Playstation 4 20th Anniversary Controller

Kanske kan kännas lite snålt att slänga upp ett helt inlägg centrerat kring en, givet vad det annars bloggas om här (wow, när hörde jag det uttrycket senast), rätt enkel mojäng – en simpel handkontroll. Men efter att ha slängt ett rätt ordentligt ögonkast i den mentala spegeln som är mina konstanta funderingar på vad jag ska skriva härnäst och hur det ska framföras, insåg jag att jag på sistone loggat ungefär lika många skrivartimmar som gånger jag faktiskt tagit initiativet att omsätta sagda idéer till print. Och då jag också omsatt lite gröna papperslappar på Tradera, har två nya tillskott tillkommit i samlingen. Det andra kommer få sitt eget inlägg (som också kommer vara lite mer utförligare än detta babblade) inom kort, men undertiden kan vi ju kika på… Kontrollen till konsolen som jag anser vara min samlings kommande kronjuvel – Playstation 4 20th Anniversary Edition.

 

På samma sätt som vägen till mitt inköp av CUH-7116B, så börjar det även denna gång med en kontroll (med betäckning CUH-ZCT1E ) till enheten, istället för enheten själv. Men det också i linje med min filosofi kring samlandet - dessa åtråvärda dyrgripar ska inte bara bestå av konsolen och kontrollen, utan dubbla kontroller och helst (om jag själv får bestämma) tillhörande headset. Klart är det roligt att inkassera i princip allt på en gång, men då förtas lite av jaktens sötma. Så, nog med babbel, nu till dosan. Jag var införstådd i att (och trodde i ärlighetens namn att om jag skulle komma över en extra kontroll, så skulle den komma i detta utförande) en kontroll då skulle komma som den var; inslagen i lite emballage. Inte i tillhörande kartong. Dock motsatt till mina uppfattningar att sådana enbart fanns på amerikanska Ebay och där med prislappar som överstiger ett mindre lands BNP (cirka 1500-2000 kronor), snubblade jag över en aktion häromdagen på en med kartong.

 

Startpris på 300 kronor var nog för att lägga den i minneslistan och kvarten innan hammaren föll bänkade jag mig för vad jag trodde skulle bli en minst sagt intensiv slutlig budgivning. Men trevligt nog så krävdes det bara 15 kronor mer för att den skulle bli min och givet att det dessutom var fri frakt – måste jag nog konstatera att detta var det närmaste ”kap” jag kommit hittills. Att en kontroll som med låda (och i någorlunda samma skick) drar upp emot och ibland över 1000 kronor, hamnade hos mig för 315 kr (halva priset på en normal massproducerad Dualshock 4), är galet. Och detta då den mestadels ska användas till att vänta i en låda på resten av tillbehören. För som jag sa tidigare ”nu behöver jag bara maskinen också.” 

Trots att den är öppnad  känns det det mer komplett då den kom med sin originallåda.

Draperad i den första maskinens gråa rock och vars öga skimrar i dess karaktäristiska nyanser, kan jag inte vänta på att ställa upp den på display.  

Ser exakt ut som originalet. 

Det som skiljer den här (för den kom också som separat kontroll) från den som inkluderades tillsammans med konsolen, är prickarna på touchplattan. Frontbrickan på kontrollerna som kom packade med enheten pryddes av knapp-symbolerna. 

Såhär ska PS5:an se ut

Det är ingen hemlighet att jag, så fort den visades upp officiellt, var väldigt snabb med att totalt skjuta designen av Playstation 5 i sank. Klumpig, stor, amatörmässig är adjektiven som poppar upp på näthinnan varje gång jag ser en bild av den högteknologiska marshmallowen. Det är också därför som faktumet att den är slutsåld och säkerligen inte kommer att finnas tillgänglig för allmänt köp förrän sent våren nästa år inte alls bekommer mig. Not one bit, no sir. Det är under förutsättning att Sony inte magi-duk-avtäcker denna skapelse.

 

Hemmapulad av Reddit-användaren whattheefth är detta koncept inget annat än min våta dröm - Hur PS5:an skulle se ut i PS2-skrud. Jag älskar designen av Playstation 2 och kommer hålla den, i sin rektangulära enkelhet, som tidernas snyggaste konsol tills det att fan byter av. Så digga detta – mattsvart konsol. Snävt skurna kanter. Pianosvart mittskena. Ena sidan kryddad med min största svaghet med limiterade konsoler – dess unika nummer, mot PS2-blå bakgrund och symbol för förlagans föregångares 30-årsdag (som visserligen ligger runt 4 år in i framtiden, men what the hatthylla?). Ren erotik.

