Playstation SCPH-1002

Den här gången är det inte någon exklusiv, ej-för-civila-marknaden, vanföreställt snordyr utvecklings- eller testmaskin som droppat ned genom brevlådan. Utan en helt vanlig Svensson-enhet – Playstation.

Modellnamnet är SCPH-1002 och om du, liksom jag, har lite koll på vad som översiktligt skiljer versionerna åt (och för den delen känner till min mani för lanseringsmodeller), kryper nog ett litet leende fram just nu. Om du svingar åt det hållet, det vill säga… Och om du inte vet – SCPH-1002 är modellen som släpptes här i Europa den 29 september 1995. Det är, sett till antal släppta revisioner globalt, den tredje i ordningen. Den första (SCPH-1000) och den andra (SPCH-1001) var den japanska respektive den amerikanska. Men nog om det introducerade förhistoriska snacket, vad är det som gör just den här till the one?

Den har blivit lite solbränd på ålderns höst. Men det är tillåtet när man som elektronisk produkt närapå fyller 25.

Den tredje av totalt 30 modeller (inklusive PS One) är speciell på många sätt – allt från ljudet till antal anslutningar är annorlunda i jämförelse med senare upplagor och vid första anblick är det baksidan som tjänar som ID-kort. Du har utöver ström och AV-ut, även möjlighet att plugga in ljud och bild separat (något som togs bort i samtliga efterföljare och som gör denna modell attraktiv för nördar eller de som helt enkelt vill ha större kontroll över ljudet). Maskinen har i initierad gamer-mun ofta benämnts enbart som Playstation Audiophile, vilket är en hint mot ljudkortet och att speciellt basen är märkbart bättre än i senare versioner.

Här har vi alltså den största läckan vad gäller modellen. Det är denna uppsättning anslutningar du vill ha om du är samlare.

Den andra kosmetiska skillnaden är inte exklusiv till den här modellen, men permanent borta från och med SCPH-9002 – den parallella I/O-porten. En av Playstations mest omdebatterade anslutningar. Vad är det för något? Vad kopplar man in? Den var inte till någon större nytta för gemene man (förutom, teoretiskt, en skrivare). Det närmsta vi allmänna kom var Gameshark eller Actionreplay (vilket enklast kan förklaras som ”fusktilbehör” som gjorde att man kunde manipulera spel) samt Gamers Movie Card (en tillsats som gjorde det möjligt att spela VCD-skivor i maskinen utan att behöva införskaffa den enda konsolen som hade den funktionen inbyggd – SCPH-5903).

Den mest mytomspunna kontakten i Playstations historia. Eller en av dem.

Jag kan fortsätta att prata om tekniska aspekter eller att påtala att den här modellen har över 750 komponenter medan de tre sista (SCPH-100-103) hade betydligt mindre (ärligt talat vet jag inte hur många de innehöll, men givet storleken så måste det ha varit mycket mindre). 

Handkontrollen (SCPH-1080) är inte heller den som vi är vana vid idag. Den verkligen ser likadan ut eller vibrerar när man smeker den ömt eller djuriskt ger den allt man har att ge. Utsidan saknar, jämfört med Dualshock-kontrollerna, styrspakar och handkontrollens storlek är även mindre. Ska man vara petig så är detta inte originalkontrollen, även om det var den som kom paketerad med samtliga av dessa enheter som vi pratar om här. Den absolut första (SCPH-1010) släpptes bara i Japan och har kortare handtag. I korta drag så är den cool att ha, men inte särskilt smidig (då den snabbt byttes ut mot Dualshock-varianten som hade spakar); många spel förlitar sig nämligen på att du har dessa spakar att styra med och även om det i vissa fall går att styra med riktningsknapparna, slår ju inget en ordentlig spak.

En europeisk originalkontroll utav två som följde med paketet. Måste erkänna, det är en viss skillnad att spela med en sådan här om man är van vid Dualshocken, eller för den delen, vilken modern handkontroll som helst.

