En smärtsamt vacker filmscen

I lördags hade jag..., kan man säga privilegiet(?) att ha huset för mig själv. Vilket såklart sågs som en möjlighet att dra hem några polare för lite skitsnack. Jag skickade i enlighet med 2000-talets främsta kommunikationsmedel ett sms därför att det är den första och överlägset bästa metoden när man vill ha ett svar på något viktigt - på stubben. Nog fick jag svar alltid även fast resultatet av frågan kom som negativt. Mina lata slöhögar till polare pallade inte att transportera sig till mig så det fick utebli.

Kvällen för mig själv alltså. Jag hade redan spelat hela dagen och var vid detta laget ganska trött på att ränna runt i GTA och köra över pixilerade polygoner. Jag började spana in filmsamlingen i jakt på något att se. Nyckeln Till Frihet? Favorit förvisso men även fast jag aldrig tackade nej till den så la jag ner den i lådan igen. Ganska snabbt kopplades hårddisken in och däribland hittade jag Scarface. Sanningen är att jag aldrig sett den från början till slut vilket är ett regelrätt lagbrott för en 80-talsdyrkare som jag. så jag tryckte igång den. Innan du fortsätter läsa, om du inte sett Scarface så är en stark spoiler utfärdad! Jag diskuterar slutscenen i detalj vilket kan förstöra ett och annat för dig som inte sett den ännu.

Montana sitter i sin herrgård, omgiven av läder, guld och kokain, och tänker. Saker och ting har skett under filmens gång som gjort att han både räddat liv, tagit liv och vid fleratlet tillfällen också varit nära att mista sitt eget. han har precis skickat ut sina livvakter när han syster (vars "pojkvän" Montana just gjort sig av med för att ha sällskapat med systern). Hon är helt klart påverkad och börjar fråga Tony varför han inte vill att andra män ska vara med henne. Är det därför att han egentligen vill ha henne för sig själv? helt plötsligt höjer hon en pistol och börjar skjuta mot Tony som överraskat fumlar sig upp ur stolen. Det får en skytt som i skydd av mörkret klättrat upp på Montanas balkong bakom skrivbordet (och stolen) att snabbt kliva fram i balkongdörrarnas öppning och tömma sitt vapens magasin. Gina, Montanas syster, faller till golvet fylld av kulor. Montana lyckas övermanna skytten och slänga honom över balkongens räcke. han landar i en fontän nedanför innan en dusch bly följer efter. 

Vi spolar fram lite. Plötsligt hörs skott inifrån huset och Montanas uppmärksamhet riktas mot monitorerna strax bakom det massiva skrivbordet. De visar bilder på vågor av fotsoldater som invaderar huset. Han kysser sin syster på kinden och säger att de kommer ses, snart. Utan att bli allt för analytisk här, kan det vara en hint om att Montana vet att det kommer bli svårt att försvara sig och att utgången kanske inte blir så väldigt livfull? Rasande öppnar han vapenskåpet och tar ut en M16 bestyckad med djävulens tennisbollar, det vill säga granater. Han laddar, ställer sig stabilt framför den låsta dörren som leder ut till den enorma belägrade hallen och *världens mest berömda vän introduceras* innan dörren flyger i luften. Eldstiden håller på en stund trots att Montana fått mer kulor än vad som måste vara nyttigt instoppade i sig själv. Till slut kommer ett hagelskott bakifrån som är vår kokainbarons biljett ner från toppen. I slowmotion faller han över räcket och landar i inomhusfontänen nedanför. Nu menar jag inte på något sätt att en massaker är vacker, för det är den inte. Vad som är vackert är komponeringen och arbetet med kameran. Eftertexterna rullar fram samtidigt som temat spelas upp. Men det är inte det jag associerar med slutscenen utan snarare den andra låten i eftertexterna. 70-talssynt som verkligen sätter tonen för slutscenen. Storsint, fint regisserad och trots den mängd action som närvarar så bryter ett uns av lugn in. Den lugna, underbara utdragna utgången efter det att huvudpersonen dött markerar verkligen slutet. En smärtsamt vacker scen.

Vacker scen som i arbetsmässigt, inte bildligt. Sen är det inte världens bästa
screenshot heller (som för övrigt är lånad från Youtube).

 

Fotograf med ögonen på skaft!

Fotografi är ju ett av mina större intressen och när allt kommer omkring så är jag rätt bra på det också. Därför kommer det inte som någon överraskning att det är något jag kan tänka mig att jobba med, och med det i åtanke riktar jag mig nu till min hysteriskt breda läsarkrets (eller nåt) och undrar om någon av er har kontakter inom just fotografi i Stockholmsområdet, som möjligen kan tänka sig att ta emot en praktikant, följeslagare eller till och med möjlighet till ett kortare jobb? Saken är den att jag planerar att återvända till studierna i höst (kandidatprogrammet i digitala medier) och vill gärna jobba lite innan dess. Kort sagt så är jag intresserad av ett gig som varar i en till två månader.

Någon som känner någon som känner någon som känner någon vars hunds loppas halvbror vet en fotograf? Hör gärna av dig till mig på andreas.blom@hotmail.se!

