I dag, eller igår rättare sagt, spenderade jag dagen på ängen bakom Ängsholmsbadet tillsammans med ett par vänner. Sen vi tog studenten har vi träffats alldeles för lite var vi alla överens om, och bortsett från ett biobesök där jag själv var en av initiativtagarna, har vi inte träffats mycket. Så därför var det extra roligt då jag häromdagen fick ett sms som kallade till möte. När jag packade ner matsäcken i morse kom jag också på tanken att ta med badbyxorna som ditills bara nyttjats en gång (dagen innan). Så de fick följa med och tacka gud för det. Efter att ha suttit på två varma bussar och sen kliva av på en extremt kvalmig hållplats kändes tanken om ett dopp inte alltför avlägsen. Jag fortsatte till den avtalade platsen och slog mig ner vid Ängsans "klassiska" lägereld som jag har sett tänd mer än en gång, och väntade. Det gick några minuter utan att varken den ena eller den andra kom knallandes bakom buskarna som dolde ingången. Då ringde telefonen och sekunden senare var jag själv på väg samma väg som jag kommit. Det visade sig att jag inte varit ensam som jag först trodde utan att mina vänner, istället för att komma dit där jag var, hade slagit läger på andra sidan.
Vi satte i gång och spelade kubb under solens blygsamma strålar och självsäker som man var tänkte jag vinnande tankar. Men skrattar bäst som skrattar sist. En av mina motspelare och hennes "nybörjartur" besegrade mig tre gånger... I rad! Men jag deppar inte för det. Du vet hur bra jag sjunger, och jag kan gärna framföra ska vi säga Lions Sleeps Tonight som hämnd. Efter kubben tryckte vi i oss vår lunch samtidigt som vi diskuterade bilkörning, uppkörning, halkbana och annat som rör ungdomar i körkortsåldern. När smörgåsarna var borta, kaffet uppdrucket och pastan omsatt i blodomloppet var det dags att bryta mot "regeln" som alla småbarnsföräldrar alltid kör med - nämligen att bada direkt efter maten. Medan jag simmade runt i Rönningesjön kom jag på att jag lider av det egenutnämnda "Hajen syndromet", vilket innebär att jag alltid börjar tänka på filmen Hajen varje gång jag badar i djupt, halvgrumligt vatten. Trots att jag aldrig sett filmen...
Efter simturen var det dags för ytterligare ett parti kubb, vilket faktiskt föll lite bättre ut än föregångarna. Kanske eftersom jag spelade tillsammans med kodnamn "nybörjartur". Men vi tröttnade på det och efter att ha vinkat av en i sällskapet fortsatte vi bort mot en lekplats i närheten. Vi intog den och skulle testa allt, jag kan garantera att vi dels fick några förskräckta blickar från knattarna som huserade där. Kan tänka mig det, tre enligt dem enorma tonåringar som invaderar deras territorium. Det tyckte i alla fall jag var läskigt när jag var mindre. Vi fortsatte med att påpeka hur läskigt vi tyckte vissa klätterställningar var när vi var små, men som vi idag besteg med lätthet. Är det ett tecken på att vi blivit mognare med åldern?
Well, nu kanske jag ska ta och tänka på refrängen. Klockan har undertiden jag suttit och klottrat hunnit bli tio över ett. Ingen normal människa är uppe vid det klockslaget, åtminstone inte en vanlig torsdag.
 |
| Inte direkt en bild tagen idag men den får duga. Natur och vatten fanns med idag vilket får bli koppling nog. |