Jag fick faktiskt inte bara en, utan två, handkontroller med den här enheten och trots att de i första hand är tänkta som utställningsexemplar, vill jag kunna plocka ned dem och köra. Och då en av X-knapparna har förlorat lite av sin spänts (switchen under själva knappen klickar inte på samma sätt längre) är det rätt uppenbart vilken som kommer bli min somewhat daily-driver.

Jag märker att jag börjar vandra iväg i snacket om kontrollerna, utan att ha nämnt vibrationen. Och därför ska jag ta den korta versionen. Den korta versionen är att handkontrollerna inte innehåller någon form av vibration alls (likt Playstation 3’s lanseringskontroll, SIXAXIS). Stendött. Stiff. Slak. Och så är det med det.

Bonus – jag fick även med ett minneskort (för det här var på den tiden då interna minnen såsom hårddiskar, bara var sånt som nördar eller NASA hade råd och sysslade med). Och vanligtvis brukar dessa vara tomma (i min begränsade erfarenhet). Men det här hade faktiskt lite. Det ända jag känner igen är en sparfil från James Bond 007 Tomorrow Never Dies, spelet baserat på filmen med samma namn (som, sammanträffande nog, var den första Bond-rullen jag såg). Resten är helt främmande för mig. Och därför måste jag ta reda på vad det är. Har jag tur så är det något obskyrt program (moddingscenen för första Playstation är rätt stor) och beroende på vad det är (kommer jag inte på något sätt att dumpa innehållet på kortet till PC så lär funderingarna förbli just funderingar) kanske jag kan göra något ballt med det.

Portabelt USB-minne anno 1995. With data on disk.

In conclusion, jag är otroligt nöjd över att äntligen ha en fullt fungerande, genuin originalmodell av konsolen som, hade det inte varit för just den och en idé sprungen från Mr. Ken Kutaragi, inte lagt grunden till Playstation som varumärke, identitet och rörelse. Nu återstår bara de två debuggenheterna(DTL-H110X/DTL-H120X), Net Yaroze (DTL-H300X) och kanske just Video-CD-maskinen (5903) innan jag kan kalla min PS1-samling komplett.

Vad kan jag göra med mina utvecklingskitt?

Att samla enkom för samlandets skull är en sak och det är mitt främsta argument för att snudd på dagligen drägla över diverse utvecklingskitt på Ebay. Nog för att jag kan ställa upp de framför mig och mysa åt det faktum att de ett - har tillhört etablerade studios och använts för att utveckla spel jag själv avnjutit och två – inte var menade att hamna hemma hos mig. Men vad kan jag, som privatperson, göra med dem?

Xbox 360 XDK:

Det ena av mina två utvecklingsenheter (som jag sagt tidigare så är det skillnad på utvecklingskitt och testenheter; testenheter är till för att testa färdiga builds (som ännu inte blivit masterpatchade, alltså körbara på retail-maskiner) för att se om det finns några fel i koden och utvecklingskitten är där det händer. Där det skapas och legender föds). Med det sagt gå vi direkt på mitt första kitt – Xbox 360 Development Kit.

Nu hävdar jag inte att jag är expert (för det är jag inte), men word on the wire kombinerat med lite nördkunskap har gett mig lite kött på benen. Jag kan utveckla spel. På sätt och vis. Då jag även fått tag på programvaran som länkar samman kittet med min dator, kan jag föra över filer till och från enheten. Vill jag skriva exekverbar kod (på svenska – utveckla) så måste jag även ha en kopia av Microsoft Visual Studio. Vilket jag inte har i nuläget. Får jag tag på en sådan kan jag skriva små program eller applikationer (efter att ha lärt mig C++). Så som det ser ut nu kan jag mest beundra den eller spela digitala versioner sprungna ur uppslitna ISO-filer.

Menyn som ploppar upp efter att den symboliska start-loggan försvunnit. Varje gång jag ser den ilar en pirrade känsla av välbehag nedför ryggraden och jag tackar kontakter för att jag kom över den här.

