Andyvisionen: Playstation 4 ”20th Anniversary Edition”

Sent 2014

Jag sitter I mitt pojkrum, med ögonen fortfarande fastklistrade på skärmen. Jag har nyss bevittnat videon här ovan för första gången. Och har andnöd. Jag måste ha den.

Men jag har redan en PS4. En vanlig, svart, lanseringsmodell av PS4 som kommer fungera precis likadant som denna och som sedan ett halvår tjänat mig mer än väl. Jag är fortfarande student, hakar mig fram på studiebidrag, betalar en slant för mitt hemmauppehälle och även om jag inte spenderar en halv månadslön på krogen varje helg, simmar jag inte i ett guldgult hav inuti en binge lika grå som konsolen eller duschar i gröna papperslappar. Således hade jag inte 5500 kronor att lägga på denna. Istället skrev jag detta inlägg och fortsatte med livet, hopplöst trånande efter ytterligare en spelstation i min samling.

Sommaren 2023

Jag sitter i min lägenhet, med ögonen fortfarande fastklistrade på skärmen. Jag har nyss bevittnat en annons på Ebay. Och hjärnan går på högvarv.

I flera år har jag, under långa dagar och sena nätter, surfat på sagda världsvida loppmarknad och dräglat över otaliga enheter som ligger ute. De sålde självklart slut på två-röda-noll-komma-nix efter att de släppts till försäljning (egentligen ett par timmar, men det lät mer dramatiskt med det ordvalet) och redan samma vecka dök de upp på Ebay för dubbla priset. En siffra som skulle komma att öka exponentiellt (y=kx+m, någon?) i takt med varje år som passerade. Det har till och med gått så långt att vissa (visserligen fortfarande inplastade) exemplar betingar prislappar på strax över 60 000 kronor. Solklart nivåer som jag i nuläget aldrig ens skulle överväga att börja varken tänka, eller sikta, på. Lägg till tredubbelt så mycket och du har en kontantinsats. Yeah… Jag har också under perioden som förflutit sedan den där dagen 2014 gått från fattig student till aningen mindre fattig arbetare (och även om jag inte ackumulerat summan för en bindande summa för att köpa en bostadsrätt ännu) har jag, tack vare den förändringen, också börjat få en nätt samling konsoler. Men oavsett vilka som införskaffats, så har denna har alltid stått som kronjuvelen, det yttersta målet; den heliga graalen. När den införskaffas kan jag sluta samla. Då kan jag anse mig mätt.

Men då den alltid är utom räckhåll, prissatt högre än vad en konsol; en leksak, bör kosta, har jag aldrig oroat mig för att jag en dag ska lägga suget på hyllan, logga ut från Ebay, ge upp jakten… Samtidigt har jag också känt att man kanske borde spara upp för att få tag på något som bara kommer stiga i värde, innan det blir alldeles för sent eller man sätter siktet på billigare ting. Och sedan man lyckade säkra återkommande disponibel inkomst är ju den tanken, om än fortfarande aningen skrämmande givet hur mycket flås vi pratar om, inte längre omöjlig. Utmanande. Men inte omöjlig. Med det i åtanke jobbade jag vidare, tog en övertid där övertid fanns, hoppade att vara ute varje helg och höll mig till bara ett par öl per Onsdagspub (vi kör förresten Onsdagspub på jobbet på snudd på veckobasis, det är underbart). Och helt plötsligt (jag får det att låta som det gick fort, men vi pratar månader här) så hade jag en liten summa över på kontot som man antingen kunde riva sönder i duschen, eller lägga på något.

Och det tog ju inte lång tid innan jag bestämde mig vad detta ”något” skulle vara. Nu gällde det bara att hitta en kandidat som passade mina kriterier. Då dessa är extremt limiterade och släpptes tillsammans med vissa tillbehör inkluderade (bland annat en kamera som annars såldes separat) samt i en mycket vacker box, nöjer jag mig inte med enbart konsolen. Jag ska ha rubbet komplett i ett paket. Kosta vad det kosta vill. Tja, kosta vad det kosta vill, and then some. Jag har dammsugit Tradera men där är de snudd på osynliga (tror jag sett tre under lika många år och detta var på den tiden då man inte hade alla ören i världen), men på Ebay finns det ett större lager. Visserligen i varierande skick och omfattning, men också till mer eller mindre motbjudande ockerpriser. Nu på senare månader har sökningen intensifierats till den milda grad att hela min sökhistorik bestod av slagningar på maskinen. Så pass så att ett meddelande från Amerika landande i inkorgen. Ett erbjudande om att få köpa en till aningen lägre pris.

900 dollar. I runda slängar runt 9000 svenska smackers. Den var komplett (om än öppnad och lite skamfilad i kanterna); med både tillbehör samt inre och yttre låda. Men den skulle i så fall hela vägen från Amerika och utöver en redan kvävande prislapp tillkom däröver importkostnader. Totalt skulle den kosta mig 14 000 att få hem. Det är en hel månadslön för en del, en helvetes massa Snickers, åtta fulla tankar i dagens bensinpris, och hälften av vad jag betalade för min dator (som än idag tickar på som en klocka, thank you very much). Men fortfarande ett ”kap” i förhållande till vad andra kostar. Klicket gjorde månget mindre ont än hålet i plånboken det lämnade, men det var det värt.

