Vad momentet gick ut på var att analysera samt diskutera hur film påverkar oss. Vi har alla hört intervjuerna från 70-talet då den första Motorsågsmassakern gick upp på bio och sen kom ut på video (VHS people!). Hur morgonsoffor och hem- och skola-föreningar gjorde allt för att stoppa den. Lektionerna på filmkunskapen gav sin beskärda del, vi fick se en inspelning där en reporter från jag förmodar SVT intervjuade skolbarn som sett den. Barnen svarade på reportern frågor och det kom fram till att de inte tyckte den var läskig, och att den i vissa skeden var cool. Knattar som gluttar på en film som utan motivering förtjänar sin barnförbjuden-stämpel och tycker den är "cool" och "häftig", känns sådär lagom betryggande. Sägas ska dock att jag själv har sett både Sin City, Ingloerious Basterds och delar av Saw, och klart tycker jag vissa delar är häftiga (inte filmiskt utan då blodet sprutar) Jag ska villigt erkänna att jag älskar filmer där det skjuts och blod sprutar men, jag repeterar men, så länge det stannar i filmen. Bråk på riktigt skyr jag lika mycket som Alfons Åberg.
Det samma gäller spel. Jag spelar nästan bara spel som är prydda med 18-gränsen. Det får gärna skjutas, mördas och knivstickas lite. Jag älskar att blåsa huvudet av virtuella pixlar och polygoner samtidigt som mitt garv enkelt kan misstags för valfritt ondskefullt geni. Men så fort jag stänger av konsolen så får våldet också stängas av. Som de säger i början av Need For Speed: Most Wanted.
"Make sure you do all your racing in the game. On the streets, drive safely and responsibly, and wear seatbelts."
Typ samma stil som Fast And Furious-filmerna. Alla actionscener är farliga, kontrollerade omgivningar bla bla bla... Men nu till ämnet i fråga, bara för att jag och mina kompisar (+en massa annat folk) kan sköta oss och hålla oss borta från Grand Theft Reality och Need For Redlight Driving, så kan inte alla det. Som ungarna i artikeln till exempel. Deras slagsmål tar plats i källarlokaler, och själva handgemänget utförs med händer och fötter - inga tillhyggen. Vad jag ser är ungdomar (nu ska vi inte blanda in varken etnicitet eller geografisk hemvist, för det kan vara lika förekommande överallt) som mest troligt har sett filmer och spelat vissa spel, och som helt enkelt inte har den där spärren. Man ser det på tv och sen gör det på riktigt. I spelen finns det något som kallas "respawn" dvs. att man laddar om och försöker igen. Sådant kan pixlar göra, de kan målas upp om och om igen. Ett brutet ben, en blåklocka och en arm ur led kan man delvis göra om. Men en spräckt skalle, brusten halspulsåder eller en knäckt nacke kan man inte bara ladda om sådär, forskningen har inte kommit så långt än... Och innan dess kan man väl hålla sig på mattan och låta slagsmålen ta plats i just spelen. Som slutord i artikeln nämner också författaren att det finns en film titulerad "fight club" där Edward Norton och Brad Pit spelar mot varandra där den ena är en uttråkad tjänsteman som startar bråk i källaren (VÄLDIGT DISKRET SMYGREKLAM HÄR!), vilket mellan raderna bekräftar min teori om att vissa unga påverkas av våldet i film och spel.