 

Sedan kontrollen – Samma nyanser, undantaget ljusdioden som angränsar touchplattan. Tänk er hur den, i en intensivt lila till blå toning, sensuellt slingar sig utmed kontrollens slanka kropp, redo att pulsera i takt med hjärtslagen. How’s that for Dualsense?

 

Att sedan lägga in samma slinga mellan kragarna på båda sidor om den polerade kurvan ner till loggan i botten, samt en ny variant av det snyggaste PS4-temat någonsin, omarbetat för att passa PS5:ans gränssnitt… Om allt detta blir verklighet. Om någon hos Sony inte bara ser, utan också omsätter denna mjukporr i hård, fysiskt kännbar erotik. Då kommer jag kasta mig över en förhandsbokning.

Playstation 3 ”TEST” - DECHA00A

Jag går mer eller mindre konstant och tänker (eller drömmer) om en samling bestående av samtlig utvecklingsutrustning som Sony använt under Playstations, i skrivande stund, kvartssekelslånga historia. Men då digitalt gröna papperslappar inte kommer i överflöd från månad till månad och då de få av dessa ej-menade-för-allmänheten-maskiner kostar en del när de besöker Ebay, står inte inköpen som spön i backen.

Det största och mest framträdande skvallret om att det är en test-enhet är just hinten från vilken den fått sitt inofficiella namn.

Men trots det så består internethistoriken till stor del av besök på sagda sida och sökningar i stil med ”Playstation debugging”, ”Sony debugging” och ”Playstation DTL”. Fönstershoppa är ju en så länge gratis och vem vet, plötsligt händer det (som Triss så friskt för sig med)? Så för ett tag sedan, då jag dräglade över ett gäng debug- (”test”)enheter, fick jag syn på en kandidat som, givet mina kriterier för en testmaskin, såg rätt lovande ut. Sagt och gjort; i torsdags hämtade jag, förväntansfull och hög på någon form av nördendorfin, ut den från postombudet.

Vad skiljer då denna från en normal Playstation 3? Utöver att, likt den japanska lanseringsmodellen CECHA001, besitta både grafikkrets och processor från föregångarens Emotion Engine (EE) (den europeiska har bara grafikkretsen), har den tyvärr inte värre hårdvara än den normala (till skillnad från Tool-enheten, som med sina 512 Mb är dubbelt bestyckad kontra Svensson-diton). Men viss skillnad finnes; den är regionsfri ur lådan, strippad på möjligheten att spela Bluray-filmer (detta då en av debug-inställningarna tillåter att du stänger av kopieringsskyddet för inspelning) och är kapabel till att spela upp samtliga format som Playstation-spel skeppats på (minus Vita-kort och UMD-diskar); PS1, PS2-CD (blå), DVD (silver), Dubbeldvd (guld) och, givetvis, PS3-spel. Sen tillkommer även det som är dess kall; möjligheten att köra osignerad kod i form av utvecklingsbyggen och tidiga versioner av spel innan dessa masterpatchats (det vill säga, går att köra på retail-konsoler). Så är du ute efter en allsmäktig maskin som kan tugga i sig i stort sett varje Playstation-spel från jordens alla hörn utan att bångstyrigt lägga armarna i kors och titta åt andra hållet, så är detta något av en kruka guld vid regnbågens slut.

Total tillfredsställelse är då maskinen är dekorerad med lappar och taggar.

Som namnet test antyder, så erbjuder denna en uppsjö av inställningar och parametrar för utvecklare att skruva på. Nu har jag inte gått igenom alla, men manipulering av hårddiskutrymme, byte av funktion för cirkel-knappen (för att tvinga exempelvis japanska spel att backa ur på sagda ring istället för X), möjligheten att fejka Playstation Plus-medlemskap, lyfta sparfilers koppling till användarkonton och andra testspecifika detaljer såsom dumpning av material, inställningar av onlinefunktionalitet och undantagshanterare (exception handler) är vad som bjuds. Men, då jag inte är en utvecklare kommer jag troligen inte ha så stor användning av dessa (och kommer jag över spel från en annan region kan jag kopiera dessa och spela på min ”befriade” Slim).

Utan det som dragit mig till just denna är dess historia. Jag vill inte ha nya, inplastade enheter som kommer kompletta i lådan och som aldrig använts. Inte alls, no sir. Utan använda, luggslitna maskiner som inte bara är tapetserade med lappar, utan som kanske även innehåller spår av dess förra ägare? Ett dokument som följer med köpet, en anekdot, eller rent utav… säg, en signatur på konsolen i fråga?

