Följande verk är en fiktiv historia, alla händelser, platser, personer och åsikter är en produkt av min fantasi. Jag vill inte smutskasta Arbetsförmedlingen och när man tänker på det så är det rätt skönt att de finns trots att de kanske inte alltid är det roligaste programmet i tablån. Så, no hard feelings, Arbetsförmedlingen.
30:e maj 2013
“L, come on old boy! You making me look bad!”, ropade Calle och sträckte ut handen.
Elias greppade den, tog spjärn mot den uppställda stegen och hävde sig upp på det överfulla flaket. Precis när foten som stått på stegen landade på flaket togs stegen bort och rampen hissades upp, det var snudd på att hans sotsvarta kostym klämdes. Calle lutade sig mot den uppfällda rampen som hade stängt in honom, Elias och resten av Täby Teoretiska Gymnasiums före detta S3A på flaket, och log. ”Ja du, L. it’s been a hell of a year.”, ropade han för att överrösta folkmassan vars ljudnivå nu ökat i styrka. Ett sorl, spridda skrik. Som en enorm högtalare i ett ljudsystem. Deras flak en högtalare. Lastbilen framför en annan. Den enorma långtradaren längst fram bashögtalaren. Olika ljudnivå, skriken i otakt. Ända samma ohörbara skall – Vi gjorde det. Plugget är äntligen slut!
”Amen to that.”, svarade Elias och ställe sig bredvid honom.
Deras knutna nävar möttes utan att någon av dem tagit initiativet, som om de tänkt samma tanke. De vände sig om och fylldes av samma adrenalinkick som de andra vita hattarna runt omkring samtidigt som deras blickar föll på den röda tegelbyggnaden, som de igår kunde kalla skola.
”Kommer du sakna det?”, frågade Elias och sneglade på Calle.
Han log och svarade: ”Jag vet inte. Kanske, kanske inte. En sak är säker – hellre det här än söf.”
”Yupp…”, nickade Elias och lät blicken vandra längst den avlånga byggnaden.
”Jag kommer sakna dig.” ”Jag kommer sakna det. Jag vet att det är en skola, och en elev borde inte sakna den så fort denne blir frisläppt, men jag kommer sakna det.” Han kände hur en ilande och uppenbarelselik tanke klev in i hjärnan, till skillnad från när han slutade grundskolan.
"Nu var det över. Nu behövde han inte komma tillbaka imorgon. Inga mer mattelektioner!..., men å andra sidan, ingen mer Arne. Tanken slog sig ner och började få fäste. ”Men…, ingen mer Rickard!” Han sken upp.
”Du Calle!”, ropade han och körde för första gången på minst ett år in armbågen i Karl Anderssons sida. Calle vände sig mot honom och han såg hur hela ansiktet lyste. Som om han väntat på just den där, något för hårda knytnäven i sidan hela sitt liv och nu kunde dö lycklig efter att ha fått den. Elias höjde rösten:
”Nästa stopp friheten!”
Calle slog honom på axeln lika hårt som armbågen i sidan, och ropade tillbaka. ”Låter som en schysst deal! Bro’s to the end!”
”And beyond!”
***
28 april 2014
”He. Nästa ’stop friheten’, vad tänkte jag med?”
”Eller framför allt, varför så extremt overkliga förväntningar? Som om allt skulle falla på plats. Sommarlov i några veckor och sen till jobbet. En runda på arbetsförmedlingen, platsbanken, ett brev och ett CV. Ytterligare en vecka, sen en intervju. Sen ett heltidsjobb med lön och vips så var framtiden säkrad. Studenten, beskrivningen på föregående sida…, hehe, skulle passa bra i en film. En film där det slutar lyckligt.”
Han tog ett bloss till, djupt ner i lungorna så att den brinnande sanden eldade upp irritationen. Släppte ut röken genom näsan innan luften i rummet tog tag i den och sög ut den genom det öppna fönstret. Hela händelseförloppet utspelade sig utan att han släppte den skrikande orangea mappen med blicken.
”Och det här var vad som väntade mig. Kuvert efter kuvert med samma logga på varje. Samma jävla logga på varje jävla kuvert som innehöll samma jävla order om att infinna sig. De kunde lika gärna ha skrivit såhär: Hej Nu efter gymnasiet är du enligt lag skyldig att infinna dig hos oss, eftersom du verkligen har eller har möjlighet till frihet. Dina meriter, betyg och andra utmärkelser betyder ingenting. De är värdelösa. Här spelar det ingen roll om du har MVG i de flesta ämnen, VG i merparten och G i några få. För att komma någonstans så måste du dels ha MVG i allt, besitta ett unikt sätt att stick ut och för det tredje vara beredd att överge din personlighet. För världen är sådan att du måste vara perfekt om du vill bli något. Även jobb som inte kräver någon tidigare erfarenhet eller avancerad utbildning kräver i alla fall att du har högsta betyg i exempelvis 25 av 28 ämnen, för att åtminstone ha en chans. Du har fått dispens för att ta farväl av ditt liv, dina vänner och familj. För efter starten 1: a juni 2013 är du inskriven hos Arbetsförmedlingen och har därmed blivit av med följande rättigheter:
Åsiktsfrihet
Uttrycksfrihet
Välkommen på möte!
Mvh //Arbetsförmedlingen
Lazlo tassade in i rummet och gick försiktigt fram till sin husse, precis som han lärt sig att när husse satt ensam vid skrivbordet, med dörren igen dragen och med fönstret öppet – ville han inte bli störd. Schäfern skuttade snabbt men försiktigt fram och satte sig bredvid stolen. Trevande lyfte han blicken som för att fråga ”får jag komma in?”. Elias log, och så fort han släppte plastmappen vars innehålls syfte var att knäcka ungas självförtroende kände han sig lättad. Lazlo hade med sin försiktiga entré och smugit in en liten solstråle starkare än de som sken in genom fönstret. Under tiden han kliade hunden bakom ena örat avslutade han sin fundering.
”Men självklart kan de inte berätta sanningen, för då skulle väl inte en jävel åka till det där välkomstmötet. Istället skickar de ut glada broschyrer föreställandes studenter, som jag och Calle, med tillhörande text ’Framtiden väntar’. Bullshit…, de har till och med sminkat sitt namn för att locka folk – ersätt ’medling’ ’med nedring’. Just det – arbetsförnedringen.”
Han la ner mappen i skrivbordslådan, och i samma sekund som den försvann var det som känslan försvunnit tillsammans med den sista rökstrimman. När lådan slagit igen och låst in mappen reste han sig upp, slängde sig på sängen och klappade två gånger på täcket bredvid sig. Innan sista klappen hade Lazlo tagit ett språng och landat på honom. 42 kilo kött stod nu på honom och öste ut sin kärlek, samtidigt som han klappade hunden bakom öronen.
”Finns visst glädje i livet trots allt. Arbetsförnedring eller inte, ni kan aldrig ta ifrån mig kärleken. I så fall måste ni våga er på Lazlo först.”
 |
| "Lazlo hade med sin försiktiga entré och smugit in en liten solstråle starkare än de som sken in genom fönstret..." |
© Andreas Blom
