Extremt snygga filmposters

Jag är inte den som analyserar och kritiskt granskar all reklam och alla pro-mos inför kommande filmer, men ibland sticker det ut en och annan film vars förhandsmaterial fångar mitt intresse och får mer tid ägnad åt sig än bara en snabb reflektion. I detta (och hittills ända) fall är det dock inte tal om en "kommande" film utan snarare en film som är exakt 9 månader och 8 dagar gammal - Gangster Squad.

Trots att en enig press klassade Ruben Fleischers gangsterdrama som medioker vilket resulterade i en 6,7/10 på IMDB så håller jag filmen som bäst i år, åtminstone tills något annat kommer och stjäl showen (den risken är dock rätt liten som det ser ut i nuläget). För det första, storyn är spännande nog att hålla mig fängslad - snutar som går off the grid för att plocka bort Mickey Cohen från Los Angeles. För det andra, att det utspelar sig under Cohens storhetstid vilken varade under 40-talet samt att bilarna, skjutdonen, kläderna och kvinnorna från den tiden finns representerade är i en gangstertorsks ögon inget minus. Och för det tredje, skådespelarna är helt okej men det finns tre stycken som skiner starkare än de andra på denna 40-tals Hollywood Boulevard. Här kommer dock affischerna, som på något sätt gör reklam för filmen eftersom namnet är tryckt nere i högra hörnet.

Coleman Harris, fd. beat cop som rekryteras av O'Mara för att ingå i den topphemliga (RIKTIGT HEMLIGA SÅ VI FÅR INTE PRATA FÖR HÖGT SÅ ATT NÅGON KANSKE HÖR). Vad jag gillar med honom är att han vid ett tillfälle påvisar och faktiskt visar sig smartare än någon som satt sig över honom på grund av..., hans hudfärg #elephantintheroom. Sen fäller han några roliga kommentarer genom filmens gång.

Revenge of the geek! Cornwell Keeler känns vid första anblick som den klassiska amerikanska fadern. Han hjälper till i hushållet och drömmer om att förändra världen. När han sen gör Gangsterpatrullen sällskap hamnar han som förste kommunikatör i avlyssningsrummet, där han likt Googles lakejer spelar in allt som trådarna fångar upp.

Polischef Parker som beordrar hela operationen fungerar väl, inte den mest förekommande rollen framför kameran med som ändå ger det tidstypiska intrycket av en erfaren, något surmulen chef vars största huvudbry är en eremit som irriterar Los Angeles - Mickey Cohen. Stabil, kostymklädd herre med klass får sammanfatta honom.

Episk revolverman som vilda western inte riktigt velat lämna ifrån sig än. Reptilsnabba reflexer och ett avtryckarfinger som hela tiden håller sig nära sexskjutaren. Markant mycket mer erfaren än de flesta rollerna i filmen och som vid ett tillfälle tar till old school knep för att få ut några ur buren. 

Max Kennards (den legendariska mannen på affischen ovanför denna) härliga sidekick är en mexare vid namn Navidad. Denna har mycket kvar att lära men har sitt pack färdigheter som även överraskar självaste O'Mara.

Speaking of the devil, sergeant O'Mara är av irländsk härkomst och begåvad med en kalkylerande och målmedveten list. Han leder teamet gangstrar..., eller poliser..., eller nåt..., i jakten på Mickey. Han är hårdknackad, lagom sarkastisk och ser ut som en klassisk 40-tals herre i brun trenchcoat. Vill man inte vara med och plocka ner Cohen råder han en hellre att köpa glass.

   

Ja, jag vet. Jag ska inte börja babbla om Drive bara för att skådespelaren som där gestaltar den skumme namnlöse föraren bara råkar befinna sig på rollistan. Så istället kan jag slänga iväg lite icketrivialt snack om Jerry Wooters. Denne detektiv ingår också, börjar bli lite tjatigt nu, i patrullen vars mål ni redan läst om. Oerhört charmig och agera efter sanna gentlemansmanér. Skådespelaren är dock en av mina favoriter och jag kan ha en liten mancrush på honom, men är inte säker på det än. Har du sett Drive?

