En smärtsamt vacker filmscen

I lördags hade jag..., kan man säga privilegiet(?) att ha huset för mig själv. Vilket såklart sågs som en möjlighet att dra hem några polare för lite skitsnack. Jag skickade i enlighet med 2000-talets främsta kommunikationsmedel ett sms därför att det är den första och överlägset bästa metoden när man vill ha ett svar på något viktigt - på stubben. Nog fick jag svar alltid även fast resultatet av frågan kom som negativt. Mina lata slöhögar till polare pallade inte att transportera sig till mig så det fick utebli.

Kvällen för mig själv alltså. Jag hade redan spelat hela dagen och var vid detta laget ganska trött på att ränna runt i GTA och köra över pixilerade polygoner. Jag började spana in filmsamlingen i jakt på något att se. Nyckeln Till Frihet? Favorit förvisso men även fast jag aldrig tackade nej till den så la jag ner den i lådan igen. Ganska snabbt kopplades hårddisken in och däribland hittade jag Scarface. Sanningen är att jag aldrig sett den från början till slut vilket är ett regelrätt lagbrott för en 80-talsdyrkare som jag. så jag tryckte igång den. Innan du fortsätter läsa, om du inte sett Scarface så är en stark spoiler utfärdad! Jag diskuterar slutscenen i detalj vilket kan förstöra ett och annat för dig som inte sett den ännu.

Montana sitter i sin herrgård, omgiven av läder, guld och kokain, och tänker. Saker och ting har skett under filmens gång som gjort att han både räddat liv, tagit liv och vid fleratlet tillfällen också varit nära att mista sitt eget. han har precis skickat ut sina livvakter när han syster (vars "pojkvän" Montana just gjort sig av med för att ha sällskapat med systern). Hon är helt klart påverkad och börjar fråga Tony varför han inte vill att andra män ska vara med henne. Är det därför att han egentligen vill ha henne för sig själv? helt plötsligt höjer hon en pistol och börjar skjuta mot Tony som överraskat fumlar sig upp ur stolen. Det får en skytt som i skydd av mörkret klättrat upp på Montanas balkong bakom skrivbordet (och stolen) att snabbt kliva fram i balkongdörrarnas öppning och tömma sitt vapens magasin. Gina, Montanas syster, faller till golvet fylld av kulor. Montana lyckas övermanna skytten och slänga honom över balkongens räcke. han landar i en fontän nedanför innan en dusch bly följer efter. 

Vi spolar fram lite. Plötsligt hörs skott inifrån huset och Montanas uppmärksamhet riktas mot monitorerna strax bakom det massiva skrivbordet. De visar bilder på vågor av fotsoldater som invaderar huset. Han kysser sin syster på kinden och säger att de kommer ses, snart. Utan att bli allt för analytisk här, kan det vara en hint om att Montana vet att det kommer bli svårt att försvara sig och att utgången kanske inte blir så väldigt livfull? Rasande öppnar han vapenskåpet och tar ut en M16 bestyckad med djävulens tennisbollar, det vill säga granater. Han laddar, ställer sig stabilt framför den låsta dörren som leder ut till den enorma belägrade hallen och *världens mest berömda vän introduceras* innan dörren flyger i luften. Eldstiden håller på en stund trots att Montana fått mer kulor än vad som måste vara nyttigt instoppade i sig själv. Till slut kommer ett hagelskott bakifrån som är vår kokainbarons biljett ner från toppen. I slowmotion faller han över räcket och landar i inomhusfontänen nedanför. Nu menar jag inte på något sätt att en massaker är vacker, för det är den inte. Vad som är vackert är komponeringen och arbetet med kameran. Eftertexterna rullar fram samtidigt som temat spelas upp. Men det är inte det jag associerar med slutscenen utan snarare den andra låten i eftertexterna. 70-talssynt som verkligen sätter tonen för slutscenen. Storsint, fint regisserad och trots den mängd action som närvarar så bryter ett uns av lugn in. Den lugna, underbara utdragna utgången efter det att huvudpersonen dött markerar verkligen slutet. En smärtsamt vacker scen.

Vacker scen som i arbetsmässigt, inte bildligt. Sen är det inte världens bästa
screenshot heller (som för övrigt är lånad från Youtube).