Ska jag straffas för att jag väljer gymnasium efter hjärtat?

Läste Metro idag, och snubblade över en intressant artikel som jag ägnade ett mer granskade öga åt än övriga artiklar. Med tanke på var vi ligger i tiden på året så är det snart dags för en ny årskull nior (min syster bland andra) att ta ett beslut som de enligt mig är på tok för unga för - nämligen vilket gymnasium de ska välja och beroende på vilket program de väljer, undermedvetet också låsa sin framtid.

Jag kommer mycket väl ihåg när jag själv gick i nian och kom i kontakt med gymnasievalet för första gången. Hur vi blev överösta med information om olika skolor, program och inriktningar. Vad vill du läsa? Vad tycker du om att göra? Vilka är dina intressen? För mig var det sannerligen rätt enkelt, jag hade sedan tidernas begynnelse hållit på med datorer i någon form och framför allt skrivit sedan 11-års åldern. Så media var ganska självklart. Okej, media. Det finns flera olika inriktningar inom media. Foto, film, grafisk design och kommunikation, författar, estetisk verksamhet, journalistik..., listan kan göras lång. Åter igen, i mitt fall, var det rätt självklart. Så fort jag hörde ordet "författarprogrammet" så var saken i princip klar. Men det tog sin lilla tid och visst kände jag mig förvirrad i djungeln av inriktningar. För att inte säga orolig.

Gymnasiet, jag måste välja själv. Ingen kan göra valet åt mig eller bestämma vilken inriktning jag ska gå. Innan hade lärarna bestämt vad jag skulle plugga och sen när provet kom visste jag vad jag skulle kunna och så var det ned det. Men nu, ingen lärare som bestämde, inga föräldrar som sa "ja" eller "nej" och till och med inga kompisar som sa vad jag skulle göra. Jag tror jag talar för merparten av 15-åringar när jag skriver det här. Vetskapen om att valet man gör kommer påverka din framtid, och när man bara är 15 år så är det inte det lättaste. Jag har till exempel en kompis som inte hade "samma tur" som jag. Jag visste att jag ville bli författare och valde därför författarprogrammet (och eftersom det bara fanns ett författarprogram i hela Sverige så var Täby Enskilda Gymnasium hugget i sten). Men min kompis hade inte en aning om vad han ville, och valde därför det optimala programmet och inriktning - Samhällsprogrammet med samhällsinriktning.

Inget fel med det, för såhär i efterhand så måste jag villigt erkänna att det var jag som hade mindre tur. Varför det? Jag följde min dröm och valde program efter mitt hjärta. Big mistake. Jag gjorde alltså som en elev som Metro pratade med:

"Hela gymnasietiden blir roligare om man väljer program efter sitt intresse. Dessutom är det kul att alla i klassen tycker om samma sak"

Hon har absolut rätt. Jag kan skriva under direkt på att mina tre år på TEG var tre av de bästa hittills i mitt liv. Mysigt, schysst och helt rätt grej. Alltså lyckat med andra ord. Som hon säger, man underhåller också sitt intresse. Jag gick som jag redan har skrivit författarprogrammet tillsammans med 15 andra likasinnade. Alla brann (eller brinner fortfarande, hoppas jag) för litteratur vilket skapade ett forum som inte skulle ha funnits om jag valt ett annat, annorlunda program. När man också får pyssla med det man älskar så sporras man ju att göra sitt bästa. Vilket jag också gjorde. Win win. Du får plugga det du älskar och lära dig mer om det, umgås med kompisar som tycker samma sak och sist men inte minst - få bra betyg. För att inte heller tala om möjligheterna till att plugga vidare efteråt.

"Genom att välja ett brett program är alla dörrar öppna"

Orden kommer från en annan elev, som i likhet med min kompis valde den mest mainstream (förlåt, nattis). Visserligen anser eleven som myntat citatet att han har gjort rätt val, han är nöjd och har också en sund inställning till valet. Men om jag ska redogöra för hur Nattis, (sorry bro, du får inte anmäla mig för att ha hängt ut dig. No harm intended) tyckte om sitt val. Han tycker likadant som jag, alltså att de tre åren var ett bra val. Nya vänner, ny kunskap och kanske det som jag inte har förtillfället i bagaget - ett bredare utbud.

Innan jag fortsätter ska jag klargöra en sak. Det här handlar om hur min utbildning står sig i förhållande till första hands jobben och inte till vidare utbildningar. För det har jag kollat upp, jag har ganska stort utbud på universitetet om jag så önskar plugga vidare där. Något jag vill, men inte just nu.

Så, både jag och Nattis har läst varsitt teoretiskt program vilket inte står sig särskilt väl på arbetsmarknaden. Spelar ingen roll om du så har MVG i alla ämnen. De är inte värda ett piss. Jag har åtta stycken MVG, alla inom "författar-karaktäriserade" ämnen vilket skulle ha varit asbra om jag hade stått inför universitetet, men inte inför jobbet. Nej, för det arbetsgivarna efterfrågar, eller bryr sig mindre om, idag är gymnasial utbildning. Visst letar de efter det då de läser ditt CV men vad de verkligen vill ha är arbetslivserfarenhet. Let me tell you something. För att börja samla på dig arbetslivserfarenhet så måste du börja nånstans. I mitt fall så börjar jag min erfarenhet redan efter gymnasiet och har mycket svårare att slå mig in än säg mina kompisar på universitetet (som kanske kan välja något mer fancy som första kneg). Annat hade det varit om jag valt ett praktiskt program. Kanske något inom byggbranschen vilket med största sannolikhet gett jobb (eller praktik åtminstone, som kunde leda till fortsatt anställning). Efter praktiken och kanske en tids anställning senare kunde jag återgå till universitetet. Och efter det fortsatt med kanske något helt annat. Men jag hade i alla fall lite erfarenhet från arbetsmarknaden, gymnasieutbildning och universitetet - bättre förutsättningar.

Men nu ska vi inte önsketänka längre. Jag har inte gått ett praktiskt program, utan teoretiskt, och har inte fått praktik och ingen universitetsutbildning ännu. Om man ska ta den "verkliga Andreas" och jämföra med "Andreas-som-valde-ett-praktiskt-program-vilket-gav-honom-praktik-som-sen-ledde-till-anställning-innan-universitetet". Sistnämnda Andreas med på tok för långt namn för att orka uttala, låt oss kalla honom Andreas SVTPPVGHPSSLTAIU (eller skit i det, också för långt att uttala) Vi säger Andreas #2. Om man jämför deras CV - vilken har haft lättast att få jobb, men kanske inte följt sin dröm fullt ut?

Så, om man ska knyta ihop säcken. När man är femton år gammal har man kanske ett hum om vad man vill göra i framtiden, men man kan aldrig vara säker. Om allt ska flyta på smärtfritt utan mötgångar från examen i nian till antingen studenten eller universitetsexamen så måste du veta vad du vill göra? Plugga vidare direkt - teoretiskt. Paus för att bygga upp krafterna och börja samla arbetslivserfarenhet efteråt - praktiskt program. Så mycket beror på vad du vill. Men om jag får säga mitt innan jag går och lägger mig - jag har inte de bästa förutsättningarna för att få ett jobb, men jag gjorde det andra kanske är rädda för för att inte hamna just är jag sitter nu - jag följde min dröm. Och det tycker jag du också ska göra.

Något som kan infinna sig, och som jag drabbades ganska hårt av, när jag tog studenten och insåg att jag egentligen kanske skulle ha valt ett praktiskt program om jag ville jobba direkt istället för att plugga vidare.