på sommarlovet efter att ha klarat av första året i gymnasiet, då jag förhandsbokade spelet som för alltid skulle komma att förändra min syn på vad ett spel kan innebära. Ett spel som jag vid första anblick såg som ett Grand Theft Auto förklätt och förlagt till vilda westerns sista dagar. Ett något annorlunda äventyr. En upplevelse som - Red Dead Redemption.

Cowboy-hatten av, jag var inte så överdrivet intresserad av western överhuvudtaget. Bortsett från att min absoluta favoritleksak tillika barndomshjälte, Woody, var kofösare ut i fingerspetsarna, så var det i princip det. Jag har aldrig lusläst dime-noveller, slavist ögnat igenom spaghettiwestern eller maniskt läst allt som skrivits om Butch Cassidy, The Wild Bunch och Jessie James. Men så kom John Marston och med sporrar av stål och klev raka vägen i in hjärtat. Jag märkte snabbt, trots att upplägget påminde mycket om Grand Theft Auto (och medförde liknande möjligheter), att detta var något större. Något mycket större.

För mig var Red Dead Redemption titeln som för alltid ändrade min syn på spel. Som bevisade att ett spels historia kunde vara lika komplex, engagerande och berörande som vilken Hollywood-produktion som helst. Och sättet som Johns historia behandlade moral, lojalitet, saknad, sorg och upprättelse på, har satt sina spår på flera nivåer och är en jag än idag använder som referensram. Den fick mig att glömma, att minnas, att springa fritt längst präriens otämjda vidder och leva och andas i en värld till synes utan slut. Den fick mig att skratta. Att rysa. Att känna nackhåret resa sig av välbehag. Och att gråta.

Sedan dess har jag aldrig slutat hoppas på en uppföljare. Att på något sätt och under någon form, få återse Mr. Marston igen och ännu än gång uppleva samma frihet, beröring och den ofattbara känslan av att tillhöra något ändlöst. Så när Rockstar, den 17 oktober för lite mer än exakt två år sedan, färgade sina kanaler Redemption-röda, var det som om det redan var bekräftat. Några dagar senare offentliggjordes uppföljaren jag i alla år hade hoppats och bett för. Och på exakt samma premisser som jag så innerligt önskat; vad som hände innan världens bästa spel och bakgrundshistorien för Dutch van der Linde, Abigial, Jack… och John Marston…

I morgon händer det. Imorgon fortsätter sagan om härifrån till evigheten. Som jag väntat på i alla dessa år. Som jag innerst inne kände på mig en dag skulle komma. Imorgon.

Det bästa spelet som någonsin utvecklats.