"Du är den du väljer att vara"

Om man frågar mig vilka filmer som kvalar in som nostalgiska, så hör du mig säga Toy Story, Rasten: Uppdraget Rädda Sommarlovet och filmatiseringarna av Alfons Åbergs upptåg. En som dock har hamnat lite i skymundan men som verkligen tillhör kategorin barndomsminnen, är ingen mindre än "Järnjätten" från 1999. En film som till en början (dvs. när jag var "liten grabb", om man nu får använda den benämningen) bara var allmänt häftig. Handen upp ni grabbar (och tjejer också för den delen) som när ni var 7-10 år inte tyckte att en 100 meter hög robot av metall var häftigt. Trodde väl det.

För er som inte har sett den här filmen ännu, läs det här inlägget om sisådär 1 timme, 23 minuter och 3 sekunder då eftertexterna rullat förbi. Jag diskuterar ganska friskt filmens handling från början till slut.

Klassisk Disney komik. Den där minen samtidigt som han
uttalar sitt namn - Dean. Old School Disney.
Hemligheten bakom flinet? Han har en ekorre i brallorna.

 Filmen handlar alltså om en 9-årig kille med det mycket exklusiva namnet Hogarth (uttalas håwgarth), och utspelar sig i 1957 års Maine. Vi pratar alltså den nordöstra amerikanska kusten och staden Maine under 50-talet, och allt vad det innebär. Det tog mig ganska exakt 3 minuter och 54 sekunder innan jag insåg vad "allt vad det innebär" faktiskt innebar. 3 minuter och 54 sekunder in i filmen sitter en mycket avslappnad och svartklädd herre och läser en tidning. "Russian satelite seen in night sky" är rubriken och det betyder att det är 50-talet och Kalla Kriget vi pratar om.

En annan del som säkert framkallar kalla kårar hos vilken historieprofessor som helst, är scenen då Hogarth och filmens något skumma atagonist, FBI-agenten Kent Manlsy (komplett med grå rock och hatt) sitter och tar en glass på något café. Mansly, som är väldigt intresserad av att få veta mer om metallmannen ute i skogen, börjar fråga Hogarth om han känner till Sputnik varpå Hogarth svarar "den första sateliten i rymden".  Mansly replikerar med "den första, ryska sateliten i rymden...." "... Den finns där. Vi kan inte se den... ... kollar oss..." Förutom de facto att amerikanarnas skräck för Rysslands förehavanden under tidsperioden reflekteras i klartext så antyds även hela storebrors konceptet. "Kollar oss...." kan mycket väl vara början på informationshysterin och övervakandet av vad folket gör. Typ lite som om Google skulle ha existerat på 50-talet...

Nog snackat om Kalla kriget och dess sidospår i filmen, nu är det dags att prata annat. 50 minuter och 30 sekunder in i filmen ligger en deprimerad Jätte och lyfter utan ansträngning motorhuven på en pick-up. Anledningen? Han såg på när ett par jägare sköt en hjort, och om man ska tolka dialogen som följer kan jätten ha drabbats av skuldkänslor. Hogarth börjar med att tala om för jätten att det är fel att döda, men inte fel att dö. Jätten svara då..., vet ni vad? Den här dialogen är så episkt fin så att jag drar hela - från början till slut.

H:"Jag vet att du är ledsen för det där med hjorten, men det är inte ditt fel. Saker dör. Sådant är livet. Det är fel att döda, men det är inte fel att dö."
J: "Du. Dö?"
H: "Ja. Någon dag."
J: "Jag. Dö?"
H: "Vet inte. Du är gjord av metall, men du har känslor. Och du tänker på saker. Det betyder att du har en själ. Och själar, dör inte."
J: "Själ?"
H: "Mamma säger att den finns inne i alla goda saker. Och att den lever för alltid och evigt."
J: "Själar. Dör. Inte."

Själar dör inte. Det gör inte sanna vänskapsband heller.

Här har vi gamla Disney som till mycket lever kvar i våra dagar. Ögonblick då all action och machomentalitet sätts åt sidan för en mer emotionell stämning. Och just den ovan visar att den här roboten, trots att den är över 100 meter samt bestyckad med en hel kärnvapenrigg (vi kommer till det senare) att den bakom sitt hårda yttre har känslor. Att den inte vet mycket om världen och att den bara vill väl. Vill väl menas att det mellan raderna går att utläsa. Den blir ledsen för att en hjort skjuts, om den inte skulle vilja väl så skulle den väl inte ens bry sig? Eller rädda två pojkar som senare i filmen hänger på en tråd (bokstavligen) och om inte jätten kommit säkert skulle ha fallit mot en säker död.

Sen kan man också diskutera det här med att allt har en själ, eller åtminstone att alla innerst inne vill väl. Sen att vissa har, enligt mig, helt fel definition om vad "väl" innebär hör inte till saken. Eller om man ska hårddra det så gör den faktiskt det. Men i så fall ska vi hoppa framåt till filmens slutskede. Jätten har, efter att ha agerat i självförsvar mot Hogarths leksakspistol, flytt. Efter att Dean (som vi såg i början av filmen) konfronterat honom och anklagat honom för att ha försökt döda Hogarth inser jätten vad han var på väg att göra, och springer därför i förtvivlan iväg. Bara det att en robot blir förtvivlad får den att skilja sig från ex antal andra (blev Terminator någon gång förtvivlad, eller ledsen?).