Anledningen till att dessa nu hittat ut utanför studios är för att de inte längre används. Men enligt denna sticker så drog den här fortfarande plogen så sent som i Juli 2015.

Och även fast det hade varit trevligt om den prytts av Rockstar North-loggan (då min PS2 testenhet kommer från Rockstar och då jag sett DECHA00A-enheter från detta heliga helgongäng), är denna tyvärr inte lika ball. Men den kommer från en tillverkare och har både en tagg OCH filer kvar på hårddisken. Sistnämnda är nog det mest åtråvärda bland samlare av dessa; att hitta ett testkitt innehållandes tidiga byggen av spel, utvecklingsmaterial eller till och med en prototyp av ett spel som, av någon anledning, aldrig släpptes, är den våtaste av drömmar.

Denna "Debugging Station" (som de egentligen heter) är numer property of me. Det här klistermärket är halva anledningen till att det blev just denna maskin och väger upp för minst hälften av prislappen.

Min maskin har två spel installerade. Men det är varken Half-Life 3 eller Eight Days, utan två tillsynes helt vanliga byggen av F1 2014 och GRID Autosport. Det kan (och är något jag hoppas på) vara debug-varianter av i princip helt färdigställda spel. Om man ser till datumet då F1 2014 installerades (17/9, mer än en månad innan det släpptes), tror jag att det kan röra sig om ett testbuild strax innan release och kanske, bara kanske, har en debug-meny någonstans. Utöver det finns även användarprofiler från utvecklarna kvar, men inga sparfiler eller liknande. Och för den skarptänkte, vilken är utvecklaren av ovan nämnda lir? Just det, Codemasters. Denna enhet var en gång i tiden ”property of Codemasters Software” (fun fact; innan jag fick tag på min Rockstar PS2:a tittade jag på en med samma asset-tag).

Sida vid sida med sitt retail-syskon är de rätt söta tillsammans. Känns fortfarande lite overkligt att jag äntligen har en testenhet av den första varianten av PS3 (dessa enheter är för övrigt 12 år gamla). Och fungerar fortfarande.

Med allt detta babbel avklarat har jag alltså utökat min samling med en lite mer åtråvärd pjäs. Nu saknas bara referensverktyget DECR-1400A så kan jag börja anse mig klar med PS3-samlingen (är inte intresserad av testvarianten på 40 GB-diton DECH-J00A eller så överdrivet i Slim-upplagorna). 

Playstation 4 Pro ”500 Million Limited Edition” - CUH-7116B

Blev äntligen med jobb för drygt två veckor sedan. Medan jag satt och ångestade över den sista tentan som står mellan mig och min examen i Data- och Systemvetenskap, kände jag för en paus. Gick in på Facebook för att se vad som pågick i cyberspace, då jag råkade snubbla över en annons från en rätt så etablerad återförsäljare av elektronik och spel. Måndagen efter fick jag ett samtal, hade tydligen fångat deras intresse vid första anblick. Två dagar senare var jag på intervju. Direkt efter hemkomst från sagda intervju fick jag ett samtal från nissen jag snackat med under sagda intervju och två dagar senare, klockan 09:00, skrev jag kontrakt. Känns fortfarande overkligt.

Inte för att det direkt har att göra med vad detta inlägg handlar om, men kände ändå för att berätta om det. Men, nu till ämnet i fråga. Det var i förra fredagskväll som jag surfade Tradera, som vanligt i PS4-kategorin. Och low and behold, nog fanns det några intressanta kandidater. Nog för att det till och från dyker upp några av de heligare gralarna, men då ofta till ockerpriser att likställa med vad man får betala för en halvrummare i andra hand. Den här gången var priset, däremot, aningen lägre. Och medan det fortfarande är pengar vi snackar, kände jag att det var schysst i förhållande till vad det var. Så två minuter senare fick jag bekräftelsen på att jag köpt en Playstation 4 Pro CHU-7116B, eller som den är mer känd som:

500 Million Limited Edition.

Att bära hem det här ekipaget från ombudet var ingen lek (det vägde totalt 7,5 kilo). Luckily hade jag en bil att tillgå. 

Den är begagnad, men säljaren var minst sagt pedantisk när det kom till packningen och allt fanns med. Till och med i originalkartongen den kom i när den såldes. Den finns inte kvar. Bara den blåa kartongen.

Ihopsnickrad för att uppmärksamma den enorma milstolpen Sony nyligen lyckades med; att kränga 500 miljoner konsoler sedan starten 1994. Detta innefattar Playstation 1, Playstation 2, PSP, Playstation 3, PS Vita, PS TV (remember that thing?) och Playstation 4 och är en av de vackraste konsolerna jag någonsin har sett. I linje med Playstations profilblåa nyans och det som karaktäriserar fenomenet, är maskinen klädd i en genomskinlig plastskrud som inte bara bär tecken på exklusivitet, utan även låter dig se insidan av kalaset.