Vad jag menar med det är att jag kan kopiera ett 360-spel från skiva, extrahera ISO:n och sen patcha spelets startfil, .xex (kan jämföras med Windows .exe eller Macs .pkg), som jag sedan för över till rätt mapp. Och om jag gjort allt rätt – kan starta från enhetens utvecklarmeny. Men mappstrukturen är ett rent lapptäcke och processen för att kopiera/extrahera/patcha 360-spel för att köra de helt digitalt är vad jag vet inte den… mest vita. Moving on.

PS2 Tool:

För det första kan jag inte göra någonting med min enhet (annat än att använda den som dörrstopp) innan jag städar ur den, ser till att alla kablar finns och kopplar in den. Men anta att jag någon gång lyckas med det och att den fungerar – ja, då måste jag lära mig Linux. Jag ska vara ärlig, jag har inte stenkoll på exakt hur det fungerar under huven här. Men då den också har en PS2 inbyggd kan du köra i gång ett spel och via Linux-delen, se aktiviteten i realtid (och, om jag förstått det rätt, köra vissa debugging-inställningar).

Tyvärr kan jag inte bjuda på någon screenshot av verktyget i aktion - men det är rätt fint att titta på, right?

Men som sagt, det jag kan göra är att göra i ordning den för att kunna starta upp och se om den ens fungerar.

Tomorrow...

Jag var ungefär en månad ifrån att gå på sommarlovet efter att ha klarat av första året i gymnasiet, då jag förhandsbokade spelet som för alltid skulle komma att förändra min syn på vad ett spel kan innebära. Ett spel som jag vid första anblick såg som ett Grand Theft Auto förklätt och förlagt till vilda westerns sista dagar. Ett något annorlunda äventyr. En upplevelse som - Red Dead Redemption.

Cowboy-hatten av, jag var inte så överdrivet intresserad av western överhuvudtaget. Bortsett från att min absoluta favoritleksak tillika barndomshjälte, Woody, var kofösare ut i fingerspetsarna, så var det i princip det. Jag har aldrig lusläst dime-noveller, slavist ögnat igenom spaghettiwestern eller maniskt läst allt som skrivits om Butch Cassidy, The Wild Bunch och Jessie James. Men så kom John Marston och med sporrar av stål och klev raka vägen i in hjärtat. Jag märkte snabbt, trots att upplägget påminde mycket om Grand Theft Auto (och medförde liknande möjligheter), att detta var något större. Något mycket större.

För mig var Red Dead Redemption titeln som för alltid ändrade min syn på spel. Som bevisade att ett spels historia kunde vara lika komplex, engagerande och berörande som vilken Hollywood-produktion som helst. Och sättet som Johns historia behandlade moral, lojalitet, saknad, sorg och upprättelse på, har satt sina spår på flera nivåer och är en jag än idag använder som referensram. Den fick mig att glömma, att minnas, att springa fritt längst präriens otämjda vidder och leva och andas i en värld till synes utan slut. Den fick mig att skratta. Att rysa. Att känna nackhåret resa sig av välbehag. Och att gråta.

Sedan dess har jag aldrig slutat hoppas på en uppföljare. Att på något sätt och under någon form, få återse Mr. Marston igen och ännu än gång uppleva samma frihet, beröring och den ofattbara känslan av att tillhöra något ändlöst. Så när Rockstar, den 17 oktober för lite mer än exakt två år sedan, färgade sina kanaler Redemption-röda, var det som om det redan var bekräftat. Några dagar senare offentliggjordes uppföljaren jag i alla år hade hoppats och bett för. Och på exakt samma premisser som jag så innerligt önskat; vad som hände innan världens bästa spel och bakgrundshistorien för Dutch van der Linde, Abigial, Jack… och John Marston…

I morgon händer det. Imorgon fortsätter sagan om härifrån till evigheten. Som jag väntat på i alla dessa år. Som jag innerst inne kände på mig en dag skulle komma. Imorgon.

Det bästa spelet som någonsin utvecklats.

