Playstation SCPH-1002

Den här gången är det inte någon exklusiv, ej-för-civila-marknaden, vanföreställt snordyr utvecklings- eller testmaskin som droppat ned genom brevlådan. Utan en helt vanlig Svensson-enhet – Playstation.

Modellnamnet är SCPH-1002 och om du, liksom jag, har lite koll på vad som översiktligt skiljer versionerna åt (och för den delen känner till min mani för lanseringsmodeller), kryper nog ett litet leende fram just nu. Om du svingar åt det hållet, det vill säga… Och om du inte vet – SCPH-1002 är modellen som släpptes här i Europa den 29 september 1995. Det är, sett till antal släppta revisioner globalt, den tredje i ordningen. Den första (SCPH-1000) och den andra (SPCH-1001) var den japanska respektive den amerikanska. Men nog om det introducerade förhistoriska snacket, vad är det som gör just den här till the one?

Den har blivit lite solbränd på ålderns höst. Men det är tillåtet när man som elektronisk produkt närapå fyller 25.

Den tredje av totalt 30 modeller (inklusive PS One) är speciell på många sätt – allt från ljudet till antal anslutningar är annorlunda i jämförelse med senare upplagor och vid första anblick är det baksidan som tjänar som ID-kort. Du har utöver ström och AV-ut, även möjlighet att plugga in ljud och bild separat (något som togs bort i samtliga efterföljare och som gör denna modell attraktiv för nördar eller de som helt enkelt vill ha större kontroll över ljudet). Maskinen har i initierad gamer-mun ofta benämnts enbart som Playstation Audiophile, vilket är en hint mot ljudkortet och att speciellt basen är märkbart bättre än i senare versioner.

Här har vi alltså den största läckan vad gäller modellen. Det är denna uppsättning anslutningar du vill ha om du är samlare.

Den andra kosmetiska skillnaden är inte exklusiv till den här modellen, men permanent borta från och med SCPH-9002 – den parallella I/O-porten. En av Playstations mest omdebatterade anslutningar. Vad är det för något? Vad kopplar man in? Den var inte till någon större nytta för gemene man (förutom, teoretiskt, en skrivare). Det närmsta vi allmänna kom var Gameshark eller Actionreplay (vilket enklast kan förklaras som ”fusktilbehör” som gjorde att man kunde manipulera spel) samt Gamers Movie Card (en tillsats som gjorde det möjligt att spela VCD-skivor i maskinen utan att behöva införskaffa den enda konsolen som hade den funktionen inbyggd – SCPH-5903).

Den mest mytomspunna kontakten i Playstations historia. Eller en av dem.

Jag kan fortsätta att prata om tekniska aspekter eller att påtala att den här modellen har över 750 komponenter medan de tre sista (SCPH-100-103) hade betydligt mindre (ärligt talat vet jag inte hur många de innehöll, men givet storleken så måste det ha varit mycket mindre). 

Handkontrollen (SCPH-1080) är inte heller den som vi är vana vid idag. Den verkligen ser likadan ut eller vibrerar när man smeker den ömt eller djuriskt ger den allt man har att ge. Utsidan saknar, jämfört med Dualshock-kontrollerna, styrspakar och handkontrollens storlek är även mindre. Ska man vara petig så är detta inte originalkontrollen, även om det var den som kom paketerad med samtliga av dessa enheter som vi pratar om här. Den absolut första (SCPH-1010) släpptes bara i Japan och har kortare handtag. I korta drag så är den cool att ha, men inte särskilt smidig (då den snabbt byttes ut mot Dualshock-varianten som hade spakar); många spel förlitar sig nämligen på att du har dessa spakar att styra med och även om det i vissa fall går att styra med riktningsknapparna, slår ju inget en ordentlig spak.

En europeisk originalkontroll utav två som följde med paketet. Måste erkänna, det är en viss skillnad att spela med en sådan här om man är van vid Dualshocken, eller för den delen, vilken modern handkontroll som helst.

Jag fick faktiskt inte bara en, utan två, handkontroller med den här enheten och trots att de i första hand är tänkta som utställningsexemplar, vill jag kunna plocka ned dem och köra. Och då en av X-knapparna har förlorat lite av sin spänts (switchen under själva knappen klickar inte på samma sätt längre) är det rätt uppenbart vilken som kommer bli min somewhat daily-driver.

Jag märker att jag börjar vandra iväg i snacket om kontrollerna, utan att ha nämnt vibrationen. Och därför ska jag ta den korta versionen. Den korta versionen är att handkontrollerna inte innehåller någon form av vibration alls (likt Playstation 3’s lanseringskontroll, SIXAXIS). Stendött. Stiff. Slak. Och så är det med det.