Lådan är genomskinlig och det är ett härligt skrovligt yttre som låter dig skönja den faktiska konsolen inuti.

Och till och med konsolen är instoppad i ett mjukt, sammetsliknande tyg.

Medan det i grunden är en vanlig PS4 Pro sett till komponenter, huserar den här en markant större hårddisk (2 TB), stödfötter på undersidan i form av Playstations symbolerna och en liten, liten hint om hur exklusiv den är; en avlång guldremsa pryder det nedre högra hörnet, där konsolens nummer står ingraverat, följt av /50 000… Min är konsol 28542.

Enhet 28542/50000.

Den måste ses för att uppskattas till fullo. Nu står den tyvärr inte så perfekt i min hylla, så därför tog jag ut den för beundran. Och ja, gamla bettan står i bakgrunden och ser på. Och även om den nya är den som nu används, har originalet ett skinn som är så ur denna värld snyggt.

Kompanjerat denna är ett headset i samma nyans, något som visserligen såldes separat, men som följde med i paketet. Det får allt att kännas mer komplett och lägg även till att jag lyckades få tag på ytterligare en handkontroll (som också är draperad i det blåa silket). Så, som jag sa när jag fick den; ”nu behöver jag bara konsolen.” Nu har jag konsolen, headsetet och en extra handkontroll. Med andra ord, så komplett som det bara går.

Playstation SCPH-1002

Den här gången är det inte någon exklusiv, ej-för-civila-marknaden, vanföreställt snordyr utvecklings- eller testmaskin som droppat ned genom brevlådan. Utan en helt vanlig Svensson-enhet – Playstation.

Modellnamnet är SCPH-1002 och om du, liksom jag, har lite koll på vad som översiktligt skiljer versionerna åt (och för den delen känner till min mani för lanseringsmodeller), kryper nog ett litet leende fram just nu. Om du svingar åt det hållet, det vill säga… Och om du inte vet – SCPH-1002 är modellen som släpptes här i Europa den 29 september 1995. Det är, sett till antal släppta revisioner globalt, den tredje i ordningen. Den första (SCPH-1000) och den andra (SPCH-1001) var den japanska respektive den amerikanska. Men nog om det introducerade förhistoriska snacket, vad är det som gör just den här till the one?

Den har blivit lite solbränd på ålderns höst. Men det är tillåtet när man som elektronisk produkt närapå fyller 25.

Den tredje av totalt 30 modeller (inklusive PS One) är speciell på många sätt – allt från ljudet till antal anslutningar är annorlunda i jämförelse med senare upplagor och vid första anblick är det baksidan som tjänar som ID-kort. Du har utöver ström och AV-ut, även möjlighet att plugga in ljud och bild separat (något som togs bort i samtliga efterföljare och som gör denna modell attraktiv för nördar eller de som helt enkelt vill ha större kontroll över ljudet). Maskinen har i initierad gamer-mun ofta benämnts enbart som Playstation Audiophile, vilket är en hint mot ljudkortet och att speciellt basen är märkbart bättre än i senare versioner.

Här har vi alltså den största läckan vad gäller modellen. Det är denna uppsättning anslutningar du vill ha om du är samlare.

Den andra kosmetiska skillnaden är inte exklusiv till den här modellen, men permanent borta från och med SCPH-9002 – den parallella I/O-porten. En av Playstations mest omdebatterade anslutningar. Vad är det för något? Vad kopplar man in? Den var inte till någon större nytta för gemene man (förutom, teoretiskt, en skrivare). Det närmsta vi allmänna kom var Gameshark eller Actionreplay (vilket enklast kan förklaras som ”fusktilbehör” som gjorde att man kunde manipulera spel) samt Gamers Movie Card (en tillsats som gjorde det möjligt att spela VCD-skivor i maskinen utan att behöva införskaffa den enda konsolen som hade den funktionen inbyggd – SCPH-5903).

Den mest mytomspunna kontakten i Playstations historia. Eller en av dem.

Jag kan fortsätta att prata om tekniska aspekter eller att påtala att den här modellen har över 750 komponenter medan de tre sista (SCPH-100-103) hade betydligt mindre (ärligt talat vet jag inte hur många de innehöll, men givet storleken så måste det ha varit mycket mindre). 