Min, trollbundna, syn på gameplay-trailern för Red Dead Redemption 2

Borde ha legat på låset. Borde ha försakat inhandling av mat. Borde ha legat på låset. Mycket man borde i denna värld. En sak som man borde och som jag ämnar göra i detta nu - är att snabbt dissekera och ge min syn på den nyligen uppladdade gameplay-trailern för Red Dead Redemption 2. Som en förvarning: allt som det står RDR2 på, även om det, händelsevis, så bara är en soppåse, blir jag automatiskt knäsvag inför. Med det sagt så har jag mestadels bara bra saker att säga. Men ett orosmoln har faktiskt blossat upp.

Det första som slår mig, precis som med de föregående glimtarna, är detaljnivån som verkar ligga på det absoluta topplagret vad gäller noggrannhet. Partiklar som yr från hästarnas hovar, gnagare som springer ned för berget i takt med att Arthur kommer nedlunkandes på sin häst, mängden lera som fastnar på hans brallor då han, säkerligen efter att ha fuskat i poker, kastas ut genom ett fönster och landar på den lertäckta gatan utanför. Elden som dansar framför den gitarrspelande herren i lägret, skärpan och revorna i Arthurs knivfodral, faktumet att denne drar tillbaka hagelbrakarens toplever efter att ha stoppat in patroner innan han drar upp hela framstycket... Är bara några få detaljer som fångade mig direkt.

Vad gäller skjutandet ser man att mycket är lånat från Grand Theft Auto V. Vilket är allt annat än alarmerande! Det spelets vapenkänsla sitter än idag på topp och tanken på att få byta ut fjuttiga Desert Eagles mot ren, stenhård amerikansk ingenjörskonst medelst hett bly av den dubbelpipiga och sex-gånger-i-hisnande-snabb-följd-orienterade graden - får mig att kippa efter luft. Detsamma gäller möjligheten att interagera i olika situationer. Få välja mellan att attackera, låta bero, eller provocera en dilligensrånare, istället för att, som i första spelet, ge upp eller dra skiljsmässoadvokaten direkt, ger mig hopp. Det samma gäller möjligheten att antingen skona (och där genom - kanske vinna något på det) eller gå full Scar på mannen som klamrar sig fast vid en klippkant.

Att man nu lagt markant mer fokus på relationen med ens häst är också något som galopperar raka vägen in i mitt stall. Jag ser fram emot att få ta hand om min havremoppe och få denne att lita på mig i nöd och lust. För om sanningen ska fram, hur praktiskt det än må ha varit, så var det inte särskilt realistiskt att kunna vissla på sin fyrbenta transport och denne dök upp från ingenstans - på toppen av en klippa, miltal från vad som ens kan klassas som civilisation. Detta måste såklart också inkludera tåren som fälls då sitt vackra sto faller av bettet från en kula eller ett impulshugg från en skallerorm.

Jag ska runda av så smått, för snart kommer jag tappa kontrollen och raljera ut allt och ingenting. Fightingen ser i vissa stunder ut som en försiktig vidareutveckling av den i första spelet - något jag inte gillar. Där drogs den med oprecishet, brist på engagemang och känsla, träffsäkerhet och monotona kontroller. Å andra sidan, ur andra vinklar verkar det vara en släkting till, precis som med el pistolero, Grand Theft Auto V. And that, my friend, is a good thing.

Avslutningsvis kan jag inte annat än gapa åt grafiken. Rockstar är grymt bra på att optimera utefter vad våra generationers konsoler mäktar med, och det här ser inte ut att bli ett undantag. Frågan är bara om det här kördes på den vanliga uppsättningen (PS4/One) eller på de smått trimmade 4K-maskinerna. Om förstnämnda gäller - då får det sporrarna att knorras. Det är mycket mer jag vill se, som jag inte såg här. Men, som de gjorde med L.A Noire, så har vi en gameplay-serie att se fram emot. Och i nästa del vankas det mer detaljerad förklaring av aktiviteter, uppdrag, fisketurer och, det som jag i hemlighet ser mest fram emot - rån. Och yes, blir ett inlägg även efter den.

It's the Rooten'est, tooten'st, shooten'est Cowboy in the wild, wild west!

