Uppdateringen som inte direkt fixade problemet.

Jag vet inte när spelet The Simpsons: Tapped Out slutade fungera, men det var ett tag sedan och definitivt inte till min fördel. Men idag hittade jag en uppdatering som jag 'trodde' skulle fixa problemet.

Första gången jag har sett något sådant...

"Det är jobbigt att växa upp"

Det har nu gått exakt 1 år, 5 månader och 10 dagar sedan jag juridiskt ansågs vuxen. Det var ganska häftigt att komma in på krogen efter att halvkaxigt ha visat upp sitt ID, och vet att man fick vara där. Men med 18-årsdagen kom också en hel del ansvar. Men trots detta så var det inte särskilt jobbigt, eller läbbigt att numer vara vuxen. Man hade ju en skola att gå till, ett hem att komma hem till och vänner som fanns överallt runt omkring en. Det har nu gått 3 månader och 7 dagar sedan jag tog studenten och vuxenlivet börjar på allvar. Visserligen är det skönt att inte behöva hålla koll på läxor och sådant som hör skolan till, men samtidigt är det också jobbigt. För att inte säga, jävligt jobbigt...

För när man stod där två, tre veckor innan avslutningen kändes det bara ballt. Att äntligen med stort Ä få komma ut i riktiga livet. Slippa skolan, läxorna och proven. Att istället få börja jobba och förutom att tjäna lite mer pengar än studiebidraget också få arbetslivserfarenhet och börja fylla på mitt aningen tomma CV. Sen när man inte jobbade skulle vännerna komma på delad första plats med familjen. Vi skulle umgås, andas för varandra och... Leva livet helt enkelt. Det var det jag tänkte mig i alla fall.

Sen började "orosmolnen" glida in på den soliga himlen och lägga sig emellan mig och mina kanske något fantasibaserade framtidsutsikter. Man fick sakta med säkert höra från olika håll att kompisarna börjat söka sig vidare till universiteten. Inget fel med det, livet går vidare och gymnasiet är inte den slutliga utbildningen. Men det verkliga "nedslaget" kom väl när man fick reda på var de skulle plugga någonstans. Linköping! Umeå! Uppsala! Jag vet inte om jag är den enda som kände så här där och då, men så här gick i alla fall tankarna. Okej, de kommer att försvinna efter sommaren, men sommaren är lång och på den sista maj är fortfarande våren som bestämmer. Alltså så hade vi mer än tre månader framför oss. Tre månader som skulle spenderas på bästa möjliga sätt.

Och bortsett från vissa sommarjobb så blev det så också. Hade man tråkigt så slog man bara en signal (eller sms eftersom vi lever på 2000-talet) till de man precis innan studentflaken lovat att man skulle hålla kontakten livet ut. Och mycket riktigt så nappade de också, och sen var rastlösheten som bortblåst. Ja, vi kan väl börja med alla turer till Ängsan, kubbspel där vissa "nybörjarturer" fick mig att erkänna mig besegrad, gungbrädan som man bara var tvungen att prova, och sist men inte minst - Rönningesjön var inte så kall som jag först trodde, bara man doppar huvudet så... Eller då jag äntligen fick ihop större delen av gänget och gick och såg Chernobyl Diaries (som var över förväntan), och då föreslog (direkt efter filmen) att vi skulle åka till Tjernobyl, att ingen ville följa med förutom en. I wounder why...

Kort sagt, living large 2.0, typ. Det blev också ex antal turer till Stockholm och Kungsträdgården närmare bestämt. Jag säger Max, vad säger ni då? He he, jag har nog aldrig suttit i två och en halv timme på en snabbmatsrestaurang och snackat istället för att äta. Det var trevligt, minst sagt. Men den här Living Large 2.0 började i takt med att Augusti närmade sig minska, och en kväll blev det extra påtagligt. Vi huserade den kvällen någonstans mellan Djurgårdsbron och Tekniska Högskolan, och hade minst lika trevligt som innan. Men när klockan började vandra började vi också prata om vad vi skulle göra härnäst. Vissa skulle jobba (mig själv inkluderad) och andra plugga - utanför Stockholm. Jag måste erkänna, det kändes väldigt motigt när jag fick reda på att just då var mest troligt den sista gången vi sågs på fyra år. Åtminstone såhär spontant och hastigt. Som det borde vara. det visade sig sen också att de andra som skulle plugga någon annanstans började flytta hemifrån.