När han vandrar över slätterna och inte har någonstans att ta vägen fångas hans bild av en kikare. Kikaren tillhör två killar som står på ett tak och spanar. När de ser det faktiska plåtmonstret som antingen kommer från Kina, Ryssland, Japan eller gud vet vad så blir de så upphetsade att de lutar sig lite för långt ut över räcket. För att sekunden senare ha sina liv i händerna på en kikare och mer precist dess axelrem. Som tur är så hör jätten deras skrik och kommer springande. samtidigt som remmen brister kastar jätten sig och lyckas med någon millimeter fånga upp killarna. När den senare sänker handen så att grabbarna kan hoppa ner och krama om sin pappa går det upp ett liljeholmens för Maines invånare som har samlats för att förskräckt se pojkarna falla. Framför dem står jätten som det tidigare bara ryktats om - och som just räddat livet på två killar. Samtidigt som de inser att jätten trots allt kanske bara vill väl knackar armén på dörren, och det i form av ett pansarvagnsskott.

Jätten, som undertiden folket beundrade honom hunnit plocka upp Hogarth, springer iväg igen för att inte förlora sin bästa vän - vilket inte bara får armén att skicka ut perfekt avbildade F-86:or utan också hans mamma att bli extremt orolig. Jätten undviker en buss vilket får honom att ramla, falla ner för ett stup men också att aktivera sina till dess hemliga jetmotorer och flyga iväg. Hograrth, som knappt kan tro att de flyger, uppmanar jätten att "flyg med armarna rakt fram! Som Superman!" Här har vi också en hint om att Jätten gång på gång ser sig själv som någonting gott än mindre att han vill göra gott. Men en missil från ett av planen sänker det flygande ekipaget där Hogarths svimmar. Jätten tror att han är död, vilket får...

Du är den du väljer att vara. Du väljer!

Visserligen är väl det som händer härnäst kanske den mest actionpackade scenen i hela filmen, och som jag när jag var "var liten grabb" ansåg vara den häftigaste delen i filmen. Men då förstod jag å andra sidan inte det djupare konceptet lika bra som nu. Och vad jag också kan se i jätten agerande kan liknas vid vad människor, nära och kära och framför allt familjer kan göra för vandra. Eller vid närmare eftertanke snarare vad de kan göra i förbannelsens ögonblick, i ren ilska. Fullt förståeligt, jag har själv haft stunder då jag själv varit i stånd att slå ihjäl folk, eller åtminstone velat göra det) Hur som helst, ren instinkt oavsett om man är människa eller maskin (en med känslor det vill säga). Enough of your emotional nonsense, vad händer?

Jättens bula som han haft i huvudet slätas ut, och de oskyldiga ljusa ögonen krymper till illröda, skärande prickar. Sen visar jätten den sida han helst av allt inte vill förknippas med - hans enorma arsenal. Hela maghalvan förvandlas till något som liknar en plasmakanon, armarna högteknologiska gevär (a la' 50-talets framtidsvision) och ur axlarna flyger slangliknande ray-guns (hittar ingen bra svensk översättning för tillfället) som ser ut att vara plockade ur valfri Star Wars. Armén tar jättens aggression som det ultimata svaret och Mansly (som nu har visat sin rätta sida - råparamoid) förslår att de ska använda Nautilus, som är kärnvapenbestyckad. Mansly, som nu är så nervig över att roboten befinner sig i staden och vill förstöra den, stjäl komradion och skriker:
"Avfyra missilen nu!"

Det dröjer inte länge förrän flyglarmet kastar sitt klagande och skräckinjagande varnande över staden. Hogarth, som inser att detta är slutet - tittar på Jätten. Han står och tittar rakt upp. Följer den vita strimman som slutar i en ljusboll högt på himlavalvet.
H: "Jätten?"
J: "Hogarth. Du Stannar. Jag Går. Inte. Följa. Efter."
Jätten tar några kliv bakåt, tittar åter igen upp på raketen samtidigt som en Disney-hjärtskärande musik rullar igång.
H: "Jag älskar dig."
Jätten tar sats, ser ut att hoppa och innan man vet ordet av har han lämnat ett moln av rök efter sig. Allt medan molnet brer ut sig mellan gatans hus lämnar jätten atmosfären. Han ser raketen vända för att när den kommer ner utplåna det Maine kallar civilisation. Sen hör jätten Hogarth röst inom sig:
"Du är den du väljer att vara."
Jätten ler.
"Superman."
Han stänger ögonen och sekunden senare möts han och missilen.

"Du är den du väljer att vara."
"Superman."

Här slutar en av Disneys, och framför allt en av mina egna barndomsminnen. Filmen som inte bara bjud på en lättsam Disney-underhållning utan också en emotionellt rörande story. En story om vänskap, som jag är väldigt svag för i allmänhet. Men också en film vars budskap är tydligt.