Handkontrollen (SCPH-1080) är inte heller den som vi är vana vid idag. Den verkligen ser likadan ut eller vibrerar när man smeker den ömt eller djuriskt ger den allt man har att ge. Utsidan saknar, jämfört med Dualshock-kontrollerna, styrspakar och handkontrollens storlek är även mindre. Ska man vara petig så är detta inte originalkontrollen, även om det var den som kom paketerad med samtliga av dessa enheter som vi pratar om här. Den absolut första (SCPH-1010) släpptes bara i Japan och har kortare handtag. I korta drag så är den cool att ha, men inte särskilt smidig (då den snabbt byttes ut mot Dualshock-varianten som hade spakar); många spel förlitar sig nämligen på att du har dessa spakar att styra med och även om det i vissa fall går att styra med riktningsknapparna, slår ju inget en ordentlig spak.

En europeisk originalkontroll utav två som följde med paketet. Måste erkänna, det är en viss skillnad att spela med en sådan här om man är van vid Dualshocken, eller för den delen, vilken modern handkontroll som helst.

Jag fick faktiskt inte bara en, utan två, handkontroller med den här enheten och trots att de i första hand är tänkta som utställningsexemplar, vill jag kunna plocka ned dem och köra. Och då en av X-knapparna har förlorat lite av sin spänts (switchen under själva knappen klickar inte på samma sätt längre) är det rätt uppenbart vilken som kommer bli min somewhat daily-driver.

Jag märker att jag börjar vandra iväg i snacket om kontrollerna, utan att ha nämnt vibrationen. Och därför ska jag ta den korta versionen. Den korta versionen är att handkontrollerna inte innehåller någon form av vibration alls (likt Playstation 3’s lanseringskontroll, SIXAXIS). Stendött. Stiff. Slak. Och så är det med det.

Bonus – jag fick även med ett minneskort (för det här var på den tiden då interna minnen såsom hårddiskar, bara var sånt som nördar eller NASA hade råd och sysslade med). Och vanligtvis brukar dessa vara tomma (i min begränsade erfarenhet). Men det här hade faktiskt lite. Det ända jag känner igen är en sparfil från James Bond 007 Tomorrow Never Dies, spelet baserat på filmen med samma namn (som, sammanträffande nog, var den första Bond-rullen jag såg). Resten är helt främmande för mig. Och därför måste jag ta reda på vad det är. Har jag tur så är det något obskyrt program (moddingscenen för första Playstation är rätt stor) och beroende på vad det är (kommer jag inte på något sätt att dumpa innehållet på kortet till PC så lär funderingarna förbli just funderingar) kanske jag kan göra något ballt med det.

Portabelt USB-minne anno 1995. With data on disk.

In conclusion, jag är otroligt nöjd över att äntligen ha en fullt fungerande, genuin originalmodell av konsolen som, hade det inte varit för just den och en idé sprungen från Mr. Ken Kutaragi, inte lagt grunden till Playstation som varumärke, identitet och rörelse. Nu återstår bara de två debuggenheterna(DTL-H110X/DTL-H120X), Net Yaroze (DTL-H300X) och kanske just Video-CD-maskinen (5903) innan jag kan kalla min PS1-samling komplett.

Vad kan jag göra med mina utvecklingskitt?

Att samla enkom för samlandets skull är en sak och det är mitt främsta argument för att snudd på dagligen drägla över diverse utvecklingskitt på Ebay. Nog för att jag kan ställa upp de framför mig och mysa åt det faktum att de ett - har tillhört etablerade studios och använts för att utveckla spel jag själv avnjutit och två – inte var menade att hamna hemma hos mig. Men vad kan jag, som privatperson, göra med dem?

Xbox 360 XDK:

Det ena av mina två utvecklingsenheter (som jag sagt tidigare så är det skillnad på utvecklingskitt och testenheter; testenheter är till för att testa färdiga builds (som ännu inte blivit masterpatchade, alltså körbara på retail-maskiner) för att se om det finns några fel i koden och utvecklingskitten är där det händer. Där det skapas och legender föds). Med det sagt gå vi direkt på mitt första kitt – Xbox 360 Development Kit.

Nu hävdar jag inte att jag är expert (för det är jag inte), men word on the wire kombinerat med lite nördkunskap har gett mig lite kött på benen. Jag kan utveckla spel. På sätt och vis. Då jag även fått tag på programvaran som länkar samman kittet med min dator, kan jag föra över filer till och från enheten. Vill jag skriva exekverbar kod (på svenska – utveckla) så måste jag även ha en kopia av Microsoft Visual Studio. Vilket jag inte har i nuläget. Får jag tag på en sådan kan jag skriva små program eller applikationer (efter att ha lärt mig C++). Så som det ser ut nu kan jag mest beundra den eller spela digitala versioner sprungna ur uppslitna ISO-filer.

