"Minnen"

Igår chockade  jag kroppen och tog en promenad. Visserligen inte den längsta med ändå, en promenad. Även fast jag har dokumenterat Vaxholm mer än en gång fick kameran följa med den här gången också. Jag började med att knalla genom skogen som jag i unga dagar spenderade ofantligt mycket tid i. Med andra ord så håller den skogen många minnen. Framför allt idrottslektionerna i mellanstadiet då orienteringen var lagd i de områdena. Även fast skogen inte är så extremt stor så kunde jag den som i egen ficka och tyckte det var extremt häftigt att skryta med möjligheten att kunna gå hem mitt i lektionen (mitt hus låg..., ligger, granne med träden).

Jag tog en sidoväg som till slut ledde in på huvudstigen och det var då minnena började komma tillbaka. Huvudstigen, eller den mest trafikerade leden på den tiden, går över något som en gång i tiden var en bäck och har således två "broar". Dessa var egentligen inte broar som sådana utan snarare två halvt hemmasnickrade hopkok bestående av två stockar och grenar (?). Redan då (runt 2005-6) så började "bro" nummer två sjunga på sista versen.

Betyder inte mycket för det ovana ögat, men de som en gång gick stråket vet vilken stock det här är - och då reagerar över att det här är allt som är kvar. 

Inte riktigt, det finns ytterligare en del kvar:

But that's about it.

Jag fortsatte över fotbollsplanen som då det begav sig var grusad, men nu såg det mer ut som en övergiven gräsmatta där gruset börjat bryta igenom den gröna barriären. Jag önskar jag kunde säga annat om målen, men de såg inte heller ut att vara direkt underhållna. Lite rostiga och med cementklumpar som höll nätet någorlunda på plats. Glöm mål som vi känner till det, här hade vi bara ett nät som hängde lika rakt som stolparna... Jag fortsatte genom skogen och tog vägen förbi träkojeområdet där man i unga dagar gjorde allt för att komma över en träkoja som man själv inte byggt. Men det höll inte några längre stunder. Men "på den tiden" fanns det mer än en trädkoja som man kunde ta över och hävda vara sin egen. Många kojor som idag mer eller mindre är borta. Vissa finns kvar, fast inte lika intakta som då. Jag passerade en som såg ut att ha haft sina glansdagar och bestämde mig för att ta mig en närmare titt. Ingången bestod av en minimal cirkel som kanske mätte en halvmeter i diameter. Jag tvekade att krypa in, och tänkte tillbaka. Då man inte ens tänkte "kommer jag ut igen?" utan bara kröp in. Men men, jag antar att man var ung och (tillräckligt) galen för att göra det då.

På andra sidan skogen tar kyrkgården vid, som varje vaxholmare vet. Endast ett staket av vanligt villa-typ skiljer skogen åt från de dödas sista viloplats. Jag följde stigen och vandrade ner i minneslunden. Ägnade mormor en tanke och undrade om hon satt och tittade ner på mig då.

Jag fortsatte mot vår familjegrav för att se om farfar var pratglad. Det var han inte. Men istället för att gå hem igen slog jag mig ner framför stenen och började fundera på de som gått vidare till nästa liv. Reflekterade över att jag aldrig han träffa min farmor och att farfar när allt kommer omkring gick bort alldeles för tidigt. Jag kan fortfarande minnas den där februarimorgonen... Men å andra sidan minns jag också alla stunder vi hade tillsammans..., och framför allt vad han betydde för Vaxholm. Förutom att han kunde allt om allt så har han också guidat kungaparet genom gatorna. Beror på hur man ser det, men inte illa.

Eller då jag, efter hans bortgång, skrev för skoltidningen och skulle skriva om Ytterby gruva. Och bortsett från Terbium och Yttrium så fick jag också reda på att sammaställaren inte var vem som helst utan Carl Hugo Blom. Ingen mindre än min egen farfar. Ni kan nog tänka er att det blev en solklar källa till artikeln. Förutom att sammanställa information om Ytterby Gruva så har han hållit i allehanda evenemang som man förknippar med Vaxholm. Skärgårdsmarknaden exempelvis (som faktiskt äger rum på lördag här i Vaxholm. Titta förbi!) Och allt eftersom åren gick började även far min, alltså farfars son kronologiskt sett, hjälpa till med både skärgårdsmarknaden och mindsommarfirandet på lägret. Far och son sida vid sida. Typ. Och efter att farfar försvann så har pappa tagit över stafettpinnen. Sen vet jag inte om jag kommer ta över eftersom mitt intresse för organisering av evenemang som dessa inte är det största. Men vi har andra, mer familjära traditioner som jag ska föra vidare för att inte tala om släktnamnet. Kanske går tillbaka till att stava Karl med  C, efter min faders old man... Och jag tror inte att farfar inte har rullat tummarna för att få sin "In memory"-tavla nere på Hembygds Gården.

Farfar, var du tvungen att lämna denna värld så tidigt. Kunde du inte ha stannat åtminstone 20-30 år till?

 Och sen, sist av allt, skulle nog farfars kunskaper i bland annat historia ha kommit väl till pass i plugget. Då hade jag inte ens övervägt Wikipedia... Visserligen så är min morfar ett levande uppslagsverk, men det skadar inte att ha två sådana i familjen.