Playstation 2 "Tool" - DTL-T10000

Samlarmanin fortsätter. Denna gång inom det området som jag, när allt kommer omkring, nog älskar mest - Playstation. Ni som har hängt med (antingen på Twitter, i min samlingssida eller för den delen träffat mig personligen) vet att jag konstant är ute efter i princip alla utvecklingskit/debug-enheter som Sony någonsin släppt ifrån sig. För Playstation, that is. Och innan jag fortsätter måste jag säga följande: Mitt senaste kap är en maskin som jag trodde att jag skulle få vänta i evigheter (läs år) på (kanske till och med aldrig komma över). Nämligen den förmodligen tyngsta besten som någonsin burit Playstation-loggan. Playstation 2 Tool.

Som sagt så är det en enorm grunka vi pratar om. P.S den väger 13 kilo.

Denna behemoth av teknik är ett utvecklingskit som innehåller både en Playstation 2 men också en fullt fungerande, Linuxbaserad, dator. Vilket är den största anledningen till storleken. Ska sanningen fram så kan yours truly inte använda Linux för fem öre, men det är nog något som kan komma att ändras i och med detta. That is, om den faktiskt fungerar...

Massor av text och konstiga lampor som tydligen ska indikera vilken funktion som är aktiv.

För den var rätt billig. Utan något som helst kablage eller tillbehör och utan bild på den uppkopplad till en skärm (trots bild på påslagen på-knapp), kom den klappad och klar från Frankrike, inklusive frakt, för den nätta summan av 3500 kronor. Det låter kanske mycket sett till vad det är. Liksom kom igen, en svintung klump som du egentligen inte har någon användning av eller vet så mycket om och som du i slutändan enbart kommer att titta på? Och som kanske inte ens fungerar? Well, sådan är jag. Ofta vill jag också känna till enhetens historia; var den kom ifrån och i vilka produktioner har den figurerat. Inget sådant i nuläget.

Borde jag bli orolig om jag går i gång på modellnummer av utvecklingsenheter? Eller vet vad som skiljer dem åt?

Jag har inte heller vågat starta den ännu. Orsaken är den att den har börjat rosta i nederkant och således kickade paranoian in som en hästspark i bakhuvudet då du olovligen brutit dig in i havremoppegaraget. Efter att ha skruvat upp skalet (vilket jag inte heller visste hur man gjorde, men ändå lyckades med utan att ha sönder något vitalt för lyckad återskruvning) så fick jag ytterligare en chock. Antingen har någon klistrat på skyddsplast al'a kopparmodell efter det att den byggts ihop efter modifiering. Eller, och det är detta jag hoppas på, så har den aldrig öppnats sedan den lämnade produktionsbandet. Fylld med samvetskval över att bryta något fabriksförseglat, kände jag mig privilegierad över att vara den första på strax under 20 år att få se dess sensuella insida.

Warranty void if sticker is removed.

Om sensuell innebär fullproppad, dammig kabelhantering från helvetet. Jag slet inte ut något den här gången (vill se vad som finns på de två hårddiskarna som är inkluderade innan jag gör något potentiellt dumt), men kollade att allt satt fast och framför allt - att allt som skulle finnas, fanns. Jag är medveten om att den här, även om den fungerar, inte kommer användas på daglig basis. Jag är ingen utvecklare. Jag har inget intresse av att snickra ihop egenbyggda Playstation 2-spel. Utan det är för historien och vetskapen om att den en gång i tiden använts för att utveckla spelen som definierade den konsol som definierade mig som gamer. Sen är dess modelnummer DTL-T 10000. Step aside, T-1000.

Spana storleken i förhållande till en "vanlig" Playstation 2.

Kanske inte syns så värst väl, men den är lite skamfilad och har (tyvärr) lite rost här och var.

Om spel som ska visas upp på E3, visas upp innan E3

E3 är, som alla gamers vet, den tiden på året som toppar självaste julafton. Det är då hela spelvärlden vänder sina trånande trynen till Los Angeles Convention Center i änglarnas stad och frustar likt en påtänd durracellkanin inför varje presentation som rullar upp på scenen. Det är, om man på förhand inte vet vad som ska visas.

