Sommaren of 6... Eh, jag menar 2025

På måndag är det redan den 1:a september, och prick klockan 11:00 kommer det på sedvanligt manér från plattform 9 och tre kvartar på King’s Cross avgå ett rött tåg, som jag även i år inte kommer vara med på. För ännu en sommar har passerat utan att jag fått mitt brev från Hogwarts.  Men trots det så har det varit en rätt okej sommar ändå, på annat sätt än med trollstav och irriterande tredjepersons-refererande husalv förtrollad.

 

Från att ha börjat med att ha lämnat jobbet för sänkning av ett par kyliga på en raka motsatsen till kylig uteservering, ha åkt hem för försenat födelsedagsfirande av min broder från en annan moder (eller en utav dem i alla fall) sammanslaget med midsommarmiddag tillsammans med både hans familj och bättre hälft (hon kom tyvärr inte med på bild, men var där och existerar i allra högsta grad) till att slira över till annan kumpan in kriminalitet enkom för installation av NAS (för det finns nog ingen annan än jag som är så onödigt besatt av sådana i vårt gäng) för att efter det frivilligt (märk väl; om än mycket motstridigt) gå upp klockan 05 på ledig dag för att fara till Linköping i akt och mening att inkvartera bara en vanlig SYRRA i ny kvart (men för mig ägna åt den mycket mer intressanta aspekten bestående av att inviga henne i både PC-spelens men också Discords underbara värld i och med ny, helt egen dator), till att avverkat det obligatoriska barndomsminnet tillhörande sommartradition numbero uno – tillsammans med henne spana Rasten: Uppdraget Rädda Sommarlovet, åka hem igen för umgänge med högstadie-kumpan som man inte sett på år och dagar (men som under denna period sågs två gånger inom loppet av en vecka), och trots att jag av vederbörandes syrra (säkerligen också bara en vanlig sådan) förkunnades som urgammal vän till min vän, kändes det som vi likaväl kunde ha suttit på samma plats och gaggat spel och kalendern stått på 2010.

 

Fortsätter med att sedan sova i vad som kändes som en hel vecka (måste ju ta igen sömnen man inte får tag på under jobbande veckor), påbörja ytterligare nytt spel som nu ligger halvfärdigt (och säkerligen kommer göra det fram tills nästa sommar) och sedan åka iväg igen (denna gång inte fullt lika tidigt som klockan 05, tacknämligt nog) till, av alla ställen, Töreboda (det är lugnt, ingen vet vart det ligger) där festival vankades. Trots närmare skyfall stod där 7-åriga Andreas i trans och skrek med till tonerna av sin största idol Markoolios Mera Mål och Millenium Två (kom inte heller med på bild för att 7-åriga Andreas hade ingen kamera-mobil) innan, blotta två timmar senare, 32-åriga Andreas på samma plats i folkhavet, stod som förstenad och bokstavligt talat lät lyckotårsfloderna forsa likt dropparna som nyss fallit från skyn över att inte bara höra, utan även se, sin favoritballad framföras, i egen hög kanadensisk person, av Bryan-f***ing-Adams (hur nu han hittat dit, i och med att ingen visste vart Töreboda låg).

 

De blev till att åka hem igen, nu konstant lyssnandes på inget annat än Markoolio och Bryan Adams i tandem, helst samtidigt, och spela lite till, spela in  vinyl tillsammans med farsan (som säkerligen tröttnat på mig i folkmassan framför den enorma scenen i Töreboda (som ingen fortfarande vet vart det ligger)), och avslutning med ännu en träff med min broder från annan moder (som inte alls var lika stiff som han ser ut att vara på bilden), där det, undantaget diskussion av topphemliga affärer och karaktären av snack som nu mest rörde jobb och livspussel, kändes som 2011 igen. Så jag har sysslat med både kärlek, mättnad, nördighet, trötthet, nördighet, rosenskimrande nostalgi, skrikande eufori, kunnat-dö-lycklig-nyp-mig-i-armen-ge-mig-en-rak-höger-känsla av-overklighet-att-just-jag-sett-honom-live, sömn, snacksalighet, lite mer kärlek, nördighet, lite mer nostalgi och ångesten över att man inte kan somna fastän klockan är 02 på morgonen och man knappt fyra timmar senare ska upp för att åka tillbaka till jobbet.

 

Så jag är väl inte allt för irriterad över att jag även denna sommar inte fick ett förseglat kuvert förgyllt med rött lackemblem. Eller att jag på måndag inte puffar iväg till Skottland. Faktum är, som han som tydligen är den enda som vet vart Töreboda ligger, kraxar fram - den här sommaren kändes som den pågick för evigt och dagarna inom loppet av den – var tack vare er alla iblandade, några av de hittills bästa i mitt liv.