Menyn som ploppar upp efter att den symboliska start-loggan försvunnit. Varje gång jag ser den ilar en pirrade känsla av välbehag nedför ryggraden och jag tackar kontakter för att jag kom över den här.

Vad jag menar med det är att jag kan kopiera ett 360-spel från skiva, extrahera ISO:n och sen patcha spelets startfil, .xex (kan jämföras med Windows .exe eller Macs .pkg), som jag sedan för över till rätt mapp. Och om jag gjort allt rätt – kan starta från enhetens utvecklarmeny. Men mappstrukturen är ett rent lapptäcke och processen för att kopiera/extrahera/patcha 360-spel för att köra de helt digitalt är vad jag vet inte den… mest vita. Moving on.

PS2 Tool:

För det första kan jag inte göra någonting med min enhet (annat än att använda den som dörrstopp) innan jag städar ur den, ser till att alla kablar finns och kopplar in den. Men anta att jag någon gång lyckas med det och att den fungerar – ja, då måste jag lära mig Linux. Jag ska vara ärlig, jag har inte stenkoll på exakt hur det fungerar under huven här. Men då den också har en PS2 inbyggd kan du köra i gång ett spel och via Linux-delen, se aktiviteten i realtid (och, om jag förstått det rätt, köra vissa debugging-inställningar).

Tyvärr kan jag inte bjuda på någon screenshot av verktyget i aktion - men det är rätt fint att titta på, right?

Men som sagt, det jag kan göra är att göra i ordning den för att kunna starta upp och se om den ens fungerar.

Tomorrow...

Jag var ungefär en månad ifrån att gå på sommarlovet efter att ha klarat av första året i gymnasiet, då jag förhandsbokade spelet som för alltid skulle komma att förändra min syn på vad ett spel kan innebära. Ett spel som jag vid första anblick såg som ett Grand Theft Auto förklätt och förlagt till vilda westerns sista dagar. Ett något annorlunda äventyr. En upplevelse som - Red Dead Redemption.

Cowboy-hatten av, jag var inte så överdrivet intresserad av western överhuvudtaget. Bortsett från att min absoluta favoritleksak tillika barndomshjälte, Woody, var kofösare ut i fingerspetsarna, så var det i princip det. Jag har aldrig lusläst dime-noveller, slavist ögnat igenom spaghettiwestern eller maniskt läst allt som skrivits om Butch Cassidy, The Wild Bunch och Jessie James. Men så kom John Marston och med sporrar av stål och klev raka vägen i in hjärtat. Jag märkte snabbt, trots att upplägget påminde mycket om Grand Theft Auto (och medförde liknande möjligheter), att detta var något större. Något mycket större.

För mig var Red Dead Redemption titeln som för alltid ändrade min syn på spel. Som bevisade att ett spels historia kunde vara lika komplex, engagerande och berörande som vilken Hollywood-produktion som helst. Och sättet som Johns historia behandlade moral, lojalitet, saknad, sorg och upprättelse på, har satt sina spår på flera nivåer och är en jag än idag använder som referensram. Den fick mig att glömma, att minnas, att springa fritt längst präriens otämjda vidder och leva och andas i en värld till synes utan slut. Den fick mig att skratta. Att rysa. Att känna nackhåret resa sig av välbehag. Och att gråta.

Sedan dess har jag aldrig slutat hoppas på en uppföljare. Att på något sätt och under någon form, få återse Mr. Marston igen och ännu än gång uppleva samma frihet, beröring och den ofattbara känslan av att tillhöra något ändlöst. Så när Rockstar, den 17 oktober för lite mer än exakt två år sedan, färgade sina kanaler Redemption-röda, var det som om det redan var bekräftat. Några dagar senare offentliggjordes uppföljaren jag i alla år hade hoppats och bett för. Och på exakt samma premisser som jag så innerligt önskat; vad som hände innan världens bästa spel och bakgrundshistorien för Dutch van der Linde, Abigial, Jack… och John Marston…

I morgon händer det. Imorgon fortsätter sagan om härifrån till evigheten. Som jag väntat på i alla dessa år. Som jag innerst inne kände på mig en dag skulle komma. Imorgon.

Det bästa spelet som någonsin utvecklats.