(Om ni är intresserade av vad jag går för, kolla här. Kan också skicka prover på beställning)

”The underdog of society”

-That is, being its bitch.

There is this thing called internship. Invented by the office of unemployment to put unemployed to work. Or more precise…, to see if they got what it takes to rock it full time. That is one way of looking at it and when I think about it most likely its purpose. Or should I say intended purpose? Because certain companies out there don’t really use it in the way it is meant to be used. Allow me to brief.

When I first started out after graduating from Täby Enskilda Gymnasium, which was not only the best high school around but also my high school of choice, I had somewhat of a too bright view on the future to come. I imagined it to be all glory and shining. A few weeks of summer vacation before applying to a job of my taste and once that was done the money would be rolling in. But nothing never turns out the way you expected it to huh? It took more than a year before I got my first “job”. “Job” being an internship at Furniturebox.se, as a content uploader. Of course courtesy of the OU (office of unemployment). While the job was really fun doing, writing texts that described the furniture we were selling and I also got to help out down in storage where I actually had a thing or two to say about the pictures the company’s photographer took, on account of me having a photographic interest, not to mention some knowledge as well.

Pretty soon the period of the internship had expired, three months goes by awfully fast when you’re having fun and before I knew it my time had come. I got kicked out because I hadn’t produced enough material. At least that’s what the representative of the board told me two minutes after 18:00 on the last day on the job. As you all might imagine I wasn’t too happy over the verdict so to speak, mainly two things. I liked what I was doing and a solid paycheck at the end of the month wouldn’t be too bad either. I later found out that we interns are pretty cheap for the company who hires us. Guess how mutch we cost? Nada. And it is perfectly legal for the company to throw us out the door like a summercat and hires someone else to do their work for them, for free. Way to keep your ratings high without actually doing something about the situation.

A year later, which would be by now, 11^th of May 2014, I am still without steady fulltime work and thus without steady income other than my 3 grand I get from what you call it in English…, Department of Social security? Anyway, Försäkringskassan in Swedish. In the early days of March I landed yet another internship at XXL Sport & Wilderness as a bike assembler. It would last for two months before eventually, and what I secretly hoped so deep for, turn into a fulltime gig. Only catch was to produce no less than 16 bikes a day that would last. Man, I assembled two mountain bikes with 21 gears and man, those things aren’t easy to put together. Took me half a day to do it (which is about four hours). To do eight of these in four hours felt really far away for me. But enough times goes by you learn it and once you have, it goes faster. So I figured it would only take time before I mastered mountainbikes as well. In the meantime I turned wrapped in pieces of any bike that didn’t exceeded 7 gears into solid machinery that would survive an atomic blast (along with cockroaches and Google, not to forget). Around 10 of these a day I did, thinking it would be enough to get a number to use when I hit the clock in the morning and again in the afternoon. Yet no, when two months had passed (which was this Friday) my time had, once again come. At 15:23 I started on a pink shout kid-bike that would be my last. Understood with the fact that I was forced to go because of my quantity a day but annoyed over the miss of benefits such as a freaking huge paycheck that if I wanted would be good enough to get by on my own, in my own house – I spinned the wheel and adjusted the e-brake.

Now to a quick reflection that does to eye-catching headline justice. As I briefly stated before there are three ways in which the companies move towards us interns, all mysterious. First is to lie to us just to get another free worker – Cover it up with something that we as newcomers can’t argue with since we don’t set the production standard (Not enough production in my case). Second, to honorably “discharge” us just because we acurally didn’t reach the goal. And thirdly and in my experience most unlikely, hire us and start paying for the good work we do.

In all it’s an interesting world we live in. That cares more about quantity than quality per joe. I must mention that I had three co-workers at XXL who touched the area of 16 and therefore we all delivered. So what if one of us delivers ten which last rather than another new one who delivers 16 of discussable quality that anyway requires several hours of post adjustments that could be used for a few new bikes. We underdogs that just watch when the society of quantity companies punches us in the face just to make a buck, we shall rise (insert epic and out of this world geeky soundtrack that implies hope). Maybe not, but we shall all have our time in the spotlight. I myself am going back to university this fall and when I’m done in three years I am more prepared for the harsh conditions out here. And who knows, will I achieve my dream as a game reviewer for Gamereactor Magazine? In short, it occur to me as sad that they care more about money and quantity rather than quality and less overtime fixing these surplus bikes fallacies. Wonder if it would really hurt the production to hire me and let me continue to produce my ten two wheelers every day? As I said, enough times goes by I learn it and once I learn it – I work faster. Is it then possible to even outrun 16 bikes a day?

Exclaimer: Maybe bike assembly wasn’t my thing, apparently since I didn’t reach 16 that maybe someone with a more technical interest would. And when all dust settles, I am damn good at other things. Write for example (writingscoutes out there, that is a notch).

16 of these, pretty sure they might require some additional work plus some dissatisfied customers. Off course that's only my opinion, Sir.
Borrowed picture from the interwebz: http://milltagcc.com/millwp/wp-content/uploads/2011/06/Ed-Bike.jpg