Hem ljuva hem

I går hade mitt kära före detta gymnasium tillika en av de bästa perioderna i mitt liv, öppet hus. Jag, som sedan jag gick ut för sista gången för 1 år och 6 månader sedan saknat stället, bestämde mig för ett återbesök. Sagt och gjort - efter bussturen som sitter så långt in i ryggmärgen att jag aldrig kommer glömma den stod jag åter på Åkerby Industriområdes busshållplats (som fortfarande inte fått en ordentlig busskur) och kände hur minnena började komma tillbaka. Medan jag promenerade ner för gatan mot skolan gick jag igenom mina chanser att korsa gatan levande med tanke på att ett öppet hus i kombination med mörker och en frekvent ström av bussar från depån ovanför innebär en rätt hårt trafikerad väg. Men som tur är har ett övergångsställe äntligen (ÄNTLIGEN) satts upp så att eleverna kan korsa gatan utan att satsa sin livsförsäkring. Jag korsade och klev för första gången sedan förr, förra våren in på mina gamla domäner.

Rutinen satt kvar och vant tog jag trappan upp till entrén i tre kvicka steg innan jag slank in genom dörren som hölls upp av en teg-elev. Jag kommer inte ihåg sista gången jag såg skolan så packad, kanske under sista öppet huset där jag på något vänster slutade som guide. Direkt när jag kommer in står en av mina gamla lärare, Sven, lutad mot väggen mitt emot och han känner igen mig direkt. Vi hälsar och jag drar min nuvarande sysselsättning innan jag går vidare. Samma sekund som jag gjorde entré på området kom också alla minnen tillbaka, och trots att ombyggnationen strax innanför entrén som när jag tillsammans med min årskurs gick knappt hade startats och nu sedan lång tid var färdig - och även fast jag såg interiören a la' 2013 framför mig, så kom  2012-versionen fram igen. Samtidigt som jag betraktade den upplysta loggan som i skenet från den röda spotlight-historien glänste en aning kom jag ihåg då jag befann mig där på daglig basis. Jag tog ganska fort riktning mot trappan som ledde ner i den "nya delen". Och för er som undrar vad det är för något så kan jag berätta att det är en utbyggnad som påbörjades ungefär en bit innan jag slutade. Dagarna innan min student öppnades för första gången dörrarna till det som skulle komma att bli nya, fräscha lokaler. Intrycket från första gången låg någonstans mellan förvåning och extrem avundsjuka. Frågor som "Varför får inte vi ta del av det här?", "varför börjar ni utöka nu när vi ska försvinna?" och liknande blev något som lärarna fick stå ut med dagligen.

Men men, nog om det förflutna. Nu var den nya delen fullt utbyggd och fullt fungerande. Innanför dörren nedanför trappan hade skåp sats upp utmed den högra väggen och löpte hela vägen bort till vad mitt ögonmått uppskattade låg någonstans under ljushallen samt sal 53 och 54. En relativt stor mängd fascination bar mig vidare genom korridoren innan jag fick syn på min gamla lärare som torterat mig med läxor och arbeten i såväl Grafisk Kommunikation A som Textkommunikation B, nämligen Per. Han ser mig direkt och efter den obligatoriska kramen och det glada "är du tillbaka?" fick jag reda på att han hade lite brått, och följaktligen var borta ögonblicket senare. Jag fortsatte förbi de inglasade klassrummen som försvarade sig mot insyn med hjälp av matt grå färg som också bar rummets nummer. Innan jag visste ordet av hade jag hamnat i mediaprogramets rum (förlåt, "Estet Media - Mediaprogramet). Strax utanför mötte jag en gammal elev som muckat samma år som jag själv, och som det senare skulle visa sig höll i någon presentation om just medias avdelning. När jag sen knallade iväg slog det mig vem det var som jag babblat med - en tredjedel av trion I Just Want To Be Cool (smygreklam nej). Passande nog huserade min gamla fotolärare i de områdena och när jag träffade henne var det på sin plats att redovisa vad min utbildning handlade om. Efteråt blev jag indirekt inbjuden att komma och föreläsa senare då jag enligt henne skulle vara "expert" på fotohistoria.

Jag drog en snabb visit i den gamla delen där jag spenderade mest tid under mina år på stället, och njöt av varje kvadratmeter. Om man bortser från att affischerna på väggarna (som under min tid hade gått från uppmuntrande reklam plagiat om engagemang i miljöfrågor, till konstverk och till sist mer eller mindre lyckad reklam för  de otaliga studentskivorna) var utbytta så var känslan intakt. Förde mig med världens vana och plötsligt hade jag hamnat nere i matsalen. Damn, nu glömde jag att se efter om den regnbågsfärgade väggen fortfarande bar de..., färgglada färgerna. Hursomhelst, kocken (även känd som Mr. Bentley, icke att förväxla med bilmärket för han kör Mercedes sista gången jag hörde) nickade igenkännande mot mig och jag nickade tillbaka. Väl där nere hittade jag Per igen och vi gjorde sällskap tillbaka genom det som innan var ingången till garaget och som dubblade som underhållskorridor. Under tiden berättade jag om min nuvarande position och vad jag pysslade med. Han poängterade att man då, då såg viss Facebook aktivitet vilket jag höll med om.

En stund senare, och efter ytterligare flanerande bland klassrummen och den oändliga strömmen människor och röda tröjor, sprang jag på Allan. Mr. Allan förstår ni, är för de som gått eller går på TEG en mycket känd figur. Han är den förste (och hittills ända) läraren som förvandlat lektionerna till 2,5 timmars stand up, samt ha spelat Astleys "Never Gonna Give You Up"  under lektionstid. Samma sak där - kram och briefing om vad jag har gjort och vad jag gjorde. Innan jag avslutar mitt besök i mina områden (take that, Kartellen) sprang jag på kanske den mest saknade läraren av de alla - min före detta svenskalärare tillika handledare André. Obligatoriska (som rimmar så fint på skola) hälsningsprocessen å sido frågade också han vad jag höll på med. Bortsett från att berätta om universitetet tog jag också upp att jag fortfarande håller på att försöka få ut min bok (projektarbetet i trean) samt att jag skriver på en uppföljare emellanåt. Sen sa han något som fick mig att bli varm i hjärtat. Att när de kom tillbaka höstterminen 2012 var det något som saknades. De saknade oss. Jag svarade att jag saknade stället också samt beklagade mig över GY11 (som tog bort författarprogrammet och lämnade mig som en del i den näst sista årskullen som avgick från nämnda program).

Vad vill jag ha sagt med det här inlägget då? Egentligen inget annat än att jag besökte TEG igår och förutom att jag träffade många gamla stofiler, också fick en sak jag en gång sa till André på hans arbetsrum ovanför ljushallen under ett utvecklingssamtal i ettan, bekräftad - att mitt långsiktiga mål med TEG var att gå ut med fullständiga och något hyggliga betyg (vilket jag lyckades med, more or less) och att jag inte ville vara en i mängden. Jag ville bli ihågkommen som Andreas från F3. Något jag fick bekräftat igår. Vilket man får klassa som att jag lyckades, att jag någonstans på vägen gjorde ett tillräckligt stort avtryck för att bli ihågkommen - och då gör det inte så mycket att jag inte hamnade på vår egen Wall Of Fame.

Vi kör den i färg, den här gången.