Min, trollbundna, syn på gameplay-trailern för Red Dead Redemption 2

Borde ha legat på låset. Borde ha försakat inhandling av mat. Borde ha legat på låset. Mycket man borde i denna värld. En sak som man borde och som jag ämnar göra i detta nu - är att snabbt dissekera och ge min syn på den nyligen uppladdade gameplay-trailern för Red Dead Redemption 2. Som en förvarning: allt som det står RDR2 på, även om det, händelsevis, så bara är en soppåse, blir jag automatiskt knäsvag inför. Med det sagt så har jag mestadels bara bra saker att säga. Men ett orosmoln har faktiskt blossat upp.

Det första som slår mig, precis som med de föregående glimtarna, är detaljnivån som verkar ligga på det absoluta topplagret vad gäller noggrannhet. Partiklar som yr från hästarnas hovar, gnagare som springer ned för berget i takt med att Arthur kommer nedlunkandes på sin häst, mängden lera som fastnar på hans brallor då han, säkerligen efter att ha fuskat i poker, kastas ut genom ett fönster och landar på den lertäckta gatan utanför. Elden som dansar framför den gitarrspelande herren i lägret, skärpan och revorna i Arthurs knivfodral, faktumet att denne drar tillbaka hagelbrakarens toplever efter att ha stoppat in patroner innan han drar upp hela framstycket... Är bara några få detaljer som fångade mig direkt.

Vad gäller skjutandet ser man att mycket är lånat från Grand Theft Auto V. Vilket är allt annat än alarmerande! Det spelets vapenkänsla sitter än idag på topp och tanken på att få byta ut fjuttiga Desert Eagles mot ren, stenhård amerikansk ingenjörskonst medelst hett bly av den dubbelpipiga och sex-gånger-i-hisnande-snabb-följd-orienterade graden - får mig att kippa efter luft. Detsamma gäller möjligheten att interagera i olika situationer. Få välja mellan att attackera, låta bero, eller provocera en dilligensrånare, istället för att, som i första spelet, ge upp eller dra skiljsmässoadvokaten direkt, ger mig hopp. Det samma gäller möjligheten att antingen skona (och där genom - kanske vinna något på det) eller gå full Scar på mannen som klamrar sig fast vid en klippkant.

Att man nu lagt markant mer fokus på relationen med ens häst är också något som galopperar raka vägen in i mitt stall. Jag ser fram emot att få ta hand om min havremoppe och få denne att lita på mig i nöd och lust. För om sanningen ska fram, hur praktiskt det än må ha varit, så var det inte särskilt realistiskt att kunna vissla på sin fyrbenta transport och denne dök upp från ingenstans - på toppen av en klippa, miltal från vad som ens kan klassas som civilisation. Detta måste såklart också inkludera tåren som fälls då sitt vackra sto faller av bettet från en kula eller ett impulshugg från en skallerorm.

Jag ska runda av så smått, för snart kommer jag tappa kontrollen och raljera ut allt och ingenting. Fightingen ser i vissa stunder ut som en försiktig vidareutveckling av den i första spelet - något jag inte gillar. Där drogs den med oprecishet, brist på engagemang och känsla, träffsäkerhet och monotona kontroller. Å andra sidan, ur andra vinklar verkar det vara en släkting till, precis som med el pistolero, Grand Theft Auto V. And that, my friend, is a good thing.

Avslutningsvis kan jag inte annat än gapa åt grafiken. Rockstar är grymt bra på att optimera utefter vad våra generationers konsoler mäktar med, och det här ser inte ut att bli ett undantag. Frågan är bara om det här kördes på den vanliga uppsättningen (PS4/One) eller på de smått trimmade 4K-maskinerna. Om förstnämnda gäller - då får det sporrarna att knorras. Det är mycket mer jag vill se, som jag inte såg här. Men, som de gjorde med L.A Noire, så har vi en gameplay-serie att se fram emot. Och i nästa del vankas det mer detaljerad förklaring av aktiviteter, uppdrag, fisketurer och, det som jag i hemlighet ser mest fram emot - rån. Och yes, blir ett inlägg även efter den.

It's the Rooten'est, tooten'st, shooten'est Cowboy in the wild, wild west!

Playstation 2 "Tool" - DTL-T10000

Samlarmanin fortsätter. Denna gång inom det området som jag, när allt kommer omkring, nog älskar mest - Playstation. Ni som har hängt med (antingen på Twitter, i min samlingssida eller för den delen träffat mig personligen) vet att jag konstant är ute efter i princip alla utvecklingskit/debug-enheter som Sony någonsin släppt ifrån sig. För Playstation, that is. Och innan jag fortsätter måste jag säga följande: Mitt senaste kap är en maskin som jag trodde att jag skulle få vänta i evigheter (läs år) på (kanske till och med aldrig komma över). Nämligen den förmodligen tyngsta besten som någonsin burit Playstation-loggan. Playstation 2 Tool.