För just i år känns det som om hälften av spelen som ”ska visas” på E3 redan läckt. Jag vet, jag vet – vissa spel visas upp strax innan för att stjäla strålkastarljuset eller uppdateras med löften om mer info under just E3, i akt och mening att skapa intresse. Det är smart marknadsföring. Men när flertalet går samma öde till mötes, då tappar det lite av tjusningen. I alla fall i mina ögon.

Här om veckan letade sig ett dokument ut på… Twitter, vill jag minnas… Och jag kastade mig hals över huvud över det. Saken var den att det handlade om Nintendos presskonferens (vilken jag inte bryr mig om, sorry Ninty). Sen har jag hört rykten om vilka spel som eventuellt ska visas upp under respektive konferens. Rykten som jag, så fort jag hört dem, sprang ifrån. För när det kommer till saker som är intressanta, så vill inte jag få allting spolierat för mig. Det blir lite som om man följde med ett syskon som fått reda på vad du skulle få i julklapp och så envetet tvingade dig att spana in det. Eller vad tror du? Vill du få reda på allt på förhand och bli måttligt överraskad av en bekräftelse på den stora dagen, eller bli totalt golvad när et väl avtäcks? 

V som i Vietnam?

Det har länge gått rykten om nästa Battlefield. Vad det kommer att handla om och vart det kommer att utspela sig. Fast den stora frågan inför efterföljaren till Battlefield 1 är väl snarare… När kommer det utspela sig?

Jag är inte orolig över att vi ska slungas in i framtiden eller långt ut i rymden (sådant pysslar Call of Duty med). Inte alls. Battlefield har alltid haft fötterna, mer eller mindre, på jorden och till och med vågat sig på tidsåldrar som inte stått som spön i spelvärldens backar. Visserligen finns det spel som utspelade sig under första världskriget innan Battlefield 1 kom till världen (The Last Express, Snoopy Vs. The Red Baron och Valiant Hearts: The Great War), men jag uppskattade ändå att Dice tog tag i det och gjorde något verkligt ordentligt rörande. Även med enspelarläget…

Men det kriget är över. Och nu blickar vi mot framåt. Jag ser helst att vi hoppar över kriget som är det i särklass mest överrepresenterade inom spelvärlden och kliver in det som, i mitt tycke, är det näst mest underrepresenterade – Vietnamkriget. Det finns ordentlig potential i den nästan 20 år långa konflikt som mellan 1955 och 1975, rasade i de tropiska djunglerna. Tänk er möjligheterna att berätta en riktigt smaskig (och barnförbjuden) historia om baksidan av patriotism, gemenskap, vietnamesiska fångläger, napalm, luftanfall… Och skräcken i de knappt könsmogna grabbarnas ögon då de, med en mekanisk marsch, motvilligt pushas in i den gapande döden i aktern på det grönfärgade flygplanet.

Lummigt gröna ängar lagda under en ljusblå himmel som, på grund av den tjocka krutröken emellan, är ovetande om vilka hemskheter som pågår där under. Vidsträckt djungel, här och var kantad av pulvriserade hyddor och brunfärgade floder, till städer där spänningen är så stark att den kan brytas enbart genom att fel person ser på fel person på fel sätt. Från dess livliga orkester, bestående av vardagslivets bilar, promenader och prat, till krigets larm, uppehållet av maskingevärens smattrande, de sårades ryggmärgsinträngande skrik, det tryckande och allt starkare ekot av Bell-helikoptrarnas dödsbringande rotorblad och slutligen det tomma, seriella knaket kort innan marken dränks i ett brandgult inferno av napalm.

Vi vet att War Stories ska återkomma i Battlefield V (among other things), så jag ser definitivt plats för något (helst allt) av det groteskt hemska jag kåserade om i stycket ovan. Och helst inte bara från de amerikanska soldaternas sida. Utan även vietnameserna, soldat som civil. Se hur kriget påverkar landets civilbefolkning och hur de ställer sig till alltihopa. Den stridande sidans uppfattning om jänkarnas framfart, eller familjen som tappert försöker leva det som finns kvar att leva av ett normalt liv i krigstid. Och såklart, bara för att, hur uppfattningen hos amerikanska familjer, motståndsrörelser, soldater och i maktens korridorer ser ut. Lägg även till möjlighet till finfin 60-talsmusik och banor som är klippt och skurna för dödsmatcher av den mer smygande graden… Och du har det jag skulle vilja se i Battlefield V(ietnam).