Självklart kommer jag att höra av mig och hålla kontakten med de som far, och eftersom min morfar bor ett stenkast utanför linköping och jag snart har körkort kommer jag att hälsa på då tillfälle ges. Tack gud att inte alla lämnar Stockholm för omvärlden, utan att några stannar. Så helt ensam blir man inte. Och när allt kommer omkring så kan man planera in träffar som inte krockar med jobb eller plugg.

Men jag då? Nu har jag pratat mycket om vad mina vänner ska göra men inte så mycket mer än att jag ska jobba. Jag ska fortsätta  med körkortet som sagt, börja jobba (vilket är lättare sagt än gjort). Jag ska börja min praktik om lite drygt två veckor vilket jag tycker är jätteskönt. Att få börja jobba, tjäna en slant och slippa hemmets fyra väggar som nu börjar snurra... Känns det som. Utöver det ska jag även fortsätta med min bok som jag skriver och försöka få den utgiven. Så jag är inte sysslolös i alla fall även om det för tillfället utan jobb kan tyckas så. Jag kommer ihåg att jag sa "det hade varit lättare att plugga en termin till, bara för att behålla rutinen. But nothing's really that simple though, is it? Nope, jag ska fixa det här.

Jag har också pratat väldigt mycket om min... ska vi kalla det "separationsångest" från mina vänner som dragit, med mina föräldrar. Min mamma tror jag börjar tröttna på det och har börjat inte argumentera tillbaks, men få mig på andra tankar. Till dig, mamma, säger jag såhär:

Jag vet att det är den råa verkligheten som biter, och att alla går igenom det här. Men, jag har sysslor som jag pysslar med, snart börjar praktiken och körandet tar upp en hel del tankeverksamhet. Vännerna är inte borta för alltid, bara en liten evighet... Jag har inte förlorat dem utan bara hamnat i en period då de är borta på daglig basis ett par år. Det är en period som jag genomgår och som jag i sinom tid kommer ur. Get used to it. Och rätta mig om jag har fel, men är det inte föräldrarnas uppgift att stötta sina barn då de behöver det?

Men å andra sidan är hon också förstående, tillsammans med min pappa. De har själva sagt att de kände ungefär likadant då de var i min ålder men att denna "sorg" inte varar för alltid. Precis som jag själv resonerar. Och till er som nu sitter på andra platser i landet och läser detta - jag saknar er så in i bomben från att ha umgåtts med er dagligen och längtar efter den dagen då ni tar er examen. Som tur är var jag faktiskt i skolan i förr igår tillsammans med mitt team som stannade, och träffade några gamla lärare. Det var skönt att se dem igen även fast det bara gått fyra månader sedan sist och... Att gå i samma korridorer som då... Det kändes som förr.

Och igår var min Wingman, Nattis förbi och jag delgav också mina tankar med honom. Han höll med och tyckte att det är som en övernatt omställning. Från att ha alla tillsammans. Till att stå ensam. (Förstå den episka formuleringen, det var inte bokstavligt talat, snarare principen.

Så, jag är nu 19 och anses som vuxen i allra högsta grad. Men när man just kommit ut i det riktiga livet, utan säkerheten om att man kan gå till skolan i morgon, utan hela arsenalen av älskvärda vänner som är ett samtal iväg från en träff, känns det inte så ballt längre... Det är då jag tänker såhär. Jag träffar vännerna på hemmaplan och håller kontakten med dem som flytt. Flykten varar inte för evigt och det är med er alla i tankarna som jag lever för att dö en annan dag. "Ain't no mountain hgh enough" skulel passa bra här. You get busy living. Or get busy dying. That's damn right...

Ni som finns hemma - ni finns vid min sida och jag vid eran. Ni som flytt - ni finns vid min sida och jag finns vid eran. En extra rad till er som pluggar någon annanstans - jag saknar er.
Hemma eller borta - vi andas för varandra.

Good times <3. Jag saknar och älskar det här stället, och saknar personerna som jag delade den kärleken med.