Ni kan bortse från kontrollen bredvid, den har införskaffats tidigare, men jag inte inte låta bli att inte återförena den med sin mästare.

Drygt en månad senare ligger den på sängen, med utmanande, hungrigt törstande öga, redo att öppna upp. Nu inser jag att det kan hända att minderåriga läser detta, så ska sluta med erotika-metaforerna… Men i korthet - i all sin prakt. Och även om jag inte fick ta dess oskuld i och med penetreringen av det skyddande plasthöljet, hade jag snudd på andnöd när jag öppnade upp dess svarta attachéväska. Där låg den, klädd i ”originalgrå” skrud (såklart menad att hylla Sonys förstfödde, skuren i samma färg, på dennes tjugo-årsdag), inbäddad i ett omslutande frigolit-liknande material. Efter alla dessa år. Det kändes lätt overkligt när jag inte bara såg, men också tog upp och höll den i famnen. Att dra fingrarna över dess undre del (draperad i klassiska symbolerna) och se nummerbrickan med egna ögon. Enhet 11498 utav de totala 12 300. Ingen hiskelig lågmilare, men ska sanningen fram så bryr jag mig inte om låga nummer. Bara att det är ett nummer.

Enhet 11498/12300.

Jag sa tidigare att den även inkluderar vissa tillbehör som annars säljs separat. Dessa är främst en kamera (såklart i samma gråa nyans som resten av paketet) och ett stativ (det som ni sett på alla reklambilder men som man aldrig införskaffat själv). Det gör såklart att det hela känns mer komplett och då även kameran fortfarande är inplastad, pirrar det härligt i magen. Det känns dock som stativets fästen, som är av gummi, kan slitas rätt fort om man ska ta av det i tid och otid. Så får nog hålla fingrarna borta där. Försöka, i alla fall… Utöver det kan jag ju också försöka läsa manualerna. Alla är på japanska och då min förmåga att kommunicera på språket som talas i vad som internationellt refereras till som The Land of the Rising Sun är… aningen bristande, nöjer jag mig med att enbart titta på bilderna).

Att det dessutom är kvar och helt på japanska, tilltalar min nördighet och känsla för "autenthicity" på ett sätt jag inte kan sätta fingret på.

Egentligen skulle jag kunna sluta skriva här. Det är trots allt bortsett från det yttre skalet, ingen speciell enhet. Det är en vanlig basmodell av Playstation 4 och då den är baserad på lanseringsmodellerna, som i gamer-mun fått smeknamnet ”jetplanet” (som i att den lätt dammade igen och därmed var tvungen att jobba övertid), finns det inga förbättringar kontra en vanlig modell. Modellnumret för just denna enhet är CUH-1100A A20, vilket hintar om att den först och främst är en tidig, men också japansk, modell. Faktum är att det känns extra speciellt då Playstation (som allmänt känt) är japanskt. Och i enlighet med moderna tider sitter det också ett universellt nätaggregat i den. Således kan man enkelt köra den utan konverterare i våra svenska uttag. Trots att det både står 100 volt på konsolen och att den enbart får användas i Japan (Kalla mig Blom, local bad boy). Skämt åsido, det underlättar rejält då de sedan PS3 använder samma PSU världen över (för om man kopplar in en som är strypt till 100 volt i ett 240 volts uttag… Well, då blir det lätt svedda popcorn av den). Vidare kan man också ställa in hur man vill att X och O-knapparna ska fungera. Som standard i Japan så bekräftar man inte med X, utan med cirkeln. Och backar med tidigare nämnda underknapp. Personligen tycker jag det är lite av charmen, dock krävs det lite omställning då man är van vid motsatsen. Men för de som vill kan man ställa in så att den fungerar (i alla fall i menyerna) som ”vanligt”. Och utöver att varningstexten som man ser varje gång den startar är på japanska, kan man också ställa in systemspråket till vad som önskas. Så den går att förstå precis som en svensksåld.

Såklart var jag tvungen att klä den i ett passande tema även på insidan.

Don't like change? Change.

Möt Mr. Miyagi.

Känner att det är så dags att börja avrunda här. Planen är att någon gång få upp en display-hylla där jag ska ställa upp den, komplett med kontrollen, för allmän beskådan. Är jag riktigt nitisk ska jag nog specialbeställa en glaskub som får skydda den från damm. Jag kan också komplettera med den extra kontroll jag fick tag på för två år sedan, och när jag införskaffat headsetet (som kommer separat, något jag inte ännu fått tag på), kan jag se mig klar med den här setpiencen, rariteten, kronjuvelen, i samlingen.

Som jag sagt tidigare så skiljer sig kontrollen som hängde med konsolen från den som såldes separat på det viset att touch-plattan pryds av symbolerna på denna, medan den separata rockar de normala punkt-texturen. Ända nackdelen här är att den medföljande kontrollen är rätt sliten. Men den kommer nog enbart stå på display ändå.