Bonus – jag fick även med ett minneskort (för det här var på den tiden då interna minnen såsom hårddiskar, bara var sånt som nördar eller NASA hade råd och sysslade med). Och vanligtvis brukar dessa vara tomma (i min begränsade erfarenhet). Men det här hade faktiskt lite. Det ända jag känner igen är en sparfil från James Bond 007 Tomorrow Never Dies, spelet baserat på filmen med samma namn (som, sammanträffande nog, var den första Bond-rullen jag såg). Resten är helt främmande för mig. Och därför måste jag ta reda på vad det är. Har jag tur så är det något obskyrt program (moddingscenen för första Playstation är rätt stor) och beroende på vad det är (kommer jag inte på något sätt att dumpa innehållet på kortet till PC så lär funderingarna förbli just funderingar) kanske jag kan göra något ballt med det.

Portabelt USB-minne anno 1995. With data on disk.

In conclusion, jag är otroligt nöjd över att äntligen ha en fullt fungerande, genuin originalmodell av konsolen som, hade det inte varit för just den och en idé sprungen från Mr. Ken Kutaragi, inte lagt grunden till Playstation som varumärke, identitet och rörelse. Nu återstår bara de två debuggenheterna(DTL-H110X/DTL-H120X), Net Yaroze (DTL-H300X) och kanske just Video-CD-maskinen (5903) innan jag kan kalla min PS1-samling komplett.

Vad kan jag göra med mina utvecklingskitt?

Att samla enkom för samlandets skull är en sak och det är mitt främsta argument för att snudd på dagligen drägla över diverse utvecklingskitt på Ebay. Nog för att jag kan ställa upp de framför mig och mysa åt det faktum att de ett - har tillhört etablerade studios och använts för att utveckla spel jag själv avnjutit och två – inte var menade att hamna hemma hos mig. Men vad kan jag, som privatperson, göra med dem?

Xbox 360 XDK:

Det ena av mina två utvecklingsenheter (som jag sagt tidigare så är det skillnad på utvecklingskitt och testenheter; testenheter är till för att testa färdiga builds (som ännu inte blivit masterpatchade, alltså körbara på retail-maskiner) för att se om det finns några fel i koden och utvecklingskitten är där det händer. Där det skapas och legender föds). Med det sagt gå vi direkt på mitt första kitt – Xbox 360 Development Kit.

Nu hävdar jag inte att jag är expert (för det är jag inte), men word on the wire kombinerat med lite nördkunskap har gett mig lite kött på benen. Jag kan utveckla spel. På sätt och vis. Då jag även fått tag på programvaran som länkar samman kittet med min dator, kan jag föra över filer till och från enheten. Vill jag skriva exekverbar kod (på svenska – utveckla) så måste jag även ha en kopia av Microsoft Visual Studio. Vilket jag inte har i nuläget. Får jag tag på en sådan kan jag skriva små program eller applikationer (efter att ha lärt mig C++). Så som det ser ut nu kan jag mest beundra den eller spela digitala versioner sprungna ur uppslitna ISO-filer.

Menyn som ploppar upp efter att den symboliska start-loggan försvunnit. Varje gång jag ser den ilar en pirrade känsla av välbehag nedför ryggraden och jag tackar kontakter för att jag kom över den här.

Vad jag menar med det är att jag kan kopiera ett 360-spel från skiva, extrahera ISO:n och sen patcha spelets startfil, .xex (kan jämföras med Windows .exe eller Macs .pkg), som jag sedan för över till rätt mapp. Och om jag gjort allt rätt – kan starta från enhetens utvecklarmeny. Men mappstrukturen är ett rent lapptäcke och processen för att kopiera/extrahera/patcha 360-spel för att köra de helt digitalt är vad jag vet inte den… mest vita. Moving on.

PS2 Tool:

För det första kan jag inte göra någonting med min enhet (annat än att använda den som dörrstopp) innan jag städar ur den, ser till att alla kablar finns och kopplar in den. Men anta att jag någon gång lyckas med det och att den fungerar – ja, då måste jag lära mig Linux. Jag ska vara ärlig, jag har inte stenkoll på exakt hur det fungerar under huven här. Men då den också har en PS2 inbyggd kan du köra i gång ett spel och via Linux-delen, se aktiviteten i realtid (och, om jag förstått det rätt, köra vissa debugging-inställningar).

Tyvärr kan jag inte bjuda på någon screenshot av verktyget i aktion - men det är rätt fint att titta på, right?

Men som sagt, det jag kan göra är att göra i ordning den för att kunna starta upp och se om den ens fungerar.