Som sagt så är det en enorm grunka vi pratar om. P.S den väger 13 kilo.

Denna behemoth av teknik är ett utvecklingskit som innehåller både en Playstation 2 men också en fullt fungerande, Linuxbaserad, dator. Vilket är den största anledningen till storleken. Ska sanningen fram så kan yours truly inte använda Linux för fem öre, men det är nog något som kan komma att ändras i och med detta. That is, om den faktiskt fungerar...

Massor av text och konstiga lampor som tydligen ska indikera vilken funktion som är aktiv.

För den var rätt billig. Utan något som helst kablage eller tillbehör och utan bild på den uppkopplad till en skärm (trots bild på påslagen på-knapp), kom den klappad och klar från Frankrike, inklusive frakt, för den nätta summan av 3500 kronor. Det låter kanske mycket sett till vad det är. Liksom kom igen, en svintung klump som du egentligen inte har någon användning av eller vet så mycket om och som du i slutändan enbart kommer att titta på? Och som kanske inte ens fungerar? Well, sådan är jag. Ofta vill jag också känna till enhetens historia; var den kom ifrån och i vilka produktioner har den figurerat. Inget sådant i nuläget.

Borde jag bli orolig om jag går i gång på modellnummer av utvecklingsenheter? Eller vet vad som skiljer dem åt?

Jag har inte heller vågat starta den ännu. Orsaken är den att den har börjat rosta i nederkant och således kickade paranoian in som en hästspark i bakhuvudet då du olovligen brutit dig in i havremoppegaraget. Efter att ha skruvat upp skalet (vilket jag inte heller visste hur man gjorde, men ändå lyckades med utan att ha sönder något vitalt för lyckad återskruvning) så fick jag ytterligare en chock. Antingen har någon klistrat på skyddsplast al'a kopparmodell efter det att den byggts ihop efter modifiering. Eller, och det är detta jag hoppas på, så har den aldrig öppnats sedan den lämnade produktionsbandet. Fylld med samvetskval över att bryta något fabriksförseglat, kände jag mig privilegierad över att vara den första på strax under 20 år att få se dess sensuella insida.

Warranty void if sticker is removed.

Om sensuell innebär fullproppad, dammig kabelhantering från helvetet. Jag slet inte ut något den här gången (vill se vad som finns på de två hårddiskarna som är inkluderade innan jag gör något potentiellt dumt), men kollade att allt satt fast och framför allt - att allt som skulle finnas, fanns. Jag är medveten om att den här, även om den fungerar, inte kommer användas på daglig basis. Jag är ingen utvecklare. Jag har inget intresse av att snickra ihop egenbyggda Playstation 2-spel. Utan det är för historien och vetskapen om att den en gång i tiden använts för att utveckla spelen som definierade den konsol som definierade mig som gamer. Sen är dess modelnummer DTL-T 10000. Step aside, T-1000.

Spana storleken i förhållande till en "vanlig" Playstation 2.

Kanske inte syns så värst väl, men den är lite skamfilad och har (tyvärr) lite rost här och var.

Om spel som ska visas upp på E3, visas upp innan E3

E3 är, som alla gamers vet, den tiden på året som toppar självaste julafton. Det är då hela spelvärlden vänder sina trånande trynen till Los Angeles Convention Center i änglarnas stad och frustar likt en påtänd durracellkanin inför varje presentation som rullar upp på scenen. Det är, om man på förhand inte vet vad som ska visas.

För just i år känns det som om hälften av spelen som ”ska visas” på E3 redan läckt. Jag vet, jag vet – vissa spel visas upp strax innan för att stjäla strålkastarljuset eller uppdateras med löften om mer info under just E3, i akt och mening att skapa intresse. Det är smart marknadsföring. Men när flertalet går samma öde till mötes, då tappar det lite av tjusningen. I alla fall i mina ögon.

Här om veckan letade sig ett dokument ut på… Twitter, vill jag minnas… Och jag kastade mig hals över huvud över det. Saken var den att det handlade om Nintendos presskonferens (vilken jag inte bryr mig om, sorry Ninty). Sen har jag hört rykten om vilka spel som eventuellt ska visas upp under respektive konferens. Rykten som jag, så fort jag hört dem, sprang ifrån. För när det kommer till saker som är intressanta, så vill inte jag få allting spolierat för mig. Det blir lite som om man följde med ett syskon som fått reda på vad du skulle få i julklapp och så envetet tvingade dig att spana in det. Eller vad tror du? Vill du få reda på allt på förhand och bli måttligt överraskad av en bekräftelse på den stora dagen, eller bli totalt golvad när et väl avtäcks?