Grace, the grace of Faraday. Fröken Stone spelar Mickey Cohens etikettcoach som får ett öga till Mr. Wooters vilket helt klart rör upp komplikationer. Sen tycker jag också att Emily Jean Stone är en väldigt attraktiv kvinna som i 40-talsversion bara blir ännu mer attraktiv. Jag sa ju att jag har ett öga för kvinnor från både 40-50-talet.

Sean Penn är som klippt och skuren som Mickey Cohen och ser faktiskt bättre ut som super drog/trafficking/pengatvätt/mord/utpressnings-skurk, än originalet. Nog om det.

Ja, nu blev det inte direkt en superanalys av affischerna här heller. Men om man ska dra en liten då. Coolt skärpedjupsarbete där ansiktet är i fokus och framför allt ögonen med tidstypiska bakgrunder går i alla fall hem hos mig i egenskap av fan av gangsterfasoner. 

Alla dessa beställningar

De flesta som känner mig eller, de som läst mina texter där jag mer eller mindre i detalj redogör för vad jag brukar lägga mina pengar på, vet att spel är något som oftast införskaffas. Och ja, när det i spelkretsar obeskrivligt efterlängtade Grand Theft Auto V släpptes den 17:e september var jag en utav de som plockade upp spelet på dagen. Hade det inte varit för tidig förhandsbokning hade jag varit på nattöppet.

Och ja, senare i höst kommer den sista installationen i den snart fyra titlar långa Assassin's Creed-serien. Förhandsbokad. Och nu är jag i köpartagen igen, men faktiskt inte i spelväg. Jag övervägde att beställa samlarutgåvan av senaste Splinter Cell (Thrillerförfattaren Tom Clancys superspion för er oinvigda) från Amazon eftersom jag fått ett tips från en kompis om ett bra pris, men efter lite research och en större mängd grubblande över om jag verkligen behövde den eller ej vann sistnämnda, när allt kommer omkring är jag ingen rik jävel...

Men så satte jag mig ner igår och bestämde mig för att avlägga ytterligare en visit i cyberrymden, och fortfarande i tankarna om Splinter Cell-utgåvan surfade jag utan att reagera in på Webhallen. Priset på intressant produkt visade sig vara jämlikt med Amazon och skulle efter frakt faktiskt vara billigare än om jag skulle låta skeppa en låda från det förenta kungariket, över vattnet och genom Norge hem till Sverige. Några klick senare hamnade jag på filmsektionen där envisa annonser förgäves uppmanade mig att köpa Fast & Furious 6 eller "fynda" tre komplett usla Blu-Rays för 79 kronor styck. En tanke slog mig långt ifrån, kanske därför att jag samtidigt satt och slötittade på trailers från 80-talets gyllene..., och något rosa..., era. Som vanligt när man surfar sin egen tub (eller tunnelbana om man så vill) så kommer man förr eller senare in på något helt annat än vad som först var tänkt. Den här gången var inget undantag och plötsligt rullade trailern för Shawshank Redemption. Bytte fort flik till Webhallen och skrev frenetiskt in namnet i sökfältet. Fyra resultat visades varav två var DVD. Det  ligger nämligen till såhär att jag bara äger 1-disk versionen på Blu-Ray och har ingen ordentlig spelare i vardagsrummet som är kapabel att knappra i sig sagda format - och därför gjorde jag slag i saken och beställde 2-diskutgåvan på DVD. Nackdelen är att den inte fanns på lager utan är beställningsvara, därför kan det ta ett tag innan den dimper ner i brevlådan.

Vidare stängde jag ner trailern och körde igång Spotify. I min lista listor finns både min Andy's List vilken är min mest använda där jag konstant lägger till låtar som jag tilltalas av, och listan innehållandes varenda Spotifysläppt spår av våra svenska stoltheter Europe. Hjärnan kopplade blixtsnabbt att en DVD med sagda kisar var på ingång. De firar i år 30 år in the business, och har därför knåpat ihop en samling material sedan starten 83. Några klick och lite tangentbordsarbete senare så hade jag säkrat min DVD av Europe - Live At Sweden Rock Festival: 30th Anniversary Edition. Så snart är den 16:e oktober kommen och då kommer 2,5 timmar av glädjevrål, eufori och allmän 80-tals frossa äga rum.

Extremt efterlängtad DVD med andra ord, och som tillsammans med Nyckeln Till Frihet som förhoppningsvis kommer in om en inte allt för avlägsen framtid sätter kronan på verket.