Playstation 2 "Test" DTL-H30102

Jag pratade för ett tag sedan om att jag, med anledning av att jag snart blir 25 (ehuhuhu, börjar bli gammal, hö hö...), botaniserade bland testkonsoler. Varför jag gjorde det svarade jag på redan då (för att de dels inte tillverkas längre men också aldrig var menade för gemene gamer).

Jag har på sistone vakat över Ebay lika intensivt som en katt väntar ut en solstråles avtryck på väggen, i väntan på att den ska röra sig. And what did you know, helt plötsligt fick jag upp en träff på en Playstation 2 Test, debug-stationen för..., ja, rätt uppenbart. Priset var, för skicket den var i, mer än överkomligt och frakten (gratis worldwide) var det som fick impulsen i pekfingret att tappa vänster. Lite drygt en vecka senare plingade det till i telefonen och en mycket diskret notis förkunnade att jag hade ett paket att hämta upp.

Så igår dumpade jag ett mycket välinslaget paket på sängen, beväpnade mig med en sax och skred till verket. Några minuter senare badade jag i ett hav av bubbelplast, frigolit, kirurgtejp och foamy-like embalage. Men framför mig låg den. Identisk med en normal maskin, bortsett från att fronten pryddes av "TEST" i den stilistiska fonten istället för PS2. Sen ser den lite annorlunda ut på insidan också vad gäller kompatibilitet och vad som kan köras. Utan att gå in på alldeles för nördiga detaljer (och då tråka ut er) så kan vi nöja oss med att den spelar alla möjliga Playstation 1- och Playstation 2-spel (betor och hembrända) och då den även är regionsfri, kan spela såväl japanska som amerikanska spel.

Inte nog med den är sällsynt (finns inga på Tradera och de få jag hittar på Ebay är antingen enbart skal, sönderslagna eller går för upp mot 12000 kronor), men den här har en historia också. Nog för att det är en test-enhet (och således kom från någon utvecklare), men när jag fick höra vilka, gick den från att vara en cool raritet till något ovärderligt. Den har ägts av brittiska Rockstar Games. Yepp. Mina genom tiderna favoritutvecklare. Jag fick, av säljaren, ett cv tillhörande "CJ" (det står CJ på konsolen, sammanträffandena är slående) och av det kunde dra slutsatsen att maskinen mest troligt har varit inblandad i utvecklingen av i huvudsakligen varje Rockstar-utvecklat spel under PS2-eran. Men framför allt Grand Theft Auto: San Andreas.

Jag hade tänkt att slita bort den gula remsan, som sitter strax ovanför Test-loggan, men nu när jag vet vad den betyder, får den sitta kvar. Härnäst blir att jaga rätt på ett Playstation 3 DECR1400A.

I brist på ork att ta ordentliga bilder av skönheten får Twitterbilden duga. Kan hända att jag drar fram den när solen ligger på för några riktigt superba, schmexiga shots. 

What now, Activision? Duty called?

Jag var en av de som skrek högt då Activision förra året först visade, och sedan släppte Call Of Duty WWII. Efter EA:s genidrag (att låta Battlefield 1 utspela sig under första världskriget – en tidsålder som enligt mig är orättvist underrepresenterad i spelvärlden) så gick Call of Duty tillbaka till det som i begynnelsen definierade serien. Andra världskriget. All was fair and well. Fram tills nu. Trailern för kommande Call of Duty, Call of Duty Black Ops 4, släpptes idag och medan majoriteten av Internet vrålar lika intensivt som Baltimora under inspelningen av Tarzan Boy, suckar jag och ställer mig fortsatt tveksam. 

Jag avskyr hela framtidskrigstrenden som hela tiden verkar tävla med sig själv om vilken instans som bäst kan efterlikna de mest technoporriga beskrivningarna av futuristiska brödrostar. Sen spyr jag lite i min mun varje gång man nämner exko-skelett. Av någon anledning. Så Advanced Warfare. Infinite Warfare. Nope! Nu är visserligen inte Black Ops av samma fåniga kaliber som ovannämnda framtids techno-gangbang, men någonting gror i mig. Trailern ber oss tittare att glömma allt vi kan och blandar det med Defcon 2. Spontant kan det handla om kalla kriget (något jag hoppas innerligt på och om så är fallet – fudge this och vad jag tror, this is awesome).

Men det kan också handla om en plot satt i en nära framtid där exo-skelett och annat skräp regerar, och man måste ta lärdom av historien då spelreglerna skrivits om och ingenting är som vi tror. Ni vet, klassiska storyn... Nackdelen är att det fortfarande säljer och så länge det kommer fortsätta att sälja, kommer man fortsätta att pumpa ut. Simpel tillgång och efterfrågan i aktion. Det ska bli spännande att se mer från det, då jag gärna hoppas kunna bli motbevisad. Dessvärre ser det inte så ut, då trailern också visade soldater i misstänksamma munderingar som är som klippta och skurna för framtidslek. 

Test-konsoler?

Jag kastar mig hals över huvud efter allt som det står "Limited", "Special" eller "Collector's" på. Om saken i fråga intresserar mig, det vill säga. Dock inte samma sak när det kommer till konsoler. Korta versionen är att jag vill ha mina konsoler rena. Med det menar jag fria från stencil-silouetter av kända karaktärer, loggor eller fult placerade färgkombinationer som bara skriker se mig, hör mig!

Hypokondriker som jag är, kan den som spanar in min lista över konsoler jag vill ha, direkt peka ut beviset på att jag säger emot mig själv. Både Nathan Drake- och Batman-PS4:orna står på listan och en vacker dag kommer de stå i min hylla. Mark ma words! Nej, utöver det vill jag ha vita, svarta eller enfärgade stilrena klimpar ståendes bredvid varandra och skina i kapp. En annan typ jag också vill ha (och som har att göra med min mani för saker som inte är massproducerade och således inte finns i var människas hem) – är konsoler i begränsad upplaga. Och då menar jag inte maskiner som släpps i butik.

Utan test-enheter (på engelska oftast kallade "debugging stations"). Dessa maskiner (icke att förväxla med utvecklingskitt ("Development Kit")), ser oftast likadana ut som sina retail-syskon, undantaget några markeringar eller så. Det är på insidan dessa skiljer sig. Extra funktioner såsom prestandamätningar av spelet, men oftast regionsfrihet, är vad som bjuds. Alltså möjlighet att spela spel från världens alla regioner (exempelvis japanska spel i en europeisk maskin). Maskiner som säljs i butik är regionslåsta och vill man spela spel från andra regioner blir det till att importera en maskin från sagda region. Eller, i de få fall det går, modda konsolen. Men sådant vet jag ingenting om...

Dessa test-enheter används av både spelutvecklare och mediaföretag då man utvecklar och testar ett spel/en apps funktionalitet. När spelet är färdigt testas det via verktyg som gemene man vanligtvis inte har en aning om hur man använder. I alla fall i teorin... Således finns de inte att få tag på rakt av, då de aldrig var menade för den öppna marknaden. Lyckligtvis finns det något som heter Ebay och där sipprar det då, då ut enheter för att ifrån överkomliga, till hysteriskt överprisade maskiner som i vissa lägen knappt har skalet kvar.

Jag äger ingen test-enhet ännu. Ingen renodlad åtminstone. Jag har dock lyckats komma över en XDK (Xbox Development Kit) av Xbox 360 Slim. Vad gäller min samling hoppas jag snart råda bot på denna frånvaro av sällsynt maskineri. Då jag snart snubblar in på mitt 25:e levnadsår (och har hittat något riktigt intressant) hoppas jag kunna ge en födelsedagspresent till mig själv.